MCCXXIII Kartan och landskapet

houellebecq-michel-kartan-och-landskapetAv sommarens läsecirkelböcker var det Kartan och landskapet av Michel Houellebecq jag misstänkte skulle vara allra svårast, men på grund av de förväntningarna kändes det ändå överraskande enkelt att ta sig igenom den. Den kastar sig mellan genrer och svävar ibland ut i långa, ofta cyniska monologer om konst, livsfilosofi och politik, men om man höll tungan rätt i mun under läsningen var den egentligen inte svår att förstå. Därmed inte sagt att jag penetrerat alla lager, jag har snarare en stark känsla av att ha nuddat vid tolkningar och insikter i Houellebecqs värld som jag sedan inte kunde klämma fram när vi väl satt och diskuterade boken på Sture bibliotek. Ingen gav läsupplevelsen ett särskilt högt betyg, uppfattningen var i bästa fall blandad. Huvudpersonerna irriterade med sin ytlighet och totala brist på livsglädje, texten krävde hög läskoncentration och själva handlingen gick inte att greppa.

Jag tror man kan säga att gruppens åsikter utgick ifrån att romanen skulle vara mer som en roman och den visade sig vara alltför annorlunda. Den har belönats med det prestigefyllda franska Goncourt-priset och hyllats av recensenter för sitt språk och intressanta innehåll, och även om man inte håller med för fem öre (eller säg för tio euro, den mycket måttliga Goncourt-prissumman) finns det gott om aspekter att vända och vrida på. I korthet handlar boken om konstnären Jed Martin som möjligen är född samma år som jag, 1977, och som läsaren får följa under 2010-talet, i tillbakablickar till barndomsår och konstnärskarriärens början och fram till efter hans död, jag försökte räkna efter och fick bokens nutid till tidigast 2082. Jed lever i en närapå total ensamhet, som kanske är självvald och kanske betingad av ofrivilliga omständigheter i hans liv, men han gör vissa försök att närma sig sin far och så småningom även en karaktär vid namn Michel Houellebecq, som är författare och lever ett lika ensamt liv. Det är framför allt dessa tre eremitiska karaktärer som bjuder läsaren på sina uppfattningar om konsten och livet. Spelplatsen är för det mesta centrala Paris, vilket gör att Kartan och landskapet har beskrivits som en samtids- och framtidsvariant av den klassiska konstnärsromanen i klassiska parisiska miljöer.

Men uppbyggnaden är allt annat är klassisk och kanske är det mer intressant att prata om budskap än handling. Vad vill Houellebecq säga om det närapå relationslösa livet och inslag som dödshjälp, mord för pengar och utbredd prostitution – är det dit mänskligheten är på väg? Är det en sorglig, ömkansvärd eller bitter skildring? Är det något han förespråkar? Hur hänger ensamhet och konstnärligt utövande ihop?

Att boken inbjuder till långtgående tolkningar och att kulturförståsigpåare älskar att ge sig på dem är uppenbart. Därmed vill jag säga två saker. För det första att en debutant aldrig hade fått samma överväldigande positiva bemötande för exakt samma bok, eftersom uppfattningarna och tolkningarna av innehållet helt och hållet bygger på författarens redan etablerade ställning som provokatör. Med tanke på att ingen i läsecirkelgruppen hade läst något annat av Houellebecq och inte heller var pålästa på honom som person försökte vi låta romanen stå för sig själv, vilket inte förståsigpåarna har gjort. För det andra vill jag starkt rekommendera att man läser boken först och recensionerna sedan. I sin iver att plocka isär och sammanfatta avslöjar recensenterna samtliga avgörande vändningar, de delar av innehållet som ska överraska och faktiskt göra läsningen till en skönlitterär upplevelse.

MCCXXII Back in business på Östermalmstorgs tunnelbanestation

20130729-235852.jpg
Första öppetdagen på Sture bibliotek efter sommarstängningen. Besökarna var glada och tillströmningen jämn under hela dagen. Så här var det att jobba:

1. Massor av böcker återlämnade på andra bibliotek under de senaste fyra veckorna skulle tas omhand, liksom ganska många paket nyinköpta böcker.

2. Jag blir barnsligt lycklig över att gå ner en trappa till Espresso House och dricka latte macchiato med vanilj köpt med personalrabatt.

3. Efter lunch kom hundfotografen Melissa de Sieni Patalano och hennes man och satte upp bilder. Voilà, ny utställning!

4. Dagens lagom bibliotekariemässiga outfit.

MCCVIII Biblioteksassistent Lena

20130719-005338.jpg
När jag i förrgår upptäckte att bibliotekets sommarjobbare hade lyckats felmärka sju hyllmeter böcker var det nog bra för min mentala hälsa att jag inte såg det jag såg i dag, nämligen att böckerna efter märkning satts upp hipp som happ. Alfabetiseringen, som jag kämpade för att hålla i toppskick på stockholmshyllan, är ett minne blott.

Dryga sex timmar tillbringade jag på Gamla stans bibliotek i dag och den allra största delen av tiden ägnades åt ommärkning. Under kanske en timmes tid gjorde Lena mig sällskap och tog sig också an några hylldecimeter böcker, medan vi pratade resor och drack te.

MCCVI Ska det bli ordentligt gjort får man göra det själv

20130716-235715.jpg
När jag kom in på igenbommade Gamla stans bibliotek i eftermiddag och gick längst in till Stockholmshyllan höll jag på att bli gråtfärdig. Våra två tonåriga sommarjobbare hade arbetat flitigt med bokmärkning under tiden jag var borta på semester, men mina instruktioner hade missuppfattats. Ryggmärkningen med skylinemotiv såg inte ut som en skyline, det såg ut som hyllmeter efter hyllmeter av galen bergochdalbana. Alla klisterremsor satt på olika höjd. Insidesmärkningen verkar de ha fått till rätt bra, men summan av kardemumman är nog dessvärre att de stjälpt snarare än hjälpt. (På grund av missuppfattningen och inget annat, de var jätteduktiga och trevliga och har nu jobbat klart hos oss.)

Särskilt efter att jag gjort några egna hyllmeter korrekt märkta böcker förstod jag att jag inte kan låta den slumpmässiga märkningen vara kvar. Alla remsor måste tas bort och flyttas eller, om de går sönder, bytas ut. Ett drygt arbete. I morgon och i övermorgon har jag några avsatta timmar för märkning. Jag ska försöka komma ihåg att ta med ett par små högtalare från Östermalms bibliotek i morgon, så att jag kan fortsätta mitt Ella Fitzgerald-maraton från mobilen (om jag inte byter till Nat King Cole) med mindre skrällighet, och så fika, kanske Hershey’s-choklad, som jag har skåpen fulla av just nu.

En och en halv månad kvar tills böckerna ska stå i sina nya hyllor på Slussens bibliotek.

MCLXXV Bibliotekarier firar och sörjer med sötsaker

20130618-225337.jpg

20130618-225346.jpg
Förra veckan fick Östermalmsenheten en rapport från Mystery Visitor-undersökningen som genomförts på två av våra bibliotek, Östermalms bibliotek och Sture bibliotek. Vid sju tillfällen har båda biblioteken besökts av en person, olika varje gång, med uppgift att bedöma service- och bemötandenivå.

Undersökningen var kvalitativ och inte kvantitativ, betonade man i rapporten, men resultaten framställdes ändå i procenttal och staplar. Utifrån en enda äldre testpersons enda besök bedömdes var på skalan ett bibliotek befann sig när det gällde bemötande gentemot äldre besökare – snacka om osäkerhetsmarginal. Någon annan av testpersonerna hade som ärende valt att be om böcker på ett visst språk som biblioteket inte hade, och skrev då på förbättringsförslagsraden i formuläret att biblioteket borde bredda sitt utbud av litteratur på andra språk. Jag satt nyligen i ett medieplaneringsmöte på Östermalms bibliotek där en kollega läste upp utlåningsstatistiken för all icke svenskspråkig litteratur, och det var bottensiffror för de allra flesta språken. Nu vet jag inte vilken åtgärd som kommer att tas till, men en möjlig sådan skulle vara att skippa några av språken och satsa på de som åtminstone går halvbra och göra utbudet på dessa språk bättre. Det är utlåningssiffror och underlag i form av befolkningsstatistik som bestämmer bibliotekens språkutbud. Om en enda besökare per år efterfrågar ett visst språk kommer vi inte att bygga upp ett litteraturbestånd på det språket, utan informerar om att vi gärna beställer in just de titlar besökaren önskar, exempelvis från Internationella biblioteket vid Odenplan.

Sådana saker var det lätt att reta sig på, liksom de låga poäng biblioteken fick när det gällde personalens benägenhet att på eget initiativ fråga besökare om de behöver hjälp med något. När man hälsat på en besökare som just kommit in – det var vi enligt undersökningen bra på – och han eller hon då inte ställer någon fråga utan går vidare in i biblioteket har få av oss för vana att följa efter och undra vad vi kan hjälpa till med. Jag tror inte det är många besökare som skulle önska den typen av serviceinitiativ, men eftersom frågan fanns med i undersökningsformuläret gick vi miste om poängen.

Vi som jobbar på Sture bibliotek bemannar också, tillsammans med ett gäng andra kolleger, på Östermalms bibliotek, men vi valde att känna oss betydligt mer träffade av Sture biblioteks Mystery Visitor-resultat. Bland alla bibliotek och övriga kommunala kulturinrättningar som undersökts kom vi trea, och vad gällde generell nöjdhet med besöket gav alla sju mystiska besökare oss toppbetyg. 100 % nöjdhet, sa stapeln i rapporten, och vi tog åt oss. Därav firandet på Sturemötet i morse, med vimpelprydda chokladbollar.

Från förmiddagsmötet på Sture bibliotek åkte jag och Salomon vidare till vår sista arbetsdag på Gamla stans bibliotek, som nu är inne på sin sista öppetvecka innan det stängs för gott. Det obligatoriska tisdagsfikat blev lite extra festligt, med pannacottabakelser från Stadsmissionens brödbod. Det var lite vemodigt att sätta upp de två biblioteksflaggorna för sista gången, hjälpa en finsk turistande familj med lån av dator, rekommendera läsning till en besökares son vid den lilla men välmatade tonårshyllan … Under sommaren kommer jag visserligen att vara på plats med jämna mellanrum, men bara för att arbeta med det bokbestånd som ska flytta till Stadsmuseet. Jag har svårt för uppbrott från sådant jag tycker om, när jag inte valt det själv.

MCLXVI Böcker om Stockholm bland alla andra böcker

20130611-155950.jpg
Näst sista arbetsdagen på Gamla stans bibliotek. I dag har jag gått igenom hela biografihyllan i jakt på böcker med stockholmsanknytning att ta med till det kommande stockholmsprofilerade biblioteket i Stadsmuseet. Det blev ett subjektivt urval, och lite slumpmässigt beroende på vad som stod i baksidestexter och innehållsförteckningar. Några Strindbergsbiografier, böcker om arkitekterna Tessin och Ferdinand Boberg, lite Bellman, några enstaka kungligheter och böcker om andra, mindre självklara personer som levt och verkat helt eller delvis i Stockholm.

I övrigt ska förstås hela avdelningen med generella stockholmsböcker flyttas med och så mycket skönlitteratur som möjligt som utspelar sig i stockholm, det senare ett ungefär lika pilligt göra som med biografierna. Urvalet bland barnböckerna är nog i det närmaste klart, allt från pekböcker till tonårsromaner med stockholmsinslag är undanställda i en fönsternisch.

MCLXIV Studiebesök på Anna Lindh-biblioteket

20130609-151952.jpg
I tisdags var bibliotekspersonalen i Östermalmsenheten på studiebesök på Anna Lindh-biblioteket på KTH-området. Studiebesök är det bästa jag vet. Vi fick information om bibliotekets bakgrund och inriktning – det är ett specialbibliotek inom försvar, utrikes- och säkerhetspolitik – och svar på frågor om det praktiska som vi som indirekta kolleger är nyfikna på. Hur lånar och återlämnar man? Hur mycket av materialet är till utlån? Hur många besökare har biblioteket per dag? Vad ställer besökarna för frågor? Finns det grupprum? Hur går litteraturinköpen in? Satsar biblioteket på e-böcker?

Vi skämdes också bort med hembakta chokladrutor och fick en del nyfikna frågor tillbaka, bland annat om RFID, de chip som sitter i våra böcker och gör dem lättare att scanna (för lån och återlämning och för att få upp information om dem på skärmen) och som också gör att det tjuter i larmbågarna om någon går ut med en pålarmad bok. På Anna Lindh-biblioteket funderar man på att börja använda samma teknik. Jag kan inte tänka mig att vara utan den – på Sturebibblan, till exempel, är själva plattan som läser av chippen inbyggd i informationsdisken. Där lägger vi böckerna som ska läsas av istället för att hålla på med streckkoder och handscanner. Att böckerna inte var försedda med chip när jag började inom Stockholms stadsbibliotek känns mycket avlägset.

Förutom att få inblick i andra bibliotekariers arbete är det väldigt värdefullt att bli påmind om hur många bibliotek här i stan som är tillgängliga för allmänheten. Vem som helst (som är över 18 år och bosatt i Sverige) kan skaffa lånekort och låna hem böcker från Anna Lindh-biblioteket. Och Universitetsbiblioteket och Riksdagsbiblioteket och Goethe-institutets bibliotek för tyska böcker och Finlandsinstitutets bibliotek för finska och finlandssvenska böcker …

MCXLVI Två cirklar på en dag

20130528-231719.jpg

20130528-232238.jpg
De senaste nätterna har det blivit fyra, fem timmars sömn. Timmarna före och efter har jag läst inför dagens två läsecirklar, en som jag ledde med Helena på eftermiddagen på Östermalms bibliotek och en som jag ledde med Lisbeth på kvällen på Sture bibliotek.

Den ena boken, The Tiger’s Wife av Tea Obreht, började jag på för minst en vecka sedan och hoppades kunna avverka på några dagar, men Tea Obreht kan väldigt många engelska ord som inte jag kan, jag fick pausa för att slå upp de mest avgörande och även den övriga texten plöjde jag fram igenom med låg hastighet. När min medledare Lisbeth i kväll pratade om bokens miljöskildringar nämnde hon att just miljöskildringar är väldigt energikrävande läsning. Det är ett bra sätt att uttrycka saken, läsningen går inte bara långsamt, själva visualiseringen är extra ansträngande för hjärnan.

Lite före nio i går kväll läste jag ut den och började på roman nummer två, Svarta havet av Kéthévane Davrichewy, en 245 sidor lång bok på svenska med föredömligt tjocka marginaler. Efter kvälls- och morgonläsning hade jag tjugo sidor kvar som jag klämde under arbetsdagen.

The tiger’s wife utspelar sig i ett icke namngivet, krigsdrabbat balkanland, berättarglädjen är uppskruvad på max, persongalleriet är stort och varierat. Minnet av en nyligen avliden morfar står i centrum och de spännande historier han fört vidare till sin dotterdotter. Svarta havet utspelar sig i Georgien och Paris från tidigt 1900-tal fram till Berlinmurens fall, också här är det våldsamt och oroligt och farligt att vara politiskt aktiv georgier. Huvudpersonens familj är stor och med i berättelsen är hennes morföräldrar, föräldrar, syskon, kusiner, barn, barnbarn, barnbarnsbarn.

Om jag blandade ihop böckerna? Jag kan ha gjort det. På kvällscirkeln pratade jag om vidskepelsen att en hatt inte får ligga på en säng, men så här i efterhand undrar jag om den detaljen skulle ha hört hemma på eftermiddagscirkeln.

Hur som helst är mattheten och frihetskänslan stor och bragden är firad med lyxost.

MCXXXIX Tysk kultur på Gamla stans biblioteks sista programkväll

20130522-083301.jpg
25 personer dök upp och ville höra kyrkoherden och diakonen från Tyska kyrkan och bibliotekarien från Goethe-institutet (till höger på bilden) prata tysk stockholmshistoria och kultur på Gamla stans bibliotek. Efteråt fika och härligt nördigt prat.

Lena (som fikar och pratar med bibliotekarien Maria ovan) hjälpte mig att möblera om efteråt, varpå vi fikade en gång till.

Det kändes som en riktigt bra kväll. Alla var glada och ingen tog upp det faktum att Kulturnämnden sannolikt avrundade sitt sammanträde ungefär samtidigt som vårt tyska program började. Och nu är nämndbeslutet fattat – vid midsommar upphör verksamheten på Gamla stans bibliotek och ny biblioteksverksamhet startas på Stadsmuseet efter sommaren. Det blir tveklöst fler bloggposter om detta senare. Förändringsarbetet är för mig lika delar sorg och glädje.