På min födelsedag i somras, när jag fyllde några bord på Sirap med vänner, hade ett större gäng gått ihop om en takvandring som jag fick i present. Jag hade två alternativ, en vanlig eller en i mörker, vilket erbjöds januari till mars. Eftersom jag redan gått en vanlig takvandring för några somrar sedan valde jag det andra alternativet, och fick snällt vänta minst ett halvår.

Och i kväll blev det av. En molnfri dag och stjärnklar kväll, det kunde inte bli bättre. (Eller kanske lite mildare, om man ska vara petig, man blir kall av att gå och stå på tak.)

Vi var ungefär tio personer som samlades på Birger Jarls torg på Riddarholmen, lotsades upp i Gamla riksdagshuset (som numera inhyser Kammarrätten) och försågs med hjälmar och selar. Förra gången fick man ta på sin sele själv, vilket kändes som ett alldeles för stort ansvar för en ovan, men den här gången fick alla hjälp. Sedan gick vi ut på taket, en guide gick först och en sist och vi andra däremellan, alla fasthakade i en vajer som löpte runt hela taket. Sträckan var också upplyst av en grönaktig lina, vilket blev tydligare och tydligare när eftermiddagsskymningen blev ett alltmer kompakt mörker. Man gick längs en ditlagd, smal gångväg, kanske 30 centimeter bred, ibland med ett räcke intill och för det mesta med lite hyfsat plan takplåt längs åtminstone ena sidan, men en sträcka bestod bara av gångvägen med sluttande tak på båda sidor. Att ingen hetsade upp sig nämnvärt över det utan bara knallade på var en skön känsla. Inget märkvärdigt att gå på en taknock med 40 meter ner till marken på båda sidor.

Då och då stannade vi upp och guiderna berättade valda delar ur Stockholms historia utifrån det vi kunde se omkring oss. När vi kom till ett hörn vars torn stack upp i vår väg klättrade vi in i det genom fönstret, guiderna tände ljus i lyktor och så satt vi där inne på skinnfällar och fick höra fler spännande historier. (Det enda som drog ner upplevelsen en aning var den störande insikten att det finns så enormt mycket stockholmshistoria som jag inte kan.)

Hade man inte blivit mer och mer frusen hade man kunnat stanna där uppe hur länge som helst. 360 graders utsikt över stan med alla lampor och lyktor. Riddarhuskyrkans torn helt nära. Gamla stan i ett förtätat perspektiv som gjorde att alla hus såg ut att ligga tätt, tätt, knappt utan mellanrum.

En detalj som redan från början satte stämningen – en skönt avslappnad atmosfär – var att den ena guiden, när vi fortfarande var på torget, frågade om det var någon som hade höjdskräck och en kille sa ja. ”Okej”, sa guiden, ”då föreslår jag att du går först eller sist, närmast en av oss. Skulle det bli något problem så hjälper vi till.” Killen svarade att det nog skulle gå bra, sedan skojades det lite om att utsätta sig för sådant man vill bemästra och så var det bra med det. Inga machofasoner, och sannolikt inte en enda som tänkte tanken att det där var en pinsam grej, att inför hela gruppen, på väg upp på ett tak, erkänna att man är höjdrädd. Ärlighet, äkta självförtroende och en kultur som tillåter svaghet – tänk om det var så jämt!