Förnyelsen fortsätter här hemma. Den här lampskärmen köpte jag för 20 spänn på Myrorna på lunchen i dag och satte på en lampfot från Ikea. Den förra lampan, som jag nu gör mig av med, täckte visserligen skadorna i väggen … Så nu måste jag göra något åt den saken. Det ena ger det andra.
Fortsätter helgens lägenhetsfix på egen hand. Den här frihandstejpningen var … man kan väl säga en mellanbra idé. Perfekt blir det inte, men effektfullt!
Har just lastat av ett stor trave återlämnade böcker på barnavdelningen. RM står för runda magasinet.
Psst, det är ingen åldersgräns på utklädningsgarderoben på Medelhavsmuseet! Den är inte ens undangömd på någon barnavdelning, utan finns i en ände av den egyptiska utställningen. Sällskapet som gick före mig och Annika genom utställningslokalen, fyra personer från okänt land, till och med något äldre än vi, fnissade ganska okontrollerat när de öppnade lådorna, valde plagg, klädde ut sig och tog bilder. Vi förstod inte vad de sa, men de och vi log åt varandras håll och så snart de var klara gick vi fram och hittade på egna kombinationer av kläder och juveler.
Jag vet inte hur vanligt förekommande en sådan här fäll – eller, i det här fallet, en mantel i lurvigt tyg med huva i form av en leopard korsad med björn – kan ha varit i det antika Egypten, men den var ju fräsig på sitt sätt.
”Så vackert!” hade mina brorsbarn, 4 och snart 7, sagt när de såg Slottskyrkans interiör när prins Oscars dop visades på TV. De fortsatte att kommentera hur fint det var och när deras mor sa att kyrkan fanns i Stockholm hade de entusiastiskt frågat om det var nära farmor och farfar. Jo, det var ju ganska nära. Då ville de dit.
Det bestämdes att till helgen, när de skulle hälsa på farmor och farfar, skulle de också gå på gudstjänst i Slottskyrkan.
Så blev det. De orkade med det mesta, satt och ritade och klängde runt litegrann under predikan och gick ut kanske en kvart i förtid med sin pappa för att sedan komma tillbaka efter gudstjänstens slut och titta på allt det fina. Tyvärr spärrades den främre delen av, vilket väl hade att göra med att turister myllrade in så snart dörrarna öppnades, men det gick att titta i alla fall. Och här visar storebror att han orkar lyfta lillasyster.
Vädret var väl inte det somrigaste, men ibland vill man ha glass ändå, i slottsnära miljö.
Det här kan ha varit min bästa julklapp någonsin. Brorsan och svägerskan har burit och borrat och hamrat och sprejmålat här hemma hela dagen, i och med att jag utnyttjat det hemmagjorda presentkortet på ”en dags lägenhetsfix”. Förr eller senare kan jag dela med mig av bilder på resultatet, men just nu skriker lägenheten KAOS.
Vi har handlat Billy-delar och hushållsprylar på Ikea och ätit Ikeas köttbullar och på vägen in från parkeringsgaraget hade mamma satt stämningen genom att spela upp en hyllningsvideo till Zlatan på mobilen. Det måste vara något slags high score i Svenssonskap.
I några olika sammanhang på sista tiden har vi på biblioteken testat att lägga fram lappar där besökare får fylla i några ledtrådar angående sin litterära smak, varefter personalen plockar ihop ett antal böcker som vi tror att besökaren skulle tycka om och lägger dem i påsar redo att hämtas inom någon vecka. Kollegan Helenas utmärkta förslag vid vår enhets senaste APT var att vi gör samma sak kolleger emellan. Alla som ville fick fylla i en lapp, sedan samlades de in och delades ut, som ett lotteri, och man fick själv välja om man avslöjade sin identitet för den man valde böcker åt eller om boktraven överlämnades anonymt.
Självklart ville jag vara med. På min lapp kryssade jag i rutan för ”lyckligt slut” och gjorde en anteckning till min bokplockare att nu du, nu får du en utmaning! Det är klart att man kan hitta böcker med lyckligt slut, men de klassiskt lyckliga sluten är ganska koncentrerade till chicklit och romance, och som tur var fanns det en rad i formuläret där man kunde skriva en genre – eller i mitt fall två – som man inte är så intresserad av.
Min bokväljare blev Margaretha, och hon höll sig inte anonym, tvärtom, hon hade skrivit ett litet förklarande brev, i den händelse bokpåsen blev hämtad när hon inte var på plats, antar jag, och eftersom hon var på plats berättade hon också entusiastiskt om den svåra uppgiften, hur hon hade resonerat kring urvalet, hur man kan definiera ett lyckligt slut (vi hade förstås lite extra roligt åt Agatha Christie-titeln ovan) och vilka böcker hon valt bort eftersom hon trodde eller visste att jag redan läst dem. När jag tog upp dem ur påsen kändes det som att öppna en riktigt fin present. Hela sex stycken fick jag och ingen av dem hade jag läst. Jag hade så klart kunnat plocka dem från hyllorna när som helst, och vill jag ha boktips kan jag fråga både Margaretha och mina andra kolleger, men det blev liksom mer speciellt när det var organiserat.
Själv drog jag en annan kollegas lapp. Att hitta böcker till henne visade sig vara både lätt och svårt, jag vet ungefär vad hon gillar, men de flesta böcker i den stilen som jag läst har hon också läst. Till slut valde jag ut fem, två svenska, en amerikansk, en brittisk och en japansk. Den amerikanska hade hon läst, men inte de övriga.
Det här vill jag göra igen!
Någon som har missat Shakespeare-jubileet? Det är i år 400 år sedan han dog. Vi på Sture bibliotek, som ju egentligen specialiserar oss på ny litteratur, har tillåtit oss att gå in i en klassikerfas – efter Söderberg-vår blir det Shakespeare-höst. Men det blir inte bara gammal litteratur av Shakespeare, utan också ny litteratur inspirerad av densamma. I projektet Hogarth Shakespeare skriver alla möjliga välkända författare romaner baserade på Shakespeare-dramer och ett par av romanerna (långt ifrån alla har ännu publicerats) kommer vi att ha läsecirklar om. Är inte det här en spännande lineup, så säg?
Det var lite folk vid slottet innan Carl-Philip och Sofia öppnade portarna.
Sådan här hängivenhet imponerar.
Även Bernadottebiblioteket var populärt, jag var på dagens första visning och den blev minst fullsatt. Lokalen är otroligt tjusig, men arbetsmiljön var förr om åren förfärlig. Det var mörkt – levande ljus var förbjudna, man ville inte ha en ny slottsbrand som den som förstörde Tre kronor 1697 – och så kallt att slottet höll bibliotekspersonalen med tjänstepäls. En vargpäls hängde på en krok i lokalen, och som ytterligare åtgärd hade de oftast efterfrågade böckerna placerats snabbt åtkomliga nära dörren.
Mycket gick förlorat i det kungliga bibliotek som fanns på Tre kronor när den stora branden förstörde det mesta av slottet. Vårt nationalbibliotek under namnet Kungliga biblioteket, som numera finns i Humlegården, startade sin verksamhet på slottet omkring 1760 och flyttade in i den här vackra lokalen 1796. Dessvärre var tillväxtprognosen helt uppåt väggarna felaktig, biblioteket svämmade snart över och magasin inrättades på andra håll i slottet. 1877 flyttades samlingarna till huset i Humlegården, som i alla fall då bör ha varit rätt rymligt. August Strindberg hann jobba som amanuens i bibliotekets slottslokal i fyra år och var sedan i Humlegården i ytterligare fyra år.
Efter att ha varit utställningslokal och museum blev lokalen bibliotek igen i början av 1900-talet, i och med Oscar II:s bortgång, då det bestämdes att bortgångna kungligheters böcker skulle hållas samlade här, och de är också sorterade efter sina ägare. Böckerna ovan tillhörde just Oscar II, som tydligen var boknörd av rang. Extra intressant blir hans efterlämnade boksamling av att han brukade anteckna i böckerna, ibland utförligt, ibland bara en notering om att boken blivit läst.
Självklart fick jag drömmar och visioner om att själv gå runt med vita handskar och bläddra och läsa, särskilt som jag nyligen läst sådant som Hjalmar Söderberg skrivit om Oscar II:s död och den övergångsfas i Sverige som hans frånfälle blev en markering för. Till och med själva dödsdagen har han utnyttjat som stämningsbild – så här låter det i Den allvarsamma leken:
Nästa morgon vaknade han vid ett tungt och fjärran dån från alla stadens kyrkklockor.
Han satt upprätt i bädden:
–Nu är kungen död, sade han till sin hustru. Den gamle herrn, som har varit kung här i landet i all den tid vi ha levat…
Han gick till fönstret och drog upp gardinen. Det var en gråmörk dimmig dag. På Tekniska högskolan snett emot vajade en gammal smutsig flagga på halv stång. Och klockorna dånade och sjöngo.
Efter den tidsresan gjorde jag en till. Gustav III:s antikmuseum består av ett riktigt vackert rum och ett kolossalt vackert rum. Jag begriper inte att jag kan ha missat detta. Fram till nu. Jag funderar på att flytta in. Eftersom det inte går att göra lokalerna rättvisa medelst mobilkamera hänvisar jag till De Kungliga Slottens sida.
Visst var det vackert väder, men det kunde man ju nöja sig med att se genom fönstren tills vidare.
Massor av kusar var ute och rörde på sig i stan.
Klart man prioriterar häng med familj och släkt, även om man bara får en timmes varsel. Efter att kallelsen kommit var det bara att hasta iväg till Vinterviken, där diverse mostrar och morbröder och andra familjemedlemmar samlats. Och pappa i solhatt.
Kön till Vintervikens trädgårdskafé var lång och långsam, men å andra sidan var det lätt att få sittplats. Det är fördelen med stora ytor.
Hade mamma med sig egen bordsflagga under nationaldagslunchen? Javisst!
Dagen avrundades på Sjöcaféet vid Djurgårdsbron med några vänner. I väntan på att den kungliga kortegen skulle åka förbi blev vi underhållna av den här vattenburna mannen. Han flög runt kors och tvärs på vattenstrålarna och viftade med flaggan dagen till ära. Vi hade ingen fantastisk uppsikt över kortegevägen där vi satt, men tillräckligt bra för att sitta kvar medan hästarna och vagnarna passerade, och som tur var var den sida av Djurgårdsbron som vetter mot caféet avspärrad och folkfri, så när de vinkande kungligheterna for förbi skymtade vi dem, i alla fall. Jonas höll telefonkontakt med sin flickvän – relativt nyhitflyttad, tror jag, från Finland – som inte kom förbi avspärrningarna. Hon fick stå i kortegepubliken tills vidare och när äntligen kunde komma ner till caféet visade hon bilder hon tagit på kungens vagn och ursäktade sina exalterade utrop med att det var första gången hon upplevde något sådant här. Och tja, jämför man med norrmännen har vi väl lite mesiga nationaldagstraditioner, men den som vill fira, i alla fall här i Stockholm, kan inte klaga på festlighetsutbudet.
Theomis 