Tillbaka på jobbet efter sällsynt sammanhängande jul- och nyårshelger. Massor med folk i biblioteket. Vädret är vackert och caféet är stängt, så det är böckerna och läsplatserna som drar. Studenterna har till och med hittat in i lilla Facksal 1, som jag annars brukar rekommendera för den som vill sitta lite extra lugnt och avsides. Och till Rotundan kommer turisterna i en stadig ström.
Årets första dag är snart slut. Jag gick upp sent och har allra mest hängt på schäslongen, men känner mig hyfsat produktiv.
Jag har kanske inte direkt tränat, men räknar ändå det faktum att pilatesbollen som legat hopvikt under sängen en tid nu är uppblåst. En vissen hyacint har ersatts av rosor till kampanjpris från Willys. Poirot-deckaren Peril at End House är nu utläst på engelska (jag läste första halvan på engelska och andra på svenska inför läsecirkelträffen i november, en bra metod för att få kläm på både originalspråk och översättning, om man bortser från den frustrerande känslan av att inte vara klar). Mitt SL-kort har laddats med en extra period så här två dagar före prishöjningen. En elva avsnitt och fyra bonusavsnitt lång poddsäsong är färdiglyssnad (första säsongen av The Dream, om hur människor råkar illa ut ekonomiskt efter att ha börjat sälja smink, kläder eller annat genom nätverksförsäljning, en mestadels bra och intressant reportageserie). En skakig nostalgifilm i svartvitt som visar vardagens Stockholm i januari 1972 (”Bilder från en stad”) är nu tittad på efter att ha legat uppe i en Safari-flik i månader. Och så har jag bokat en weekendresa till Tallinn.
Gårdagens ”musikfyrverkeri”, arrangerat av Stockholms stad, var en imponerande show, synkroniserat, smakfullt, både måttligt och bombastiskt på samma gång. Om det stämmer att det var en fyrverkerivariant som kräver mindre pyroteknik än andra och dessutom håller lägre ljudvolym gillar jag det ännu mer. Jag fick inget intryck av att de höll något tillbaka. Folksamlingen var stor men höll sig i schack, i alla fall mer än jag hade förväntat mig. Två minus: Den ena av två poliser vid norra änden av Norrbro klättrade upp på något vid brofästet och viftade med ett sällsynt stort vapen på ett sätt som verkade väldigt onödigt. Och så fanns det så klart några enstaka dumbommar som avfyrade raketer på Gustav Adolfs torg. Men därutöver – en kort men intensiv nattlig folkfest mitt i stan.
Nyårsfestvärdinnan S, från vars hem i Farsta vi tagit tunnelbanan allihop, hade med sig tomtebloss som vi tände vid Operatrappan. Festdeltagaren M hade min mobil och tog mängder av tomteblossbilder med skiftande kvalitet. Den här är en av mina favoriter.
”Det här lammet har glatt hoppat runt på ängarna!” sa M, som privatimporterat nyårsmiddagens kött från hemlandet Lettland. Fest i Farsta, snart vidare firande i stan.
Kosthållningen de här mellandagarna är ganska bedrövlig. I morse åt jag en kall varm macka med getost och annat som blivit över från julmatlagning, vid kyrkkaffet i Korskyrkan fanns det kladdkaka som behövde gå åt och jag var inte svårövertalad, sedan thai-take-away i Huddinge och sent i kväll varm choklad och fröknäcke med brie. Julgodis däremellan.
I fantasin har jag samtidigt ätit stans bästa ramen, hantverkspizza, klassiska köttbullar och gelato. Stockholm för foodies har varit min följeslagare i informationsdisken före jul och i soffan och sängen sedan jag kommit tillbaka till Stockholm efter julfirandet. Jag gillar flera aspekter av boken. Till exempel hoppas lyxkrogarna (nästan) över för att de är för berömda, eller lättfunna, för en svensk publik och jag håller fullständigt med om att det är betydligt mer intressant att läsa om vilka korvkiosker som är riktigt bra. Nu gillar jag inte ens korv särskilt mycket och kommer kanske inte att få någon vidare praktisk användning för informationen, med det ligger mer spännande research bakom de texterna än vad som skulle ha framgått i en text av många om Frantzén eller Ekstedt eller Oaxen (fast alla dessa kommer ändå med på olika hörn i boken, de verkar ofrånkomliga när det handlar om Stockholmsmat). Restaurang- och matbeskrivningarna är personliga och ofta underhållande och jag gillar de små rutorna där utvalda restaurangrepresentanter berättar var i Stockholm de själva gärna går ut och äter. Självklart anas så småningom ett slags klubb för inbördes beundran, men det är bara charmigt.
Om några år kommer vi att le lite åt bokens formgivning, de lite extra tjocka bladen med matt yta och helsidesfoton med skarp blixt, som snapshots från 90-talet på bästa kompisarna. Här finns för övrigt många nostalgiska referenser till 90-talet, då författaren var tjugo plus och krogupplevelserna måste ha gjort starka intryck.
Naturligtvis har jag nu en lista på ställen jag vill testa, även om jag förstås inte vet hur pass lik eller olik smak jag och författaren har. Han gillar tydligen ”stök”, något som om och om igen bedöms som ett plus hos barerna som beskrivs. Möjligen betyder stökigt uppsluppet och frejdigt, annars har jag en tendens att suckande önska att den som dras till stök skulle växa upp någon gång (eller komma över sin ålderskris). Å andra sidan måste ju den som uppskattar Totemo Ramen och Bageri Petrus ha gott omdöme.
I dag erbjöds några timmars sol. Varken L eller jag är särskilt ljusberoende, men jag lyckades övertala henne att komma igång hyfsat tidigt en ledig lördag och mötas upp vid Hornstull och Västerbrons södra fäste för promenad. Utlovade varm choklad på Kungsholmssidan. Jag har ett stort chokladpulverutbud just nu, mint, salt karamell, kanel och så vidare, det mesta från Whittard, men L valde Ho-Ho Hot Cocoa från australiensiska Koko Black. Enligt paketet ska det smaka ”cinnamon, orange, nutmeg, cloves, ginger, cardamom and white pepper”, men mest framträdande är apelsin. Det blev extra piffigt med glitterkakaon jag fick i julklapp.
När brorsan pratade om att han hade i uppgift att mata de bortresta grannarnas muräna såg jag framför mig ett grått urtidsdjur med en uppsyn som sa att den ville vara i fred, inte en vackert mönstrad ormliknande varelse i ett akvarium med en massa färgglada fiskkompisar (även om det tydligen inte rådde full harmoni, muränan hade tendenser att attackera vissa av vännerna).
Med ett par dagars mellanrum skulle muränan få tre handskalade räkor och i dag var matardag. Jag skulle få äran att genomföra processen från början till slut, vilket snarare än ett uttryck för generositet var ett sätt för min bror att slippa skala räkorna. Förutom skalandet skulle fiskmat som såg ut som buljongtärningar lösas upp i vatten och jag skulle via garaget gå in i ett slags maskinrum bakom vardagsrummets vinkelformade akvarium, där ett nät kunde lyftas upp för att blottlägga vattenytan. Med en tång stack jag ner en räka och försökte locka muränan och samtidigt hindra andra varelser med räkintresse. Brorsan och brorsbarnen, osynliga från stället där jag klättrat upp för att nå vattnet, gastade instruktioner från andra sidan akvariet. Till slut blev muränan varse att det var matdags och simmade fram och bet till – jag kände i tången hur stark den var – och jag laddade snabbt om så att den fick alla sina tre räkor. Sedan i med buljongmaten. Klart! En höjdpunkt under julhelgen!
Efter ytterligare ett besök på Folktandvårdens jourklinik har jag fått en penicillinkur utskriven. Har jag tur är det början på slutet av tandvärkskarusellen. Vi får se. Hur som helst är jag knappast avskräckt i fråga om sötsaker. Mamma delar min entusiasm.
Och ingen jul utan pussel. Det här 1000-bitarspusslet hade brorsan designat och beställt och det levererades i november, rapporterat i familjetråden i WhatsApp medan jag var i Blue Mountains i Australien. Motivet är flingpaket, hans och familjens gemensamma passion, vilket gjorde pusslet geometriskt regelbundet och lättlagt, men inte tråkigt. Pusselorken var inte på topp på grund av tandeländet, men jag gillade det skarpt.
Om någon undrar är samtliga flingpaket sådana som brorsans familj har eller har haft hemma. Jag kände igen tre som jag själv transporterat till Sverige från olika länder.
Hemma från julottan. Har gått och lagt mig igen. I glipan i draperiet till gästrummet skymtar julgranen och på golvet framför leker en tioåring med Harry Potter-lego och en sjuåring med ett dockskåp medan hon stämningsfullt sjunger Lars Vegas Trio (”Klockan nästan slagit sju, ro hit paketen nu!”). Den tjutande ambulansen körd av Barbie är för närvarande tyst.
Brorsan var uppe till tre i natt och ville sova vidare, men svägerskan och jag hade bestämt oss för att gå på julottan klockan sju i Almby kyrka och en tidigt vaken flicka i ny snöleoparddräkt ville följa med. Det var nästan helt fullt i den lilla kyrkan och om det inte hade varit för tandvärken – i dag kompletterad med en svullen kind – hade jag gärna sjungit med i När juldagsmorgon glimmar och Det är en ros utsprungen istället för att humma orörligt.
Men just precis nu gör det inte så ont. Jag vilar vidare.
I år hade mamma investerat i några nya julgranskulor, men det mesta i våra julkartonger är detsamma år efter år. Eftersom det finns mer pynt än vad en normal grans grenar klarar finns möjlighet till vissa variationer, men stilen hålls intakt. Den här gången blev det extra mycket vitt. Mamma ville ha så mycket pynt som möjligt och jag så mycket ljus som möjligt, och vad gäller egentligen, vem får sista ordet, husets invånare eller granpåkläderskan? Fortfarande en öppen fråga.
Inför själva julfirandet åkte mamma, pappa och jag från Haga till min brors familj i Ekeby-Almby. Det är tur att Kalle Anka inte är livsviktigt för den yngre generationen numera, för det som skulle vara jullunch var vi förstås inte redo att börja med förrän vid trerycket.
Listan över mammas julbordsansvar var lång och brorsans och svägerskans ungefär lika lång. På min stod bara västerbottenspaj, potatiskaka och hemmagjort julgodis, men så skulle jag också forsla det hela med tåg. Under omständigheterna såg bidragen riktigt skapliga ut, en glad överraskning när jag väl packade upp dem efter så omsorgsfull inslagning som möjligt i förrgår hemma i Stockholm.
Allt på julbordet var jättejättegott (även om tandvärken begränsade mängden mat – jag kallar det tandvärksdieten).
Finast under granen var Duplo-lådorna, hopbyggda block med ett litet hålrum i mitten där själva julklappen låg. Det fanns varsin låda till alla vuxna och vi öppnade dem samtidigt. Brorsbarnen hade knåpat ihop julpärlarmband åt oss med våra namn!
Det var en enorm mängd paket som skulle öppnas och flest gick till brorsbarnen och mig. Vanligast innehåll i mina paket var ätbara saker, choklad, lakrits, litauiska majskrokar med kolasås och annat spännande, med eller utan rim. Det här året hade pappa skaldat en hel del klurigheter, annars är det mamma som står för poesin, som uteslutande består av nödrim, och en av julens höjdpunkter är att höra henne själv eller andra läsa dem, varpå hon skrattar högt och länge varje gång.
Theomis 