CXX Fotofredag

Det blev fredagskväll på Fotografiska den här veckan också. Jag kom redan vid fyra för att gå på visningen av de tre stora utställningarna, som jag alltså såg ganska grundligt förra veckan och nu känner mig väldigt insatt i. När Sofia kom efter jobbet åt vi varsin sallad uppe i caféet, där DJ:andet precis drog igång, tog sedan en tur bland bilderna, som jag kunde berätta om med mina nyvunna kunskaper, och gick också in i delen där en lång rad fotografer från Sverige och världen hade portfoliovisning just i kväll. Det var välbesökt och trevligt upplagt, med långa bord med lösa bilder, bilder i pärmar och bilder i böcker. Och så upp till caféet igen, eftersom vi inte kunde motstå fikakonceptet sju sorters kakor.

Den uppmärksamhet Fotografiska fått under sitt första år är välförtjänt om man frågar mig. Dels fyller det uppenbarligen en lucka i Stockholms kulturutbud och dels är hela museet så väl genomfört, dess utställningar förstås, men också själva lokalerna, precis lagom dunkla, med lagom sviktande golv, där klackar inte smäller, och vilsamma ytor i smarta labyrinter som bildar rum i rummen. Butiken är bra, med böcker, tidskrifter, planscher, mängder av vykort och en del prylar med Fotografiska-loggan, även om det kanske inte är en museibutik med wowfaktor, och caféet är klart över medel, med bra utbud, sedan nyligen även lunch som jag visserligen inte testat, och fantastisk utsikt. Minus för småkaotiskt möblemang med plastiga stolar och pallar, om man inte har turen att få plats på någon av de olika stoppade sittmöblerna. Föreläsningarna och kurserna kan jag inte säga något om, för priserna har haft en lite för avskräckande effekt.

Enligt uppgift var det här den sista after work-fredagen för säsongen, och nu tror jag också att jag kommer att vänta på minst en ny utställning innan jag kommer och viftar med mitt årskort igen.

CXVIII Best of majnumret

Har sett att nya numret kom ut i förrgår, men jag måste ändå dela med mig av favoritcitaten ur Situation Sthlms majnummer.

När vi klarat detta har vi den årliga sandsopningsfesten med korvgrillning och lekar.
Dante Crespo på Stockholm Entrepenad om stadens sandsopning – 14 000 ton ska bort – som görs under april.

Man har ju skrivit några texter på svenska nu så att skillsen har utvecklats, säger Skizz.
Stockholmssyndromet intervjuas om nya skivan Underhundar LP.

På natten kan det ibland också ringa lite förvirrade ensamma tanter. Om det finns tid och inte är för många andra samtal då brukar Lena Wihlner tala med dem en liten stund.
    – Jag brukar fråga om de har tagit sina tabletter, om de ätit ordentligt och om de har en bärbar telefon. I så fall brukar jag be dem ta med sig den till sängen och sen säga att vi kan avsluta samtalet när de lagt sig under täcker och så säger jag ”sov gott”.
Lena Wihlner tar emot alla möjliga samtal på Stockholms stads felanmälan.

CXVII Själsfrände

I kväll var sista programmet för säsongen i Stadsbibliotekets Själsfrände-serie. Anneli Jordahl hade valt finlandssvenska författaren Marianne Alopaeus, som jag aldrig hört talas om, och skulle berätta om hennes författarskap, och förband var tre av mina bibliotekariekolleger som skulle tipsa om helt andra böcker. Jag tog en bra plats och bläddrade lite i den enda Anneli Jordahl-bok jag läst, Klass – är du fin nog?, men blev anmodad av kollegan Annika att komma upp och förmingla i lunchrummet (det har under dagen varit en konferens som bland annat handlat om den här typen av program, och konferensdeltagarna bjöds på förfriskningar). Jag protesterade att boktipsen ju skulle börja om fem minuter, men enligt Annika förminglade även boktipsarna.

När programmet väl kom igång, en aning sent, pratade Patrik om skräckel, Alice om 60-talspoesi och Jon om Anaïs Nin. Patrik anknöt bland annat till utställningen av serietecknaren Kolbeinn Karlssons konst som just nu står i en del av rotundan och ser skräcklig ut. Alice pratade om några olika 60-talsdiktare och tidens poetiska ideal, och läste högt ur diktsamlingar av Sonja Åkesson och Kristina Lugn. (Jag filmade med min usla mobilkamera, resultatet kan ses nedan, men det enda hörbara partiet är ”jag ser en likhet mellan mig och potatis”.) Jon pratade om sitt kluvna förhållande till Anaïs Nin och avrundade: ”Vi får se hur det går med Nin och mig. Antingen blir vi vänner igen, eller så börjar vi gräla om ett läppstift.”


Anneli Jordahl intervjuades av Harald Hultqvist och de pratade mest om romanen Mörkrets kärna från 1965, om hur helgjuten den är och om varför Marianne Alopaeus aldrig riktigt slagit i Sverige trots att hon skrev på svenska. Den handlar om en ung kvinnas vuxenblivande och avståndstagande från den överklass hon växt upp i och skulle kunna jämföras med Ulf Lundell eller Hermann Hesse, men kommer aldrig att göra det eftersom – enligt Anneli Jordahl – kvinnliga författare inte kan skriva kärvt och utan ödmjukhet och bli uppskattade för sin stil. Romanen tolkas lätt som självbiografisk, trots att Marianne Alopaeus sa bestämt att den inte handlar om henne själv, men att det inte spelar någon roll vad hon säger, för det kommer läsarna att tro i alla fall.

Som vanligt när man hör läsentusiaster prata böcker önskar man inget hellre än att sätta tänderna i just den romanen, för att få läsupplevelsen och bilda sig en egen uppfattning. Själsfrände-serien går alltså ut på att en känd person plockar upp en bok ur bibliotekets magasin, skriven av en författare som han eller hon känner släktskap med, vilket ju blir spännande på grund av den personliga kopplingen, men också visar hur besvärande stort utbudet är. Jag kommer aldrig någonsin att kunna beta mig igenom Stadsbibliotekets magasin, jag håller mig inte ens à jour med det nya.

CXVI Plezuro

image

Goodiebag (i ordets rätta betydelse) och 20 % rabatt, så ska man shoppa i sin favoritbutik. Köpte en klänning och en tunika – alla plagg är i ett eller få exemplar så att man känner sig extra unik – och lyckades passera smyckena med en snabb blick.

Plezuro ligger långt in på Rörstrandsgatan och är väl värd den eventuella omvägen.

CXIV Ugglor

image

Fick just en komplimang för min ugglekasse från Japantown i San Francisco. Ugglor har ju varit oväntat trendiga de senaste åren. Jag kallar det så klart librarian fashion och funderar på alla gånger jag läst om min bransch som den stereotypa mest omoderiktiga gruppen av alla. Att just omoderiktighetens symbol skulle bli moderiktig känns faktiskt inte särskilt långsökt när jag tänker efter. Det var bara en tidsfråga.

Och så är ugglan förstås ett väldigt estetiskt djur, stiliserad eller ej. Men rådjursmodet är nästan över, eller?

CXII Dagens gladaste nyhet

Sverige svänger om alkoholen. ”Ingen vet riktigt vad det beror på. Men vi ser framför allt att alkoholkonsumtionen har minskat bland män under 40 år”, säger en alkoholforskare i DN-artikeln som finns i ekonomidelen och framför allt handlar om skatt. Alkoholskatt och importregler bryr jag mig inte så mycket om, det enda som räknas är svenskarnas vilja och benägenhet att konsumera alkohol eller att låta bli. Och varför vi gör det. Och hur vi dricker. Och – till syvende och sist – vilka konsekvenserna blir. Även om konsekvenserna har ett samband med vad man är beredd att betala för alkohol och vad man har för åsiker om vad det får kosta så är det inte priserna och skattesatserna som är det intressanta.

Och med det vill jag säga att citatet ovan är dagens gladaste nyhet, för konsekvensen är att jag tryggare kan ta mig hem via Fridhemsplan en fredagskväll. Hurra!