Midsommaren 2014 blev alldeles traditionell och ganska ovanlig, firad med Linköpingsbon Annika och tre tyska vänner, Victoria, Markus och Ludwig. Annika lärde jag känna i gospelkören Emphasis i Uppsala 1995. Med tyskarna är det en annan historia.

I maj 2008 hörde Victoria och Markus av sig på CouchSurfing-sajten och frågade om jag kunde träffa dem för att visa dem runt i Stockholm, vilket jag gärna gjorde. När vi sedan sågs hade de rest till Stockholm från Västerås, där de hade bott hemma hos en annan CouchSurfare, och med tanke på att Annika, då Västeråsbo, flitigt tog emot övernattare via CouchSurfing var jag tvungen att fråga vad deras värd hette. Jo, minsann, det var Annika. Och CouchSurfing-communityn är stor i Stockholm och faktiskt också relativt stor i Västerås.

Efter det mötet höll vi kontakten, och ännu mer kontakt hade de med Annika, som sedan träffade dem i Sverige några gånger. Själv träffade jag dem nästa gång under min och Jenny F:s Europaturné våren 2012, då vi bodde hos dem i lilla Gündlingen i södra Tyskland i tre nätter (och bland annat åt närodlad sparris).

Victoria och Markus gillar Skandinavien. Just nu är de ute på en långresa, vars nordligaste mål var Nordkap dit de åkt genom Norge, Markus och Ludwig, Victorias bror, på varsin 30 år gammal moped och Victoria bakom ratten i den lilla husbilen. Nu är de på väg ner genom Sverige och hade tajmat in midsommar och Victorias födelsedag i Stockholm.

Det tråkiga med att bo litet är att det är svårt att vara många. Annika skulle alltså också komma hit till Stockholm och när jag fick frågan om övernattning från den tyska trion förstod jag med en gång att fem personer i den här lilla lyan skulle bli riktigt trångt och bökigt. (Det har gjorts en gång, då mamma och pappa tog bäddsoffan och Samuel och Johanna sov på balkongen. Under natten började det regna, så på morgonen hittade jag Johanna liggande längs med köksbänken och Samuel under bordet.)

Jag fick alltså lov att begränsa mig till att ha Annika som övernattningsgäst, pinsamt nog, och tyskarna skulle söka upp en campingplats, men det visade sig snart att två av tre nätter skulle mina föräldrars hus i Storvreten stå tomt. I onsdags kväll, då Victoria, Markus och Ludwig just kommit till Stockholm och föräldrarna fortfarande var hemma, träffades vi allihop hos dem, kollade sovplatser, åt mackor och pratade svenska, engelska och tyska. Både Victoria och Markus har pluggat svenska och praktiserar gärna, särskilt Victoria, och det blev en underlig (men fungerande) konversation där pappa pratade engelska och Victoria svarade på svenska. Min tyska duger inte för att praktiseras alls, men räcker för att förstå åtminstone vissa delar av det jag hör. Ibland kom det väl till pass.

Under torsdagen jobbade jag som vanligt, så tyskarna gjorde Stockholm på egen hand. Jag lyckades stuva om arbetsdagen så att jag hann med någon timme på Jonas 40-årsfest under kvällen (alldeles för kort, men man hinner faktiskt föra en hel del uppsluppna samtal samt äta smörgåstårta på en timme), varefter jag åkte hem för att hinna före Annika som skulle komma med tåget och ta sig direkt hem till mig. Det blev som det brukar. Vi skulle bara ta ett enkelt kvällsfika och prata lite och gick och la oss vid halv fyra.

Planen för midsommarafton var att åka till Vaxholm och vara med på firandet där. Jag hade diskuterat ett par förslag med Annika på förhand och hon tyckte att Vaxholm var en bra idé, hon hade aldrig varit där förut, så jag föreslog det i ett meddelande till Victoria, förklarade att man kunde åka båt dit och så vidare. ”Det låter bra”, sa hon, ”där har vi varit flera gånger!” När vi sågs hos mamma och pappa frågade jag om de tyckte att det var tråkigt att åka till Vaxholm igen, men det tyckte de inte alls. Nu hade de valt att bo en natt på Flottsbro camping, inte så långt ifrån deras kommande boende hos föräldrarna, men annars hade de campat i Vaxholm.

Jag och Annika släpade oss upp på fredagsmorgonen och tog båten medan tyskarna åkte landvägen från Storvreten. Vi möttes vid hamnen och gick direkt i riktning mot Lägret, platsen för midsommarfirandet. På vägen dit gick Victoria och Ludwig in på Konsum, på jakt efter en viss typ av osthyvel, och kom ut med en stor ask havreflarn med choklad och en tub baconost, som väckte stor munterhet. Jag och Annika tyckte väl inte att själva mjukosten var särskilt märkvärdig, men kombinationen med kakorna såg intressant ut. Markus provade. Oklart om det var en god idé. Sedan tror jag inte att det åts så mycket mer baconost under dagen, men havreflarnen tog slut.

Vi picknickade, som många andra, gick promenader i omgångar för att hålla värmen, tittade på stångklädningen, där olika åldrar och nationaliteter bidrog, och jag, Annika och Victoria gick bort till björkrishögen där det var fritt fram att repa av småkvistar att sätta ihop till kransar.

Själva programmet bestod sedan av folkdans att titta på och ringlekar att delta i, vilket massor av människor gjorde med liv och lust. Markus konstaterade att alla såg ut att veta vad man skulle göra – alltså gå runt i ring, stanna upp och göra diverse rörelser, klappa i händerna över huvudet och göra en piruett – och ja, så är det ju, men så är det inte heller särskilt avancerat. Har man varit med på ”Prästens lilla kråka” en gång kan man den nästa år igen, eller om tio år, och kan man den inte är det bara att hänga på när alla andra slinker än hit och än dit och än ner i diket. Vi tjejer var mest dansbenägna och hängde i alla fall med i ”Små grodorna” och ”Raketen”.

Efter ”Raketen” var det ganska utdragna midsommarprogrammet abrupt slut och vi gick tillbaka till hamnen och tog båten till stan – alla skärgårdsbåtar var björksmyckade – och sedan promenerade vi från Strömkajen till Kungsholmen, där mina närmaste mataffärer var stängda. Annika fick ta med tyskarna hem till mig medan jag tog tunnelbanan till Daglivs och köpte det som behövdes till hamburgare och en en dag sen födelsedagstårta.

En gul liten svensktysk och tysksvensk ordbok skymtar på bordet vid Victoria, och den tog snart över hela kvällen. Jag tror det var Annika som började. ”Sandra, säg ett ord som du vill kunna på tyska så ska jag lära dig det.” Jag drog till med några ord och Annika slog upp och talade om för mig vad det hette, till de tysktalandes stora förtjusning. Jag undrar om det blev helt rätt en enda gång. Sedan började Ludwig bläddra på måfå och sa plötsligt och oväntat: ”Vis-doms-tand!” och nu gick språkglädjen inte att hejda. Bäst var förstås riktigt svåra ord som ”preliminärskatt” (be mig inte översätta det, det var två mil långt och omöjligt att uttala) och besynnerligheter som ”jordgubbe” kontra tyskans motsvarighet ”Erdmännchen”. Det betyder ”surikat”. Just precis, det ganska komiska lilla djuret som står raklångt på bakbenen och spejar i öknen. Markus och Ludwig härmade surikater tills jag lyckades gissa vad de menade.

Jag tillbringade en del tid i köksregionen och hörde bara brottstycken av vissa orddiskussioner, ”Zimt” nämndes, hörde jag, ett nytt okänt djur beskrevs, Annika tystnade och frågade sedan: ”Vad har kanelen med getterna att göra?”, men det mesta drunknade i högljudda skratt. När jag kom fram med jordgubbstårtan och en stor kniv ryckte Markus tillbaka i spelad skräck, och jag bad om ursäkt för att jag inte hade någon tårtspade, och då var ”tårtspade” det roligaste tyskarna hade hört någonsin. (Vad kan man tro att de såg framför sig? En tårtskyffel? Tårtskovel?)

Förutom ordboken plockades också det lilla frågespelet ”Boknörd” fram, kort med ”265 frågor för bokälskare”, och Victoria bombarderade mig med fråga efter fråga. Jag gjorde helt okej ifrån mig. När hon sedan frågade om jag kände till Nils Ferlin-strofen ”Du har tappat ditt ord och din papperslapp” och Ludwig uppfattade ”papperslapp” som ”Papa Schlumpf” – Gammelsmurf – var det kört igen. Efter en av kvällarna då vi umgicks i Tyskland för två år sedan hade jag magen full av Flammkuchen med äpple och kanel och halvlåg i baksätet på väg hem från restaurangen och skrattade så att jag hade brutalt ont i hela kroppen. Den här gången skrattade jag så att jag grät över min tårtassiett.

Dagen därpå skulle de ta sig vidare söderut och bo över hos Annika i Linköping en natt. Hon skulle åka med Victoria i husbilen och Markus och Ludwig köra sina mopeder. Jag och Annika mötte upp i Storvreten på förmiddagen, där det bläddrades i kartboken och putsades på mopederna, och innan det var dags att köra fick både Annika och jag testa att åka bakpå en tysk trettioårig moped, Ludwigs gröna. Annika skulle åka först och satte på sig den gigantiska vita hjälmen, men hade problem med spännet. Till slut gav hon upp och Markus fick knäppa det. Vroom, iväg längs den korta Svensson Svensson-gatan med likadana hus, och lika snabbt tillbaka. Min tur. Jag drog samma hjälm över huvudet, men glömde titta på det där svåra spännet innan och fumlade och trixade, men det ville sig inte. Hela tiden stod Markus framför mig, med sin oefterhärmliga förmåga att klart och tydligt uttrycka vad han menar utan att säga ett ord. ”Det går inte så bra det där? Nej, jag ser det. Jaha, och hur har du tänkt lösa problemet?” Jag kunde bara skratta, ge upp, lyfta på hakan och få hjälp med knäppningen. Och så hoppa upp och iväg! Mot vändplanen, flytta på er, ungar! och runt och ytterligare en vändning borta vid stora vägen. Det gick alldeles för fort att komma tillbaka. Mera!

När de var klara med allt hoppade jag in i husbilens baksäte och fick skjuts till Tumba station, varifrån jag tog pendeltåget in till stan, och hemma var det bara min och Annikas björklövskrans som påminde om helgens händelser. Ja, och massor av disk.

För den som kan tyska citeras här midsommaraftonens bloggpost från hemsidan som lagts upp för de tre tyskarnas Skandinavienresa.

Heute ist Midsommarafton und da wird hier ganz traditionell Midsommar gefeiert. Wir waren mit 2 schwedischen Freundinnen in Vaxholm – einer netten Insel in den Schären von Stockholm. Wir haben uns einen Kranz aus Birkenzweigen gebunden und um den Midsommarbaum getanzt. War sehr lustig und auch interesant, schwedische Kultur zu erleben! Danach gabs Hamburger und Geburtstagserdbeertorte bei Sandra in Stockholm! Ein toller Tag! Morgen gehts weiter nach Linköping und somit immer näher nach Deutschland! Fähre ist schon gebucht!