Visst, det ligger en hel del arbete bakom sådana här begivenheter, men ändå, vilken ynnest. I går fick man sitta på jobbet, prata om en riktigt bra bok, bjuda cirkeldeltagarna på afternoon tea på blommigt porslin och, bäst av allt, mittemot, vid bordets andra kortända, satt bokens översättare, pratade språktänk och bidrog med kuriosa direkt från författarens mun.
Nu på Sturebibblan, med Kungsgatans Marta som frontfigur. Välkommen!
Måndag. Mannen från mellanöstern som gav mig bröd förra veckan har varit här på Sturebibblan och hört sig för om vad jag tyckte och sa att han gärna kommer med mer. Den japanska mannen som kommer och använder datorerna har klappat mig på armen och talat om att han ”uppskattar mitt arbete”. Två av favorittanterna har haft ärenden hit, den ena ville ha boktips och verkade riktigt nöjd med de tre romaner hon gick härifrån med. Minst två förstagångsbesökare har dykt upp och gillat det de sett och en liten dam kom i sällskap med en annan liten dam för att visa henne runt. Till och med en kvinna som annars kan ställa till med lite halvstökiga situationer såg glad ut i dag.
En inte alltför chockartad start på arbetsveckan, med andra ord, efter helgens festligheter. Förutom den nämnda film- och fudge-kvällen och studentfirandet på Flippin’ Burgers var det fest hos Kära syster-systrarna – den ena fyllde år, den andra tyckte att det kändes som att hon fyllde år och var också den som stupade på heltäckningsmattan vid 21.35.
Förutom god mat och allmänt mysig feststämning gladde jag mig åt sällskapet, som byttes ut runtomkring medan jag satt kvar. Pratade ISIS med Christian, musik och shopping med Elin, musik och semlor med Rikard, Karl Dyall som Othello med födelsedagsbarnet Anna (vi får uppleva rolltolkningen på Stadsteatern nästa vecka).
Nä, nu är rasten slut. Ska bara gå ner till Espresso House och köpa kaffe och sedan lägga in ett par av våra kommande spännande program i kalendariet, om Lisbeth håller ställningarna i informationsdisken ett tag till.
Välkomna! Själv leder jag träffen 28 februari. Informationen är nysläppt och anmälningarna börjar redan droppa in.
Räven Sture dyker upp på Sturebibblans Instagram med ganska långa intervall och nu var det hög tid för fotografering.
Utställning, konstnär och, ja faktiskt, en konstköpare redan några minuter före vernissagestart. Linda Leinestrand ställer ut tuschteckningar, i tavelform och tryckta på egensydda handdukar och kuddfodral. Känns lite som att vi har öppnat designbutik.
Har blivit avlöst i informationsdisken, sitter och fikar och är nöjd med den senaste uppdateringen på Sturebibblans Facebook-sida.
Det första tillfället av tre, och mitt enda, på kursen ”Lär dig leda läsecirklar” gick av stapeln på Sturebibblan i går. Enhetskollegan Helena och Annika från Stadsbiblioteket och bokcirklar.se, som tillsammans håller i de två kommande gångerna, berättade om bakgrunden till att man träffats och pratat böcker genom tiderna, varför det har fått ett uppsving de senaste åren och hur man gör, som grupp och som ledare. Min punkt var exempel på platser och sammanhang där man cirklar. De är kopiöst många. Hemma, på café, på biblioteket, i bokhandeln, på museer, i bloggar, på radio, på TV, med folk man känner eller med främlingar, över en middag, i anonym chatt, eller helt passivt som publik till bokpratande experter eller lekmän.
Vi satte stopp vid tolv anmälningar och fick även en reservlista. Vilka skulle de vara? Vana eller ovana cirklare? Lyssnare eller snackare? Det blev bara kvinnor – inte det minsta överraskande – men ändå en bra blandning i andra avseenden, från unga utländska studenter till äldre damer, någon som ville starta en feministisk bokcirkel, någon annan som ville diskutera facklitteratur i grupp vilket väninnorna inte var så pigga på och någon som aldrig deltagit i någon bokcirkel alls. Generellt verkade förväntningarna vara höga på vår kurs – som leds av personer som i princip förberett sig lite sådär på varsitt håll och minst av allt gått någon kurs själva – och man efterfrågade till och med diplom efter sista tillfället. Visst, det går att ordna.
Vi kände oss hur som helst ganska nöjda efteråt. Själv fick jag en kick av att deltagarna satt och antecknade det man stod och svamlade om – till exempel redogjorde jag mot slutet av min punkt mer detaljerat och entusiastiskt än jag tänkt om mina två erfarenheter av cirkelträffar med författarmedverkan – och jag är nyfiken på vad de faktiskt fick med sig.
Nästa gång ska de fördjupa sig i metodfrågor och alla ska ha läst Hjalmar Söderberg-novellen Med strömmen, som det blir en så att säga teoretisk läsecirkel om. Den riktiga läsecirkeln sparas till sista tillfället och kommer att gälla ”Det afrikanska namnet”, den novell i Åsa Fosters samling Man måste inte alltid tala om det som jag tror väckte mest tankar, känslor och åsikter under Helenas och min cirkel för en dryg månad sedan. Redan på den här första träffen märkte vi att deltagarna gärna diskuterar frågor med varandra, helt opåkallat från vår sida, så vid tredje träffen lär det finnas ett uppdämt behov.
Att en utställning av verk i mindre format kallas ”Tavlor och skulpturer för trångbodda” tilltalar mig, föremålen får ett slags konkret funktion att se framför sig.
Jag var med en kort stund på Rebecka Lagercrantz vernissage på Sturebibblan, när den precis officiellt hade börjat, tillsammans med ganska många andra som hunnit dyka upp och fler gäster var på väg. Min kollega Lisbeth hade ordnat med festlig vernissageförtäring. Medan jag satt på kvällens föreläsning på Ukraina-kursen lär de ha haft fullt hus.
Theomis 