MDCCCXCIV Dags för nattliga smörgåsrån

Höll nyss på att freaka ut av stress i och med att jag parallellt studerar Kungsgatan under tidigt 1900-tal, organiserar nästa lunch för hemlösa och bokar restaurang i London, samtliga uppgifter brådskande, vilket mina medmänniskor med rätta påminner mig om. Sedan stannade jag upp – jag är ju helt såld på Stockholms historia, det är en ynnest att få vara med i gänget som arrangerar hemlösluncher och lyxen att äta i London ska vi inte tala om. Visst, klockan är mycket och ögonen svider en aning, men här finns gott te, en ny sort som jag köpte i Portishead häromdagen, tulpanerna på bordet har slagit ut så där lagom just nu och eftersom jag ska vara uppe en stund till tänker jag lyssna på en eller två favoritlåtar medan jag värmer mer vatten och brer några smörgåsrån.

Nu känns det mycket bättre.

Medan jag knaprar på smörgåsrånen ska jag läsa igenom Sven Auréns betraktelse, publicerad 1938, om Kungsgatan som Stockholms Broadway. En fantastisk text. Sedan ska jag sova.

MDCCCLXIV Högt tryck i Facksal 2

Jag gillar att sitta i Stadsbibblans Facksal 2, men fyra eftermiddagstimmar på raken – vilket det ofta blir – är ganska tufft. I dag var det både många besökare, bland många andra SFI-eleverna med uppdrag att intervjua en bibliotekarie, och många reserverade böcker att gå och plocka ihop, bland många andra den 839-sidiga boken om vithajar som någon i Björkhagen vill läsa.

Sedan gick jag till Lakritsroten och köpte en påse med etiketten ”Salmiakdröm”.

MDCCCXXI Lite sömn, en del nytta, mycket nöje

2015/01/img_1053.jpg

Vilket dygn. Hade svårt att sova, så det blev bara tre timmar innan jag gav mig av i ottan för att ta mitt timslånga pass mellan sex och sju under Korskyrkans tvådygnsbön. Nästa gång måste jag ta ett dubbelpass, man hinner ju knappt sätta igång. Vidare till jobbet, där jag var flera timmar tidig och både hann måla naglarna och läsa ut kändiskocken Marcus Samuelssons självbiografi Oui, chef!, som jag hade pågående under New York-vistelsen. En vanlig jobbsöndag på det, med fokus på nya boktips till Sturebibblans informationsskärmar, vilket jag blev helt uppslukad av och inte kunde sluta med trots att vi stängt och att jag hade bråttom ut till busshållplatsen, men kom med den 2:a söderut som jag tänkt mig och i tid till Mamas and Tapas på Renstiernas gata. Vår tapasprovningsgrupp har utökats med en person, så vi var fem vid bordet, och det var gott och trevligt, Mireias före detta kollega från hennes tid på La Cucaracha på Bondegatan var vår servitör och bjöd på efterrättsshots (”jag noterade att ni inte beställde alkohol, så de är alkoholfria” – tack, uppmärksamma servitör!), men Mireias kommentar var den vanliga – vi betalar restaurangpriser för visserligen typisk men mycket enkel och ofta osofistikerat lagad mat. Potatis, ägg, tomatsås, lite kött och ost. Efter lite diskussion – vi vill ju ha kvar vår fina tradition, men ska vi äta något annat? – tror jag att vi trots allt kom fram till att vi vill fortsätta beta av Stockholms tapasutbud.

MDCCXCII Inrutad lördag på Söder

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/33a/22621664/files/2014/12/img_0175.jpg

Här ser det ut som att en macka trasats sönder i stycken som slängts i en hög, men det är faktiskt skurna och staplade långsmala bitar av grillad salami- och taleggiomacka på Il Caffè på Södermannagatan. Vilket egentligen inte stod på agendan för dagen. Lena och jag skulle ha frossat på Café Strings frukostbuffé, som enligt uppgift skulle serveras från nio i morse och, också enligt hemsidan, är så populär att sittplatserna snart tar slut. Några minuter i nio stod vi alltså och trampade i kylan utanför och undrade efter ett tag varför de aldrig öppnade, tills vi tittade mer noggrant på dörren. De skulle öppna tio. För säkerhets skull hade jag för några dagar sedan skickat ett meddelande till dem på Facebook – där samma tider som på hemsidan står angivna – för att få våra frukostplaner bekräftade. Inget svar. Att stå och vänta var inte ett alternativ, så vi hamnade alltså på Il Caffè, som var ganska tomt men snart fylldes på, innan vi skulle vidare till Bellmansgatan 1.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/33a/22621664/files/2014/12/img_0189.jpg

I och med att jag ställt upp som bollplank inför kommande stadsvandringar i Stadsmuseets regi har jag fått frågan vad jag tycker om den hyllade och sedan länge erbjudna Millennium-vandringen, om Stieg Larssons böcker, och det var bara att erkänna att jag aldrig gått den. Då måste jag göra det, sa programproducenten, och fixade två kostnadsfria platser åt mig och en till. Jag tog alltså med mig Lena, som också ska få bistå mig i den lilla utvärdering jag är ålagd att lämna ifrån mig. Det var vi, två amerikaner, två holländare och två tyskar på den engelskspråkiga turen, och guiden hade ett sjå att hitta allihop, som uppfattat samlingsplatsen lite olika och spritt ut sig i området. Jag förstår varför vandringen fått goda omdömen. Den var medryckande även för mig som bara läst den första av tre böcker och sett den första av tre filmer (den svenska versionen, inte den amerikanska) …

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/33a/22621664/files/2014/12/img_0190.jpg

… och vädret kunde vi inte heller klaga på.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/33a/22621664/files/2014/12/img_0188.jpg

Förutom möjligen kylan. Värmde direkt efteråt upp mig på motionscykel på Forsgrénska badet.

Om man som jag har dille på att klämma in så mycket som möjligt under sin vakna tid gäller det att hela tiden tänka två steg framåt, vilket i dag till exempel tog sig uttryck i att jag hade gympabyxor på mig under frukost och vandring inför dagens tredje punkt. Den marginallösa livsstilen leder också till stark frustration när caféer brister i information och kommunikation samt till multitasking på motionscykeln.

MDCCXLVI Mal

Ja. Nu tror jag faktiskt att jag kan ropa hej. För en tid sedan såg jag en flugliknande, kanske en och en halv centimeter lång grå fjäril här hemma. Man får ju in nattfjärilar ibland och jag funderade inte mer på saken. Dagen därpå fanns där en till, som eliminerade sig själv genom att landa på en het spisplatta och bli stekt.

Nästa dag såg jag kanske tre och därefter fem. Invasionen var ett faktum. Och googlingen tydde på att jag hade fått mal.

Vad göra? Jag tömde garderoberna på kläder och annat av textilkaraktär och följde rådet att torkskåpsvärma dem i minst trettio minuter. Det var ett stort projekt som tog några dagar, under tiden skulle jag hålla eventuellt smittade plagg från förhoppningsvis malfria och alltihop pågick under den period då fönsterhantverkarna var som mest aktiva i min lägenhet.

Som komplement insektssprejade jag generöst, och någotdera, eller kombinationen, verkar ha lyckats! Jag såg enstaka överlevare i några dagar, men nu var det länge sedan.

Om hantverkarna som påbörjade sin gärning för sex veckor sedan och sa sig behöva tre är klara? Nej. Men jag tror mig börja se en ljusning.

MDCCXI En likasinnad

På väg till jobbet i morse, efter att ha klickat runt på ett Pinterest som just nu dignar av gula löv med eller utan blänkande vattendroppar, tänkte jag att en oktoberlördag som den här borde man egentligen ta en promenad på Djurgården istället för att tillbringa dagen på ett bibliotek under jord. Men så är det ju trots allt ett väldigt trevligt bibliotek.

En av besökarna under tidig eftermiddag var intresserad av England, hon hade varit där en hel del och vi kunde snart konstatera att vi hade erfarenheter av ungefär samma delar av landet. Vi stod och pratade en bra stund vid informationsdisken och kollade Google Maps, hon frågade vad jag visste om bostäder i Bristol och berättade att hon funderar på att plugga på universitetet där.

Därefter bad hon att få lägga undan en bok, som hon skulle komma tillbaka och hämta efter att hon promenerat på Djurgården.

Hon var nästan 40 år äldre än jag. Vi hade precis samma intressen. Jag är helt enkelt en av tanterna.

MDCCX Hantverkarfritt

IMG_7800

Jag har inte ens ledig helg, men det känns som att jag har semester – två dagar utan hantverkare, kanske tre!

De annonserar på ett papper på ytterdörren vilka dagar de behöver tillgång till lägenheten, vilket för min lägenhets del har varit varje vardag från 7.00 och resten av dagen. Jag har inte vetat om det på förhand, utan efter arbetsdagens slut skriver de upp att de kommer i morgon igen. Förra veckan sammanföll min lediga helg med deras lediga helg, men den här veckan hade jag ledig onsdag (vilket innebar en dags förberedelser för att på kvällen vara på jobbet i tre och en halv timme och leda läsecirkelkurs, men ändå) och då fick jag igenom att lägenheten var tillgänglig från 11.30, så att jag i alla fall skulle få sovmorgon och en del förmiddagstid i fred. Nu jobbar jag alltså i dag, lördag, och i morgon, söndag, men njöt i fulla drag i morse av att slippa vara duschad, klädd och klar före sju och därefter antingen vila lite på soffan – ofta jobbar jag kväll och ska inte vara på plats förrän vid tio – samtidigt som det kan knacka på dörren när som helst eller, när de har kommit, stå och hänga vid köksbänken över en frukostmacka, den enda plats i den lilla lyan där jag inte är i fönstrens och därmed hantverkarnas, slipandet och målandets omedelbara närhet.

Till min förvåning och förtjusning ser jag också att de inte skrivit upp något om vidare fönsterarbete på måndag. Inte för att jag ropar hej, men även om de skulle komma har jag bett om dispens också för den dagen – en ledig vardag – fram till 11.30.

Jag har till och med blivit så nojig att jag låser överlåset på nätterna – tänk om jag försover mig, inte hör att de knackar vid sjurycket och vaknar av att de börjar bre ut plast över bordet och TV:n och plocka fram målarfärgen.

Självklart har jag inget emot varken hantverkarna – samma två gubbar varje gång – eller renoveringen och önskar att min integritetströskel inte var så lättöverkliven. Men nu är det som det är. Och jag bor som jag gör. Jag räknar ner till den dag papperen tas ner från min ytterdörr. (Fast nästa dag kommer säkert ett meddelande om inspektion av det utförda arbetet, varpå ventilationen nog ska ses över, och börjar det inte bli dags för stambyte?)

MDCCII Tomatskörd

IMG_7688.JPG

Hur gick det nu då, undrar ni, med tomatplantan, sprungen ur tomatfröna som brorsonen planterade i våras? Jo, den blev ganska hög och några små tomatämnen dök upp. Sedan kom ett antal störtskurar, lite hagel och annat hårt väder på min oskyddade balkong, och själva stjälkarna och bladen tappade all form och färg. Men några ihärdiga tomater fortsatte att växa och har nu precis skiftat från grönt till gult och rött. Krukan står numera inomhus på en pall, den översta lilla tomatklasen vilar ovanpå ett skåp och två tveksamt rodnande, mindre tomater sitter längre ner.

Och blir det inte mer än så här är i alla fall den vänstra tomaten på bilden alldeles klar, skulle jag säga, jämnstor med en ordinarie körsbärstomat. Snart ska den ätas med stor andakt.

MDCXCVII Fönsterarbete

IMG_7633.JPG

Jo, jag uppskattar verkligen att huset jag bor i underhålls och är också tacksam att det är föreningen som anlitar hantverkare – men jag ogillar starkt att lämna ut min nyckel inför ett arbete som utförs lite då och då under flera veckors tid. Och när som helst under dagen kommer de in i ens lägenhet och kan aldrig på förhand tala om när. Det var inte länge sedan sist och nu var det dags igen.

Den här gången gäller det fönstren. Jag kom hem ganska sent från Englandsresan i går kväll och i morse fick man lov att vara uppe och klädd och ha plockat undan möbler och prylar framför fönstren klockan sju, då hantverkarna gick runt och samlade in nycklar. Jag försökte fråga hur dags under dagen de skulle komma in och påbörja arbetet och mannen utanför min dörr började att, på bruten svenska, förklara vad det var de skulle göra. De får göra vad de vill med fönstren, tänkte jag, smajlade upp mig och försökte igen. ”Hur dags?” Då sa han något som jag tolkade som: ”Om tjugo minuter.” Sedan såg jag inte till dem på nästan två timmar. Efteråt slog det mig att mannen nog inte förstod uttrycket ”hur dags” och istället svarade på hur de skulle gå tillväga och hur lång tid det skulle ta. Lite skämmigt. Det var inte min mening att ifrågasätta deras kompetens. Jag skulle ha testat ”när”, ”vilken tid”, ”vilket klockslag” eller något annat.

Etapp 1 verkar ha bestått i att ytterfönstren plockats bort från alla lägenheter och ställts i trapphuset. Resultat: Höstkylan rakt in i hemmet.

MDCLXXVI Paus

Sitter på en bänk på Medborgarplatsen och äter nötter. Inte för att jag har tid att slå ihjäl. Jag kom just från jobbet, ska strax träna och behöver något i mig eftersom jag åt tidig lunch, kommer sedan att ha bråttom hem till tvättiden och ska ägna tiden mellan tvättstugebesöken åt sjösättningen av en kampanj för att samla in kläder till hemlösa.

Men just nu sitter jag på en bänk på Medborgarplatsen och äter nötter.