Tänkte bara säga att jag befunnit mig en bra bit ifrån 2020 års amerikanska presidentval i nästan tre timmar eftersom Distansfilmklubben just nu har tema 1600-tal. Förra veckan: Två avsnitt av Hermans historia om Gustav II Adolf. I kväll: Två avsnitt av SVT:s dramatiserade dokumentärserie om trettioåriga kriget. Klart man skulle ha en temaenlig bakelse! (Tyvärr tappade jag påsen i golvet på Tranströmerbibblan, så chokladkungen är här återmonterad så gott det gick.) Men nu så, åter till Pennsylvania, Georgia och Arizona.
Under arbetstid är jag ganska disciplinerad, kollar bara notiser, men all övrig tid – CNN. Om inte USA-podden sänder, den går alltid först. Bästa nyhetsappen just nu har visat sig vara den från NBC, som har tydligast valstatistik.
Terminens sista digitala bokcirkel i ”Lysande utsikter”-serien är avklarad – vi pratade om den prisbelönta Norrlandsdeckaren Silvervägen av Stina Jackson – och inget är som förlängd valvaka och en japansk sheet mask när man verkligen vill koppla av. Kartor och staplar med John King på CNN, statistik och spänning, världens väl och ve står på spel.
Brorsan delade den här i familjetråden i WhatsApp i dag. Slet mig från hemmaarbetet och såg första halvan – och halvlåg över köksskänken medan tårarna rann.
Jag anade att JF skulle uppskatta ett kattcafébesök i födelsedagspresent och avgiften var redan betalad, efter att jag hörsammat Java Whiskers nödrop i coronatid och köpt presentkort medan deras business låg nere i våras. Vem vill inte tillbringa en timme med både fika och sådant här lurvigt sällskap?
Jag har gillat att ha en 7-Eleven på ett par minuters promenadavstånd hemifrån, men mest i teorin. Några år efter att jag flyttat hit ändrades deras öppettider till att inte bli bättre än hos den närmaste ICA-butiken och dessutom var det en lokal med ovanligt låg trivselfaktor. Även 7-Eleven-butiker har egna personligheter. Men trots att det blev långt mellan besöken blev jag lite besviken och nervös när jag upptäckte att den slagit igen. Man vet vad man har, men inte vad man får. Nu är jag lättad, det blir en Bröd & Salt. Kommer jag att besöka dem oftare? Vi får se.
”Hermans historia” är en gemensam passion hos LW och mig och till kvällens Distansfilmklubbsmöte hade vi valt de två avsnitt i säsong 3 som handlar om Gustav II Adolf, sända tisdagskvällarna 6 och 13 december 1994. Undrar om jag såg dem då, eller någon repris som inte krockade med luciafirande.
Gustav II Adolf beskrivs till en början som ganska reko, även om hans image besudlas av oschysta kvinnoaffärer, men det går snabbt utför. Herman Lindqvist vankar runt bland vapen och rustningar i Wrangels rustkammare på Skoklosters slott och berättar om Sveriges då pågående krig: ”Det värsta kriget – det var det danska kriget. Det var en blodig historia. Det var etnisk rensning och folkutrotning av värsta slag. Flera tusen byar förstördes på bägge sidor. Det var inga fältslag, utan arméerna gick in över gränsen och mördade och brände så mycket de kunde. Och där deltog Gustav Adolf med liv och lust.” Det var 1610-tal och kungen var fortfarande tonåring.
En stor del av de båda avsnitten handlar sedan om trettioåriga kriget, men det räcker egentligen inte alls med 58 plus 52 minuter för att beskriva det komplexa skeendet som Herman jämför med 1990-talets EU-diskussioner – inte i form, direkt, utan i grad av omvälvande förändringar. Sveriges beslut att ge sig in i trettioåriga kriget fick enorma konsekvenser, påminns vi om, men så är det å andra sidan med alla beslut i det förflutna. Det ena leder till det andra.
Givetvis nämns att Gustav II Adolf var ”tämligen fet” (som det stod i Lärobok i Fäderneslandets historia från 1872) och Herman beskriver hur kungen på fester kunde få syn på någon mat som bars in av tjänstefolket och genast sätta i sig allt med ett ”kloffs”. Det är bara Herman som kan berätta kunglig historia på det sättet.
Alla avsnitt av ”Hermans historia” kan ses på Öppet arkiv.
Theomis 