Det blev en kycklingsallad från Odenplans Coffeehouse by George till lunch. Plus: Stället hade mycket bättre utbud än jag trodde och mindes. Minus: Ta-med-salladsskålen, låg med kupat lock, är omöjlig att äta ur eftersom salladen är staplad på höjden, och avokadon är stenhård.
”Vi betalar deras lön och de spottar på vår integritet”. Artikel i Stockholms Fria Tidning. Nu har jag letat upp skälet till att en stor folksamling skrek i kör utanför Polishuset i går och sedan började marschera längs gatan under min balkong. Det var en protest mot ordningsvakters övervåld, initierad av en man som råkade ut för en ruskig händelse just på min tunnelbanestation. Skrämmande läsning.
Har extremt mycket text att plöja i dag men har unnat mig mig ett Mad Men-avsnitt, nyss en tur till skräpåtervinningen och nu en kortkort runda ner till vattnet. Har mött ett sjungande grabbgäng, några tjejer i ett stort parfymmoln, flera med blommor och presenter på väg till fest och de obligatoriska joggarna och hundrastarna.
Nej, jag är inte stolt över det, men den står på på hög volym.
Ladies and gentlemen
It’s my pleasure to introduce to you
He’s a friend of mine
Yes, yes I am
And he goes by the name …
Justin
Det blev fredagskväll på Fotografiska den här veckan också. Jag kom redan vid fyra för att gå på visningen av de tre stora utställningarna, som jag alltså såg ganska grundligt förra veckan och nu känner mig väldigt insatt i. När Sofia kom efter jobbet åt vi varsin sallad uppe i caféet, där DJ:andet precis drog igång, tog sedan en tur bland bilderna, som jag kunde berätta om med mina nyvunna kunskaper, och gick också in i delen där en lång rad fotografer från Sverige och världen hade portfoliovisning just i kväll. Det var välbesökt och trevligt upplagt, med långa bord med lösa bilder, bilder i pärmar och bilder i böcker. Och så upp till caféet igen, eftersom vi inte kunde motstå fikakonceptet sju sorters kakor.
Den uppmärksamhet Fotografiska fått under sitt första år är välförtjänt om man frågar mig. Dels fyller det uppenbarligen en lucka i Stockholms kulturutbud och dels är hela museet så väl genomfört, dess utställningar förstås, men också själva lokalerna, precis lagom dunkla, med lagom sviktande golv, där klackar inte smäller, och vilsamma ytor i smarta labyrinter som bildar rum i rummen. Butiken är bra, med böcker, tidskrifter, planscher, mängder av vykort och en del prylar med Fotografiska-loggan, även om det kanske inte är en museibutik med wowfaktor, och caféet är klart över medel, med bra utbud, sedan nyligen även lunch som jag visserligen inte testat, och fantastisk utsikt. Minus för småkaotiskt möblemang med plastiga stolar och pallar, om man inte har turen att få plats på någon av de olika stoppade sittmöblerna. Föreläsningarna och kurserna kan jag inte säga något om, för priserna har haft en lite för avskräckande effekt.
Enligt uppgift var det här den sista after work-fredagen för säsongen, och nu tror jag också att jag kommer att vänta på minst en ny utställning innan jag kommer och viftar med mitt årskort igen.
Har sett att nya numret kom ut i förrgår, men jag måste ändå dela med mig av favoritcitaten ur Situation Sthlms majnummer.
När vi klarat detta har vi den årliga sandsopningsfesten med korvgrillning och lekar.
Dante Crespo på Stockholm Entrepenad om stadens sandsopning – 14 000 ton ska bort – som görs under april.
Man har ju skrivit några texter på svenska nu så att skillsen har utvecklats, säger Skizz.
Stockholmssyndromet intervjuas om nya skivan Underhundar LP.
På natten kan det ibland också ringa lite förvirrade ensamma tanter. Om det finns tid och inte är för många andra samtal då brukar Lena Wihlner tala med dem en liten stund.
– Jag brukar fråga om de har tagit sina tabletter, om de ätit ordentligt och om de har en bärbar telefon. I så fall brukar jag be dem ta med sig den till sängen och sen säga att vi kan avsluta samtalet när de lagt sig under täcker och så säger jag ”sov gott”.
Lena Wihlner tar emot alla möjliga samtal på Stockholms stads felanmälan.
I kväll var sista programmet för säsongen i Stadsbibliotekets Själsfrände-serie. Anneli Jordahl hade valt finlandssvenska författaren Marianne Alopaeus, som jag aldrig hört talas om, och skulle berätta om hennes författarskap, och förband var tre av mina bibliotekariekolleger som skulle tipsa om helt andra böcker. Jag tog en bra plats och bläddrade lite i den enda Anneli Jordahl-bok jag läst, Klass – är du fin nog?, men blev anmodad av kollegan Annika att komma upp och förmingla i lunchrummet (det har under dagen varit en konferens som bland annat handlat om den här typen av program, och konferensdeltagarna bjöds på förfriskningar). Jag protesterade att boktipsen ju skulle börja om fem minuter, men enligt Annika förminglade även boktipsarna.
När programmet väl kom igång, en aning sent, pratade Patrik om skräckel, Alice om 60-talspoesi och Jon om Anaïs Nin. Patrik anknöt bland annat till utställningen av serietecknaren Kolbeinn Karlssons konst som just nu står i en del av rotundan och ser skräcklig ut. Alice pratade om några olika 60-talsdiktare och tidens poetiska ideal, och läste högt ur diktsamlingar av Sonja Åkesson och Kristina Lugn. (Jag filmade med min usla mobilkamera, resultatet kan ses nedan, men det enda hörbara partiet är ”jag ser en likhet mellan mig och potatis”.) Jon pratade om sitt kluvna förhållande till Anaïs Nin och avrundade: ”Vi får se hur det går med Nin och mig. Antingen blir vi vänner igen, eller så börjar vi gräla om ett läppstift.”
Som vanligt när man hör läsentusiaster prata böcker önskar man inget hellre än att sätta tänderna i just den romanen, för att få läsupplevelsen och bilda sig en egen uppfattning. Själsfrände-serien går alltså ut på att en känd person plockar upp en bok ur bibliotekets magasin, skriven av en författare som han eller hon känner släktskap med, vilket ju blir spännande på grund av den personliga kopplingen, men också visar hur besvärande stort utbudet är. Jag kommer aldrig någonsin att kunna beta mig igenom Stadsbibliotekets magasin, jag håller mig inte ens à jour med det nya.
Goodiebag (i ordets rätta betydelse) och 20 % rabatt, så ska man shoppa i sin favoritbutik. Köpte en klänning och en tunika – alla plagg är i ett eller få exemplar så att man känner sig extra unik – och lyckades passera smyckena med en snabb blick.
Plezuro ligger långt in på Rörstrandsgatan och är väl värd den eventuella omvägen.
