Författararkiv: Sandra

MDXII Vi pratar Köpmannen i Venedig på Sture bibliotek

shakespeare-host-tva-litterara-salonger-om-shylock-13-och-27-oktober-23341

Om det var lika lätt att göra vad man borde som att veta vad man borde göra, då stod det katedraler där det står kapell och slott där fattigfolkets kojor står.

Ett visdomsord från Portia, den både förmögna och intelligenta arvtagerskan, som reder ut hela rättstvisten i Köpmannen i Venedig – utklädd till man, naturligtvis.

Pjäsen får plats i en liten och tunn bok, till exempel Ordfronts nätta pocketutgåva med den senaste svenska översättningen, från 1995, som de flesta av oss i kvällens läsecirkel hade valt. Våra omdömen var både lika och olika, som det brukar vara, men jag blev positivt överraskad av hur tolkningarna och uppfattningarna skilde sig åt och hur mycket engagemang som kom till uttryck i åsikter och analyser. Till exempel tog vissa helt och hållet fasta på huvudspåret, berättelsen om den förtryckta och slutligen hämndtörstande Shylock, och såg mest svärta, orättvisa och tragedi, medan andra – som jag – inte kunde låta bli att läsa in en del humor i bihistorierna, vilket lättade upp intrycket. Vi kände sympati för Shylock i olika grad och på olika sätt, betraktade den venetianska miljön olika (även om ingen tyckte att den var särskilt påtagligt skildrad) och hade olika mått av förståelse för Portias val av make.

Cirkelupplägget är ett experiment – om två veckor ska samma grupp komma tillbaka till Sturebibblan efter att ha läst Jag heter Shylock, eller Shylock is my name, av Howard Jacobson, utgiven i år. Konceptet tilltalar nörden i mig enormt.

MDXI Inför Vietnam 5: Krigsdokumentär

screen-shot-2016-10-25-at-23-51-30-pm

Rubriken på den Youtube-uppladdade BBC-dokumentär JH och jag såg i kväll, ”How Vietnam was Lost”, lovar egentligen för mycket. Jag fick inte Vietnamkriget förklarat för mig, däremot inblickar i dels ett slag mellan amerikanska och vietnamesiska soldater, som amerikanerna förlorade men mörkade för den amerikanska allmänheten, och dels en studentdemonstration mot Vietnamkriget på University of Wisconsin, den första i en demonstrationsvåg. Båda händelserna inträffade i oktober 1967. Personer som var inblandade – överlevande militärer, anhöriga till slagets offer, demonstranter, poliser som bröt upp demonstrationen med våld – kommenterade och berättade ur sina respektive perspektiv och händelserna rörde upp hemska minnen. Det blev känslosamt ibland. Bra. Det hände, det var fruktansvärt och människors trauman ska inte sopas undan. Även amerikanska militära befäl kan bryta ihop under en intervju.

MDIX Måste jag gå till Eriksdalsbadet så måste jag

img_7103

Jag har inte riktigt förlikat mig med tanken att det är Eriksdalsbadet som gäller för träning nu när Forsgrénska badet är stängt. Men ett förmildrande inslag var de skojiga tanterna som liksom jag skulle på dagens förmiddagsgympa och satt och jämförde sina erfarenheter av Pokémon Go i väntan på instruktören. Och så kändisspottade jag Ebba Witt-Brattström, som jag höll upp omklädningsrumsdörren åt.

MDVII Mitt franska paraply är tillbaka

I kön till säkerhetskontrollen på flygplatsen i rumänska Cluj-Napoca kom jag på det. Efter att ha suttit i baksätet under en veckas kringresande i minibuss hade jag på vägen till flygplatsen suttit fram och videodokumenterat resans sista skälvande minuter genom vindrutan. Axelväskan hade jag knät och när vi var framme och Răzvan öppnade bagageutrymmet tog jag min ryggsäck. Den svarta tygkassen i baksätet blev kvar.

Som tur var var det inte så mycket i den, ett paraply och ett par frukter som jag hade plockat på en odling vi besökte tre dagar tidigare. Nu hade jag visserligen ett extraparaply hemma, men paraplyet jag glömde hade jag fått i födelsedagspresent av JF i en liten paraplybutik i Nice, Maison Bestagno, det var mullvadsfärgat och kompakt och helt enkelt ett väldigt bra paraply.

När jag stod med min lilla kabinvänliga packning i den oordnade säkerhetskontrollskön tillsammans med Kerstin mötte vi upp vår reseledare Luiza, i en ände av labyrinten vi snirklade oss fram i. Förutom en farvälkram hann jag med att tala om vad jag glömt. Hon skulle ta hand om det.

För övrigt har jag nog aldrig rest så slimmat – en vinröd textilryggsäck, omkring 40 centimeter hög, och en enkel, mjuk och ganska plastig svart axelväska, kanske 25 gånger 30 centimeter, som började sin resbana för femton år sedan. Jag gillar den egentligen inte och övervägde att slänga den sista dagen, men den fick följa med hem. I övrigt var packningen slänganpassad, jag gjorde mig av med underkläder, en tröja, en kjol och sista dagen också skorna, alltihop välanvänt och slitet, naturligtvis, och så reste jag hem i mina nyinköpta Gore-Tex-stövlar som jag hade med för kunna gå runt med i lera (vilket jag också gjorde, även om det var en ovanligt torr vecka med ovanligt lite lerighet). Med den nätta packningen slapp jag Wizz Airs bagagekostnad, som när vi köpte biljetterna, med relativt god framförhållning, var högre än själva biljettpriset, och efter att ha slängt saker, tänkte jag, skulle det finnas utrymme för eventuella inköp. Förutom ett par örhängen och en myggbettskräm, som tog ungefär ingen plats alls, köpte jag två flaskor hemkokt flädersaft på ett pensionat. Och, ja, det var ju vätska, så de hamnade i Jenny H:s resväska.

Luiza, som stannade kvar ett tag i Rumänien innan hon åkte hem till Linköping, hade vägarna förbi Stockholm i dag, precis tre veckor efter att vi skildes åt i Cluj-Napoca, så jag mötte upp henne vid Cityterminalen och fick tygkassen och paraplyet. Frukten fick jag klara mig utan. Sedan skulle hon vidare till Bålsta, jag kunde bidra med en del information om hur man kommer dit och pekade ut den riktning hon skulle gå, en märklig känsla och en liten, liten återbetalning efter att Luiza tolkat, guidat och på alla sätt jämnat vägen för oss svenskar genom östra Rumänien.

MDVI Jag hade tur och fick titta på takradhusen

Jag var redan från början nästan helt säker på hur det skulle bli, eftersom det bara stod ett klockslag och en gatuadress i informationen om den kostnadsfria visningen av radhusen på taket i centrala Stockholm, ovanpå fastigheten som omgärdas av Drottninggatan, Mäster Samuelsgatan, Klara Norra Kyrkogata och Bryggargatan. Max 20 deltagare, ingen föranmälan och ingen information om hur man skulle komma över eventuella biljetter. Fler och fler av oss intresserade samlades i god tid i foajén på den angivna adressen, där det fanns en roll-up med satsningens namn, Open House Stockholm, i väntan på att en guide skulle dyka upp, tills en av de mer handlingskraftiga damerna kom tillbaka ner med hissen och talade om för oss andra att 20 klistermärken delades ut från en receptionsdisk på Vasakronans kontor. Jo visst, det fanns en koppling, med tanke på att det före visningen av radhuskvarteren – det som alla kommit dit för, skulle jag tro – arrangerades en rundtur hos Vasakronan, men skyltar eller annan information om klistermärkeshämtning hos dem lyste med sin frånvaro. Som tur var hade jag räknat efter – jag var femte personen på plats i foajén, så när det blev huggsexa om de sista klistermärkena gjorde jag de övriga uppmärksamma på det och det respekterades, hör och häpna.

Men andra blev utan och ingen lär ha gillat armbågsfajten. Kort sagt, den som arrangerar ett gratisevenemang måste ha en plan.

Även om det var radhusen jag ville se är det inte mycket i visningsväg som faller utanför min nyfikenhetsram, så en rundtur på Vasakronans kontor – varför inte? Med stolthet presenterades modellen med olika arbetsmiljöer att välja på istället för eget skrivbord, ett sätt erbjuda utrymmen anpassade för olika typer av arbete och samtidigt effektivisera genom att undvika personliga platser som ofta lämnas tomma. Det är bara att gratulera medarbetarna och ledningen till den stora nöjdhet som tydligen råder. Själv gick jag mest runt och tänkte på hur glad jag är – alltså verkligen glad på riktigt – över att jag förunnades ett eget skrivbord för ett och ett halvt år sedan efter att i fyra år ha varit utan. Jag förfogar bara över det under halva min arbetstid, den jag tillbringar på Stadsbiblioteket, men ändå. Sedan vann den Vasakronan-representant som guidade oss min respekt genom att på frågan om han rekommenderade modellen till andra arbetsplatser svara nej, med vilket han menade att det inte är en universalmodell som passar alla.

Att se ut genom fönstren och få nya perspektiv på husen runtomkring var minst lika intressant.

Och så åkte vi i gruppen ner till gatuplan igen, lotsades in i ett annat trapphus och tog hissarna upp till radhusen.

Miljön är strikt utformad men med gemytliga, personliga inslag.

Den här familjen kom ut för att titta på oss som kommit dit för att titta på dem. Väntetiden i bostadskö hade varit 23 år lång – och jag tror att hyran är saftig – men de trivdes väldigt bra och beskrev takkvarteret som ett klassiskt radhusområde med barn som sprang mellan husen och grillar på uteplatserna.

Utsikten är minst sagt unik.

Åt alla håll.

Fri och urbant gyttrig på samma gång.

Flytta dit om jag fick chansen? Jag vet inte, jag är egentligen mer traditionellt lagd. Men att någon vän flyttade dit och jag kunde hälsa på och stirra ut genom fönstren, det vore optimalt.