I dag har jag hört tre före detta missbrukande mäns livshistorier. De hade alla vistats på Josua Rehab, ett behandlingshem på kristen grund, och besökte Korskyrkans gudstjänst. Alla tre berättelser var gripande, men en av männen använde formuleringar som jag fäste mig extra mycket vid. Han sa så här: ”Jag mådde så dåligt, för jag gjorde fel val hela tiden, jag valde hela tiden att inte lyssna på vad någon sa, vad skolan eller min pappa eller släktingar sa, jag gjorde bara precis det jag hade i mitt eget huvud hela tiden, utan några ramar. Det gjorde att jag mådde sämre och sämre och blev mer otrygg.” Kontrasten var total när han kom till behandlingshemmet, där hela dagen styrdes av ett strikt schema och han med andra ord oavbrutet gjorde saker för att andra sagt det åt honom. Som han själv uttryckte det: ”Jag ville lyda.” Och det fick effekt.

Att lyda, inordna sig, underordna sig, låta omgivningen veta bättre än jag och följa gängse ordning – finns det något med lägre status just nu? Det anses inte bara svagt utan direkt samhällsfarligt. Jag associerar till två sammanhang jag reagerat på de senaste dagarna.

Med en stor brasklapp, där jag tydligt textar att jag inte läst boken i fråga, vill jag citera en beskrivning av den nya serieboken Hjärnan darrar: ”Kanske är det enda sunda sättet att reagera på alla orimliga krav i en sjuk värld att vara besvärlig? Att skrika ut sin sorg på tunnelbaneperrongen, gå barfota mitt i vintern, sätta sig på en parkbänk och supa, fylla fickorna med magiska stenar eller komma försent till arbetsträningen för att man varit uppe hela natten och kollat på porrfilm och spelat gameboy? I nitton hyllningsporträtt skildrar Klara Wiksten människor som på ett eller annat sätt går mot samhällets regler, för att ge plats åt deras historier. ‘Hjärnan darrar’ utspelar sig till stor del på olika institutioner för arbetslösa, platser hon själv har många års erfarenhet från.”

Sedan jag första gången läste texten, i förrgår, har jag tänkt på den med uppgivenhet. När människor ”är besvärliga” på de sätt som beskrivs här behöver omvärlden agera. Behövs förståelse? Ja. Bekräftelse? Ja – av människan. Hyllning? Nej. Chefen på arbetsplatsen där en glåmig arbetstränare släntrar in för sent tänker sannolikt att han eller hon har tillräckligt många problem utan att behöva ha den här typen på halsen. Och jag som bemannar biblioteket där den kommer in som nyss satt på en parkbänk och söp, ja, jag har hittills aldrig brustit ut i hyllningssång, särskilt inte när personen ifråga äntligen slutat trakassera övriga besökare och gått ut och jag upptäcker att soffan är nerkissad.

Häromdagen såg jag ett uttalande om nakenbilder som kvinnliga kändisar publicerat på sina perfekta kroppar, tillsammans med ord som ”empowerment”. Nej, sa den som skrivit om bilderna – på ett drastiskt och tyvärr ganska hånfullt men välartikulerat sätt – det här är sensationsskapande uppvisning av ett svåruppnåeligt skönhetsideal och inget som sänder ett stärkande budskap (varpå mindre välartikulerade kommentarer dök upp om att kändistjejer har all rätt i världen att visa upp sig, och så vidare och så vidare). Jag hade inte sett bilderna i något tidigare sammanhang och gladdes åt att jag slapp tänka och uttrycka det först, den förvrängning av sakernas tillstånd som jag undrar varför så få tycks se, i det här fallet ett försök att förhärliga en urgammal visa – vill du som kvinna ha uppmärksamhet ska du klä av dig.

Att bryta mot normer och ifrågasätta auktoriteter i vårt sedan länge demokratiska land handlade väl en gång i tiden – ganska nyligen – om en vidsynthet och skärpa som kunde identifiera missförhållanden. Att begå normbrott är i sig inte detsamma som att tänka själv, tänka kritiskt. Men så har det blivit och ett nytt hjulspår har skapats – att göra tvärtemot är att göra rätt, oavsett om sakernas ursprungliga tillstånd var bra eller dåliga. Det låter barnsligt när jag skriver det, det förstår väl alla som passerat trotsåldern att det är en hopplöst dum devis, men allt möjligt i mitt blickfång pekar åt det hållet.

Jag har nog aldrig tagit del av manliga feministers röster om tjejer som viker ut sig i kvinnokraftens namn, men många tjejer som strider för kvinnans rätt att bli tagen på lika stort allvar som mannen ser nakenbilder som ett bra steg på vägen dit (så länge tjejen på bilden har en stöddig uppsyn). Eller för den delen barbröstade protestaktioner, ett annat sätt för företrädesvis unga kvinnor att visa upp sin kropp. Man tycks ha identifierat missförhållandet att kvinnan betraktas som natur och mannen som kultur för att därefter genom normbrytande, avvikande agerande bekräfta det.

Vad gäller den som super eller skriker eller missköter jobbet som ett sätt att protestera mot orimliga krav i en sjuk värld så förstår jag problemet, många har svårt att hålla huvudet över ytan, men kalla inte det destruktiva beteendet för lovvärt eller modigt på grund av att det bryter mot ”samhällets regler”. Ju fler vars beteende går över gränsen desto sjukare blir min värld, framför allt som personal på den kanske mest öppna och tillgängliga samhällsinstitution vi har, men även som medmänniska ute på stan.

Att lyssna på vad andra säger och följa ”samhällets regler” uppfattas som underkastelse som i sin tur förknippas med förtryck. Det är synd, eftersom det inte bara är ödmjukt att inse att andra kan veta bättre än jag utan också väldigt smart, det borde säga sig självt, och de allra flesta av våra gemensamma samhälleliga regler är sådana som tidigare generationer kämpat för att få till stånd helt enkelt för att de behövs.

Den före detta missbrukaren som vägrade lyssna på andra, ända tills det barkade åt helt fel håll, föddes 1972. Hade hans unga, frihetssträvande jag intervjuats i dag, om han hade varit en verbal tonåring född år 2000 och varit med i ett poppigt och politiskt korrekt P3-program, hade han kanske kunnat måla upp sig själv som självständig, en som tänker utanför boxen, vågar gå sin egen väg och följa sin egen röst, en som ställer sig frågan varför han ska leva upp till förlegade ideal och rätta in sig i ledet. Jag tror inte att alla som har den hållningen bland dagens unga är på glid, men jag tror att det är mycket lättare att vara avvikande på ett i längden skadligt sätt i dag än tidigare och hitta bekräftelse hos en omvärld som är beredd att tolka beteendet som mod att sticka ut. Sedan kommer kompisen till den som missköter jobbet att vara mer påhejande än chefen och den nakna kändistjejens fans att nicka mer uppskattande än hennes föräldrar. Men sådana auktoritära figurer ska inte få ha makt över ens liv.

När missbrukaren skrev in sig på behandlingshemmet var det inte under tvång. Han hade frihet att välja. Men eftersom han valt så fel tidigare återstod i princip bara två val, att gå sin egen väg och sjunka djupare ner i de omständigheter han inte rådde på eller att underkasta sig en av överheten bestämd ordning. Den ordningen var tuff, men han valde att tro på att han skulle stå som vinnare i slutänden.

Det finns många andra sammanhang, av mer eller mindre livsavgörande karaktär, där en människa gör rätt i att anta att andra vet ens bästa bättre än man själv. Då behövs en kultur som inte avfärdar den tanken som obsolet.

(Den del av gudstjänsten som innehåller de tre männens historier och därpå en predikan finns att lyssna på via iTunes, ”160410 – Vikten av omvändelse”.)