Köpte lite smågodis på ICA Kungsholmstorg enbart för de fina påsarnas skull. Jag tänker mig att det faktum att de stora påsarna kompletterats med små ska se ut som en hälsofrämjande åtgärd, att den schysta butiken gärna ser att kunderna är måttliga i sina godisinköp. Men förmodligen är det fler som påverkas åt andra hållet och gör som jag – köper en liten mängd godis istället för inget godis alls.
I eftermiddag kom mamma till Stadsbibblan för att hämta en bok och fastande på långfika med undertecknad i caféet på bottenplan. Det är ganska sällsynt att vi ses där i huset och jag ville passa på att visa något backstage, så vi tog hissen upp till det lite kvällsskumma styrelserummet – ursprungligen stadsbibliotekariens rum – där jag misstänkte att mamma skulle uppskatta möblemanget och väggmålningarna. Det gjorde hon. Vill man som besökare kika in där (och inte råkar känna någon av oss som finns bakom diskarna) får man gå en guidad rundvandring och hoppas (eller önska) att styrelserummet är med som ett stopp på turen.
I mitt survival kit, en svart necessär som står på en hylla ovanför mitt skrivbord på Stadsbibblan, finns allt som eventuellt kan behövas under en arbetsdag, inklusive minttepåsar för de tillfällen då jag tröttnar på lunchrummets teutbud.
Efter att ha gått igenom hela höstutgivningen i Svensk Bokhandels tjocka katalog och en bra stund efter stängningstid färdigställt en inköpsönskelista inom budgetramen kan man med gott samvete lämna Sture bibliotek, Östermalmstorgs tunnelbanestation och underjorden.
Det blev en heldag på balkongen i dag. Trätrallen var – och är bitvis fortfarande – i skriande behov av rengöring, så jag har stått, suttit och halvlegat hukad över plankorna med såpvatten och diverse redskap. Märkligt nog saknas takränna här högst upp på huset, så håller man på med vatten på balkongens trätrall kommer det att droppa rätt ner på gatan. Jag försöker hålla vattenanvändandet till ett minimum, men en del sipprar förstås ändå ner i springorna varpå det flyter på det svagt sluttande underlaget ner över balkongkanten. Just i dag inträffade det på ett enda ställe, men å andra sidan ganska rejält, en strid droppström. Jag kikade över kanten – ibland är det många som går nere på trottoaren, ibland ingen alls. Just nu var det ingen alls, men vad såg jag rakt nedanför droppandet? Tidningsbudets vagn. Just exakt där. Längs min 8-9 meter långa balkong. Snabbt ner med en trasa på utsidan av räcket, för att stoppa strömmen, men skadan var redan skedd. Förlåt, tidningsbudet!
Medan jag slet mig öm och ledbruten lyssnade jag på gamla avsnitt av Lundströms bokradio, som för övrigt börjar sändas igen lördag nästa vecka. Dels lyssnar jag på sådant jag missat, dels ville jag höra intervjun med Julie Otsuka igen, nu när jag precis har läst den bok hon pratade om. Jag mindes att intervjun ägde rum i författarens hemstad New York och att det hela lät väldigt New Yorkskt och charmigt. Nu blev jag påmind om att de satt på Hungarian Pastry Shop, Julie Otsukas skrivarstuga sedan någon gång på 90-talet, där hon både har sitt eget bord och en kaka som personalen kallar ”Julie’s cookie”.
Ett ganska stort mittparti av trätrallen lämnade jag högst bristfälligt skurat och prioriterade istället att byta ut några vissna växter, vilket borde ha gjorts för länge sedan. Jag vet med mig att jag underutnyttjar balkongen i princip varje säsong, som läs-, mat- och inte minst sällskapsrum, trots att jag ser framför mig hur väl lämpad den är som plats att umgås med vänner, men nu skulle det ske. I morse skrev jag ihop en Facebook-inbjudan, och därmed hade jag både en välbehövlig deadline för balkongupprustning och en trevlig kväll att se fram emot (om det nu skulle bli någon som hade möjlighet att komma på kort varsel, men det var det). In i det sista piffade jag med växterna, visste att jag skulle behöva duscha minuterna innan gästerna skulle komma och hoppades att ingen skulle vara tidig. När Maria – Bristol-Maria, som nu är hemma i Sverige – knackade på dörren hade jag precis kommit i klänningen och stod och kämpade med att få igen den i ryggen. Det slutade med att jag öppnade dörren och lät gästen dra upp dragkedjan.
Sedan kom Jenny H, Lotta, Anna E och Rikard. Vi åt diverse småplock, pratade och spejade ut över omgivningen. Sedan blev det skumt och vi tände ljus. Sedan blev det kyligt och balkongvärmaren bars ut och slogs på. Första kvällen med balkonghäng den här sommaren. Bättre sent än aldrig.
Antingen har kriget kommit eller så är det något firande i Stadshuset.
Lunchen, läsningen, ja, hela arbetsdagen på Sture bibliotek blev lite bättre av schyst färgkoordinering.
Omkring halv elva på onsdagskvällen 15 april såg jag att min gamla körkompis Annelie hade lagt upp en bild på Instagram föreställande en webbsida som hade med kursansökningar att göra. Det påminde mig om vilket datum det var – sista chansen att söka kurser för hösten. Efter att ha gått kurser de senaste två terminerna hade jag faktiskt inte tänkt på att ens kolla upp kursutbudet, men nu kunde jag inte låta bli. Med minimal marginal sökte jag två litteraturkurser på distans. Den ena, i populärlitteratur, lånar jag ihop böckerna till just nu, alla möjliga titlar jag absolut inte hade valt att läsa för nöjes skull. Jag ser framför mig hur de kolleger som jobbar med reservationshantering på Stadsbibblan de här dagarna undrar över min smak. Det är också lite jobbigt att ha böckerna liggande här hemma på soffbordet – för att inte tala om att jag snart behöver börja läsa dem.
Så har årets stora radiokorrespondentevenemang ägt rum (här i Stockholm i alla fall, korrespondenterna ska under de kommande veckorna beta av resten av Sverige). Tidigare år har jag varit ledig och köat utanför Södra Teatern, den här gången kom jag lagom till första seminariestarten efter den inledning och presentation på Stora scenen som jag missade. 16.15 började seminarier på fyra scener och jag gick direkt till den där jag bedömde att det var lättast att få plats, nämligen Kägelbanan. Där avlöste korrespondenterna varandra i kvartslånga samtal, här Lotten Collin som berättar om cykelolyckan hon var med om i São Paulo – när hon skulle rapportera om cykeltrafiken i São Paulo (reportaget finns att höra här).
Jag höll mig till Kägelbanan ända till åttatiden, då alltihop var slut, förutom när Maria Persson Löfgren, Johanna Melén och Thella Johnson pratade i Södra bar under rubriken ”Ryssen kommer” för en hopträngd, angelägen publik. Nu presenterade jag dem bakochfram, från höger till vänster, i taltidsordning. Maria Persson Löfgren fick eller tog nästan alla frågor, från moderatorn och publiken, vilket var naturligt både med tanke på hennes långa erfarenhet och förmåga att formulera insiktsfulla svar. Inget ont alls om den yngre generationen korrar, de gör utmärkta radioinslag, men gör sig bäst med manus, i mitt tycke, medan deras äldre kolleger är överlägsna i spontana sammanhang. Staffan Sonning, Kristian Åström och Margita Boström var av samma anledning en fröjd att höra i intervjufåtöljen på Kägelbanan, och tre undantag bland de yngre är Lotten Collin, Anna Landelius och David Carlqvist. (Uppdelningen i yngre och äldre gör jag för övrigt helt på känsla, gissar att de förra är under 40 och de senare över 50.)
Här hittas en lång lista med poddavsnitt från dagen, framöver kanske kompletterad med avsnitt inspelade i andra städer.
Theomis 