Efter hemgruppsskiftet i början av förra året träffar jag inte mitt gamla gäng så mycket, tråkigt nog, men jag är inte den som är den, jag bjöd helt sonika in mig till deras julavslutning. (För nytillkomna läsare är hemgrupper vad vi kallar Korskyrkans mindre grupper som ses hemma hos varandra varje eller varannan vecka, ett oslagbart forum för existentiella frågor som alla bör ha – och har! – tillgång till. Vem som helst är välkommen att ansluta sig.)

Avslutningen ägde rum hos familjen Kuster i Sörskogen i Huddinge, där snön låg vit och vacker kring radhuslängorna. Vi drack glögg, åt gröt och skinkmackor, fikade lussekatter, pepparkakor och godis och bytte enkla julklappar under så stridslystna former att det skulle ha skrämt vilka snälla barn som helst. Nä, det är förresten inte sant, det var två snälla barn närvarande, och de fick varsitt paket med leksaker som de lekte med medan vi vuxna hängav oss åt den rätt taskiga julklappsleken med näbbar och klor och skrän och tjuvnyp. Jag blev i alla fall nöjd, jag fick en stor chokladtomte och en inte fullt så stor men stor snögubbe i vit choklad.

Terminsavslutningen med min nuvarande hemgrupp kunde ha fått ett liknande upplägg, men blev istället helt annorlunda. Datumet, onsdag förra veckan, sammanföll nämligen med Söderhöjdskyrkans sista onsdagsmässa för terminen, och en omröstning avgjorde att vi gick dit. Det kunde inte ha blivit bättre. Vi pratade av oss på Wayne’s på Hornsgatan först och gick sedan bort till Blecktornsgränd och den fridfulla kyrkan. Den timslånga mässan bestod av sång, bön, predikan och nattvard i en innerlig, okonstlad atmosfär, och jag kan bara tala för mig själv, men det var precis det sammanhang jag behövde för att kunna stilla mig och fokusera på Jesus.

Det blir onsdagsmässa i Söderhöjdskyrkan en gång i månaden även nästa termin. Gå gärna. Tröskeln är låg.