Åt tapas med Lena W på La Cucaracha på Bondegatan i gårkväll. De får in många bord och gäster på liten yta, det blev enormt högljutt av allt prat under lågt tak, och så musik på det, men stämningen var god.
Tapasrätterna var långt ifrån små munsbitar. Vi beställde fem stycken, fick bröd och aioli till det och jag vet inte hur Lena fick i sig så mycket av sin crema catalana ovanpå alla patatas bravas.
S:t Eriksplan.
S:t Eriksbron.
Parkgatan.
Här sportar jag min postvattengympalook.
Mitt simhallskort använder jag helst till att gå på träningspass i stil med pilates eller core, vilket nästan alltid blir på Forsgrénska badet vid Medborgarplatsen, eftersom min allra närmaste simhall, Kronobergsbadet, varken har gym eller gruppträning. Förutom vattengympan, och den provade jag för första gången i dag.
Precis som jag misstänkte var resten av gänget 20, 30, möjligen 40 år äldre än jag, och de kanske inte är så taktfasta, tanterna, till danshitsen från tidigt 2000-tal, men oj vilken ork de har. När det var dags för hantlar blev jag ganska snabbt trött och fick svårt att hålla de starkt flytkraftiga frigolitbitarna under ytan, och när jag såg mig omkring förväntade jag mig att se mina medtränare fuska, men inte en hantel syntes. Alla orkade hålla ner de omvänt svintunga vikterna i vattnet ända till sista repetitionen.
Jag hade hoppats att jag skulle gilla passet, eftersom jag med jämna mellanrum har lediga fredagar och då snabbt och lätt kan ta mig till badet. Själva träningen var det inget fel på. Nu ska jag grunna över det här med att sannolikt behöva vara den enda under 55.
Kollegan Salomon och jag är helt överens – hade inte Sture bibliotek haft ett samarbete med Nationalmuseum vilket fått oss att välja fransk 1800-talslitteratur till höstens första läsecirklar hade vi aldrig läst Maupassants noveller, och vi är väldigt glada att vi fick chansen. Den dödsdömde heter samlingen, där Maupassants typiskt dystra historier fått lämna plats för dem med mer skruvad och ironisk humor. Samhällsfenomen och mänskliga brister i 1880-talets Frankrike ter sig inte så främmande som man kan tro.
Temperaturen är rätt för min nya trenchcoat från Miss Selfridge. Jag har använt den några dagar. I kväll upptäckte jag att den har fickor.
Rejält parfymerat. Just the way I like it.
Inför nästa veckas besök på Operan, då vi ska se och höra en speciell tolkning av Mozarts c-mollmässa, satt Anna E och jag i Guldfoajén på ”premiärsamtal” i kväll. En rad olika personer som varit med och skapat uppsättningen fick svara på frågor ställda av en samtalsledare.
Idén med samtalen är god, ett utmärkt sätt att ge publiken det numera så eftertraktade ”bonusmaterialet”, men personerna som medverkade var helt klart sådana vars begåvning gäller ett annat slags scenkonst än den att fånga en publik med sina egna ord. Det de hade att säga kom inte riktigt fram, och jag tror det delvis berodde på att de var så djupt inne i sitt verk att de glömde att vi i publiken inte var det. Man fick spetsa öronen ordentligt för att kunna applicera en tidigt fälld kommentar på information som kom fram tio minuter senare. Om man till exempel ville veta vilka beståndsdelar uppsättningen har, vad Mozart vill säga med sin musik och hur dessa konstnärer valt att tolka den kunde man med lite tur och gott minne pussla ihop fragment ur det halvtimmeslånga samtalet.
Kanske var det roligaste att vi fick se två dansstycken hämtade ur uppsättningens inledning.
I april förra året passerade jag en liten biograf på Long Island och såg att de visade filmen Bill Cunningham New York. Intressant, tyckte jag, en dokumentär om en legendarisk modefotograf. Mer än så visste jag inte om filmen, och hemma i Sverige syntes den inte till någonstans.
Förrän nu. I kväll var jag och Anna B och såg den på Grand på Sveavägen, i en mycket liten salong där de allra flesta platserna stod tomma. Synd, för filmen är sevärd. Det är ett enkelt och lättsamt filmporträtt där tittaren får följa den nästan extremt anspråkslösa åldrade fotografens vardag, på cykel i Manhattantrafiken, på gatorna med höjd kamera, i hans minimala enrummare mitt i city och på kontoret på New York Times.
Bill Cunningham, i filmen 80 år, nu 83, blir bjuden på gala efter gala, men ser varje tillfälle som ett rent fotojobb och accepterar aldrig att bli bjuden på mat och dryck, inte ens ett glas vatten. På så sätt håller han sig oberoende. Men de fasta principerna gör honom inte tillknäppt på långa vägar, han ler och pratar glatt med alla, och med ålderns rätt utropar han: ”Come here, child!” eller ”You kids!” till sina vuxna vänner och bekanta.
En ovanlig och ovanligt fin gammal fotograf som jag hoppas fortfarande är pigg nog att bevaka New Yorkbornas klädstil. Jag skulle gärna vilja få syn på honom i sin blå arbetsskjorta nästa gång jag är där.
Lyssnade ni på Lundströms Bokradio i P1 i morse, gott folk? Jag vaknade till det och missade en del, men jag uppfattade det viktigaste – här får man författarintervjuer och reportage och möjligen i framtiden även ett maskotdjur, eventuellt en tupp, som kuckelikuade lite på prov så här i första programmet.
Lägg nu genast till Lundström som favorit i SR-appen.
Testar Svenskan ett tag. Första tidningen kom i dag. Några saker kunde plockas ut med en gång – Byggmax-bilagan (”Bara billiga byggvaror”), Vinsider-bilagan (”Din insider i vinvärlden”) och SvD Bil & Motor (”SvD Bil & Motor har fått en unik förhandstitt på den sjunde generationen Golf”). Näringslivsdelen fick en snabb blick. Går igenom nyhetsdelen nu och sparar det bästa – kulturdelen – till sist.
Theomis 