Okej, jag är officiellt såld. Många har pratat om hur fantastisk David Nicholls One Day är, den tjugo år långa historien om Emma och Dexter, ursprungligen universitetsvänner i Edinburgh, men jag var ändå inte beredd på att jag skulle absorberas så totalt. Nej, det är inte stor litteratur, men ja, det är välskrivet, underhållande och smart. Jag skrattade högt, särskilt under första tredjedelen, innan de mörkare tonerna kommer in. De gånger jag läste boken på tunnelbanan – omslaget är väldigt distinkt och lättigenkännligt – hoppades jag hela tiden att någon skulle komma fram och säga: ”Visst är den bra?” Det var det ingen som gjorde. Jag tycker vi borde bli bättre på sådant.

I går kväll deltog jag i Sture biblioteks läsecirkel kring boken, och som alltid ger det en extra dimension, minst, att stöta och blöta en läsupplevelse i grupp. Vi dissekerade karaktärer, pratade språk, bedömde trovärdighet och ventilerade förstås mycket tyckande om bra och dåligt. Men allra mest var det hyllningar, och egentligen hade vi inga större meningsskiljaktigheter. Det är en bra bok, helt enkelt. Läs den.