Författararkiv: Sandra

MMCXI Inte vilken torsdag som helst

Vilken arbetsdag! Den började med att Helena (som kom sent för att hon ”sovit som en björn”, vilket jag tyckte lät sunt) packade upp Panini-frukost till vårt planeringsmöte inför tisdagens litterära matchmaking, en kväll för bokcirkelintresserade. Den skulle ha ägt rum på Sturebibblan i våras, men ställdes tyvärr in eftersom vi inte fick ihop tillräckligt många deltagare för att det skulle fungera som vi tänkt oss. Nu blir den av på Stadsbibblan istället, med en grupp som enligt anmälningslistan kommer att bli stor nog. Har vi tur resulterar kvällen i att lässugna personer bildar bokcirklar för framtida träffar, av temporärt eller fast slag.

Och så var det ju tillkännagivandet av årets mottagare av Nobelpriset i litteratur. Nog för att man kan göra det till en liten happening på Sturebibblan, men jag var glad att den här dagen inföll då jag skulle vara på Stadsbibblan, där det finns ett annat underlag för att få till en festlig, eller i alla fall milt högtidlig, stämning vid själva avslöjandet. Besökarna samlades i rotundan, liksom personalen som minuterna före ett dök upp från olika håll, en och en eller i grupp. Svetlana Aleksijevitj var ett i sammanhanget bra namn, inte allmängods, men definitivt läst av svenska biblioteksbrukare, så jag tror faktiskt att de i rotundan som stämde in i TV-sändningens applåd, åtminstone vissa, tänkte ”aha, blev det hon!” och inte ”har aldrig hört talas om mänskan, men jag klappar lite ändå”.

Därifrån gick Salomon, Helena och jag till lunchrummet, där vi inte sa ett ord om Svenska Akademiens val, utan fikade Summerbirds flødeboller med lakritssmak, som jag köpte i Torvehallerne i Köpenhamn häromsistens, och pratade New York. Eller mina kolleger pratade och jag lyssnade. De redogjorde kronologiskt för sin studieresa dit, och jag tror att vi var en bit in på dag två och biblioteken i Bronx när klockan var alldeles för mycket och vi bokade in en till New York-fika innan vi gick till våra respektive skrivbord.

På en annan kollegas skrivbord hittade jag för övrigt det här, ett av de lånekortsfodral i begränsad upplaga som delas ut till fjärdeklassare. Jag hade sett de svarta, gröna och rosa, men inte det tjusiga i silvergrått.

MMCX En onsdagskvällstimme

Under det pågående ”äppelkakeuppropet”, då vi samlar in hembakta äppelkakor till lördagens lunch för hemlösa, var en av inlämningstiderna timmen mellan sex och sju i kväll och jag hade i uppdrag att finnas på plats i Korskyrkan. Jag antog att det skulle bli en mycket långsam timme och att det inte skulle komma mer än möjligen en äppelkakelämnare. Det kom ingen alls, men den där lugna timmen – då jag skulle få en Stephen King-novell läst till min kurs i populärlitteratur, hade jag tänkt – den kunde jag glömma. Genom den mindre av Korskyrkans två entréer mot Birger Jarlsgatan, där jag satt på pass, passerade nämligen en strid ström människor. När jag kom dit satt redan en tjej där och höll vakt och det visade sig att hon var med i Mission for Nations, en etiopisk församling, vad jag förstått, som de senaste fem åren haft gudstjänster i en skolas lokaler, men från och med i dag träffas i Korskyrkan. Dess församlingsmedlemmar – vuxna och barn – ramlade in pö och pö under hela timmen. ”Har ni samling halv sju?” frågade jag tjejen, medan hon satt kvar. ”Nej, halv fem, de är sena”, sa hon och suckade lite skämtsamt.

Sedan var det knyppeldamerna som hade träff, och mest folk drog gospelkörövningen. Flera av sångarna kommer tidigt och sitter och äter eller fikar ett tag, och sedan märktes det tydligt upp till entrén när de satte igång i kyrksalen, med diverse knasiga uppsjungningsövningar som övergick i repetition av Gläns över sjö och strand.

Just när timmen var slut kom en för mig främmande tjej med flera kassar fulla av tacoingredienser till fredagskvällens tacos-och-bön-samling. Jag hjälpte henne bära maten till köket, dit jag ändå var på väg för att plocka ut ett antal redan inlämnade äppelkakor som skulle byta frys. Nu står alla samlade på ett ställe, bakade i olika kök runtom i Stockholm av snälla människor som ställer upp, allt ifrån församlingsmedlemmar till personer som inte har någon koppling till Korskyrkan alls, men har sett Facebook-eventet via en vän eller vän till en vän.

MMCIX Helena vet vad jag gillar

Om jag var avundsjuk på kollegerna som åkte på studieresa till New York? Ja. Men att jag har en egen New York-resa inbokad lindrar. En snabb sammanfattning har jag fått höra, men väntar på att få höra mer om deras besök på bibliotek och andra intressanta ställen. In the mean time – Hershey’s-choklad med höstmotiv!

MMCVIII Blir av med lite övertid

Med en plågsam kombination av statistikögon (stick och sveda efter flera timmars sifferstirrande) och pilatesben (värk på benens baksida efter pilatespass med för långa mellanrum) tyckte Lisbeth att jag kunde gå tidigt från Sturebibblan medan hon tog hand om stängningen. Jag tackade ja. Och då visste hon inte ens att jag led av pilatesben. De extra lediga minuterna var värda mycket.

MMCV Essential Waitrose Poppy and Sesame Seed Thins

Satt och skrattade åt Essential Waitrose-humor på Twitter, beska kommentarer om produktserien som den posha engelska matbutikskedjan klassat som grundläggande i sina kunders skafferier och som inbegriper allt från brioche till skotsk rökt lax. Satte sedan skrattet i halsen på väg till köksskåpet när jag insåg att mina Essential Waitrose Poppy and Sesame Seed Thins tog slut under gårdagens taleggiofrossa. Nu sitter jag här med 1500 km mellan mig och närmaste Waitrose.

MMCIV Adjö igen då, Göteborg

Behöver dessvärre gå några timmar tidigt från andra och sista konferensdagen och ta tåget hem till Stockholm. Så här tätt – först bokmässan och en vecka senare konferens om utsatta EU-medborgare – har jag aldrig tidigare varit i Göteborg. Det är nog bra att ha anledningar att besöka Sveriges näst största stad. Jag behöver utmana min Stockholmscentrerade världsbild.

MMCIII Konferens om utsatta EU-medborgare

”Alla är här”, sa Daniel Grahn, generalsekreterare för Erikshjälpen och konferencier på den pågående två dagar långa konferensen om utsatta EU-medborgare, och menade att alla organisationer och kyrkor i Sverige som har särskilt fokus på den gruppen är representerade i Saronkyrkan de här dagarna. Dessutom finns i bänkarna allmänt intresserade personer, som Jenny H och jag, på vars namnlappar det visserligen står Korskyrkan Stockholm, men som i vårt ideella arbete med luncher för hemlösa har utsatta EU-medborgare som en klart sekundär grupp. Alla är självklart välkomna, men de allra flesta av våra gäster – hemlösa eller utsatta på annat sätt – kommer från Sverige eller har invandrat från icke-europeiska länder. Men direkt eller indirekt kommer vi alla i kontakt med de utsatta EU-medborgarna, eller, för att tala mer specifikt, romerna från Rumänien och Bulgarien som på grund av akut fattigdom tar sig till Sverige för att tigga, och vi behöver hjälpas åt för att hitta lösningar på problemen och samordna insatserna för att åstadkomma förändring.

Screen Shot 2015-10-04 at 1.24.03 AM

MMCII Lång signeringskö fram till Maj Sjöwall

Morsan, snuten, mina polare, lite stålar, i plugget – när Maj Sjöwall kom igång förflyttades man snabbt några decennier tillbaka. Hon och förläggaren Ann-Marie Skarp, i samband med att de namedroppade hur många nu avlidna kulturpersonligheter som helst ur bekantskapskretsen, nämnde också att de brukar säga till varandra att de lever i fel tid. Och som den slutgiltiga nostalgiska manifestationen sa Maj Sjöwall att hennes Stockholmskärlek upphört – stan var trivsammare förr – och att hon därför flyttat härifrån. Konstigt nog, kan jag tycka, det samhälle hon och Per Wahlöö skildrade på 1960- och 70-talen var långt ifrån idylliskt.

Mot slutet av samtalet på rotundans scen ställde vi åhörare oss upp och hurrade för författarinnan som fyllde 80 år i fredags och strax därefter flockades vi kring informationsdisken, som förvandlats till bokhandel. Jag köpte två pocketexemplar av favoriten Den vedervärdige mannen från Säffle och fick dem signerade. Samtidigt passade jag på att berätta att Martin Beck i Carl-Gustaf Lindstedts skepnad står på min balkong i Mannen på taket. (Åtminstone är det någonstans längs den kungsbalkong som delats upp i olika långa stycken till fyra lägenheter, där mitt stycke är ganska långt.) Både Maj Sjöwall och Ann-Marie Skarp verkade uppskatta informationen, de hade glömt var den där balkongen var belägen.