MDCXVIII Dålig disciplin

20140713-180130-64890017.jpg
Vilket liv det är på balkongen! Måsarna tjuter, kråkorna brölar, trädkronorna susar, trafiken brummar i fjärran, det slår i dörrar och slamrar vid cykelställen, ett och annat ord kan urskiljas från samtal nere på gatan.

Jag försöker ju få någonting gjort här! Maila och läsa. Och så stjäls min uppmärksamhet av intressant oväsen.

Jaha, nu klingar bestick någonstans i närheten. Någon äter middag på en grannbalkong.

Och en yngling med ryggsäck skramlar högljutt fram på skateboard över den ojämna asfalten. Nu svängde han runt hörnet. Vad tyst det blev.

Nej, nu slår kyrkklockan.

MDCXV Kantonesiskt på Kungsholmen

10405572_10152068467127574_6306636870074408022_nI födelsedagspresent av Jenny F fick jag en kantonesisk middag, en försmak av vårt äventyr i höst, även om vi förstås inte är helt säkra på att maten på Restaurang Hong Kong på Kungsholmen smakar som maten i Hongkong.

Vi åt vårrullar, dumplings, kyckling och anka och sedan glass och inlagd ingefära respektive friterad banan. Höjdpunkten var den lilla fågelskulpturen av morot.

20140711-100706-36426614.jpg

MDCXIV Fin kväll, få bord

20140710-000623-383921.jpg
Först hade vi sommarveckorna med grå himmel och isvindar. Jag passerade uteserveringar och tänkte att en sådan här ledig kväll kunde man ha suttit där vid ett bord och haft det trevligt i solen, om den hade varit framme. Sedan kom det vackra vädret, men var var då de lämpliga lediga kvällarna? Jo i kväll, i kväll skulle det vara perfekt att sitta och snacka på en trivsam uteservering. Jag hörde av mig till Anna, som svarade att hon och syrran Elin också tänkt att just i kväll var en uteserveringskväll. Så då trängde jag mig på syskonträffen och vi bestämde oss för Mälarpaviljongen.

Dessvärre var samtliga stockholmare inne på samma spår. Var det verkligen värt att tränga sig runt varv efter varv mellan borden, på den utbyggda delen vid strandkanten och över den lilla bron till pontonen i vattnet, där det kryllade av lyckliga bordsinnehavare och olyckliga bordslösa som vi? Det var väl det i slutänden, för vi fick ju faktiskt ett bord. Och ja, det var precis så där somrigt och trevligt som det skulle vara, vi åt gott och pratade om USA-resan från kust till kust som Elin kommit hem från och filminspelningen som Anna jobbar med och själv snöade jag in på New York och insöp allt som Elin berättade om hennes dagar där för några veckor sedan.

Ingen skugga alls över själva slutresultatet, alltså, men sådant man kan ta del av ”i mån av plats”, med andra ord i konkurrens med många andra, passar inte min personlighet. Att komma till ett reserverat bord är väldigt mycket trevligare än att stirra ut sina medmänniskor på en populär uteservering. Parkteater i all ära, men går man in i en teatersalong med en biljett i nypan behöver man inte bråka med publik som sitter för glest i bänkarna. För att inte tala om scenerna som kan utspela sig vid ombordstigning på flygplan med fri placering, och då vet man ändå att det finns plats för alla, men förmodligen inte precis där man vill. Ibland kommer man inte ifrån sammanhang där man behöver armbåga sig fram och aldrig riktigt kan veta om det kommer att gå vägen eller om man får lov att ge upp, men jag undviker dem mer och mer. Kanske är det åldern, kanske värderar jag min tid på gränsen till för högt, kanske är det mitt maniska planeringsbehov – det som gör min entusiasm inför en planerad aktivitet skyhög och besvikelsen över en missad aktivitet avgrundsdjup – som gör mig så oflexibel.

Men det finns ju skäl till trängseln. Det är bara på billiga flygresor man inte har en angiven plats. Parkteater är gratis. Och uteserveringen är populär för att solen skiner, vattnet glittrar, maten smakar bra och människor vill umgås. Så tack, Anna och Elin, för att jag fick sitta med vid det högt eftertraktade bordet!

MDCXI Ben-Hur och chokladfudge

20140707-100717-36437892.jpg
I går, när alla andra var ute och badade, i stängde jag och Lena in oss hemma hos Lena på Söder med mörkläggningsgardinen för fönstret och tittade på mastodontfilmen Ben-Hur från 1959, två och en halv timme lång. Mamma hade berättat om när hon såg den första gången, på 70-talet tillsammans med mormor på Vinterpalatset vid Norra Bantorget. En stor upplevelse med effektfullt ljud i salongen när hästarna rusar fram under den våldsamma kapplöpningen. Jag såg en ung mamma och en ung mormor framför mig när vi kom till kapplöpningsscenen med hjälten Judah Ben-Hur och romaren Messala.

Dagen innan hade jag laddat med lite bläddring i Östermalms biblioteks gamla exemplar av boken i svensk översättning, illustrerad med bilder ur filmen från 1925.

Ben-Hur-tittandet var förstås en del av ett F’n’F – film- och fudgekväll – då vi kokade fudge med mörk choklad och Non Stop och en med ljus choklad och jordnötter. Den första blev smulig men god, den andra riktigt len och med fin kontrast mellan sött och salt.

Vid ett F’n’F nöjer man sig aldrig med bara en film, så när Ben-Hur-musiken klingat ut satte vi på April in Paris med Doris Day från 1952. Sång, dans, skratt och glamour.

Efteråt tog vi den traditionella midnattspromenaden till slottet, där vi brukar säga att vi ska bråka med vakterna, vilket vi sällan gör, men det hela grundar sig på tillfället då vi råkade gå fram till en del av slottsområdet som var avstängt, vilket en av vakterna upplyste oss om genom att gå emot oss och med knappt målbrottsfri stämma ropa ett samtidigt ljudligt och osäkert: ”Halt!” Det där tyckte vi var skojigt. Under den här promenaden gick vi fram till en avspärrning där det i mörkret var svårt att se skyltarna över huvud taget och att läsa var nästan omöjligt. Medan Lena gick ända fram för att läsa att det rörde sig om ett ”skyddsobjekt” noterade jag att den unge vakten började närma sig och samtidigt höll upp sin handskbeklädda hand som en bestämd polis. En halv seger, tyckte vi. He he. Kalla oss ”midnattsligisterna”.

MDCX Ersta Terrass

20140705-151141-54701365.jpg
Äntligen sken solen på stockholmarna och jag misstänkte att mamma inte skulle vara den enda som fått idén att tillbringa kvällen på Ersta Terrass, men när vi kom dit, för att äta min födelsedagsmiddag en dag i efterskott, kunde vi välja mellan hur många bord som helst med utsikt över Saltsjön och Djurgården. Ett tips till den som söker uteservering.