Etikettarkiv: Stockholms historia

MLXXXIII Det gamla Östermalm för de gamla östermalmarna

20130416-073032.jpg
Vissa men inte alla på plats i gemensamhetslokalen på seniorboendet var från Östermalm, åtminstone en av dem sedan generationer. Hon kunde peka ut huset där mormor bodde på 1850-talet, då stadsdelen fortfarande hette Ladugårdslandet, var lika mycket landsbygd som stad, drabbades av kolera i flera omgångar och beboddes av exceptionellt fattiga.

Någon gång skulle man gå dit och få berättat för sig istället för att berätta. När jag uppriktigt sa att de säkert vet mycket mer om Östermalms historia än jag svarade de genast ja.

CMLXXXVI Rodderskorna

Sitter i Nationalmuseums butik och väntar på mitt sällskap till visningen som börjar om en halvtimme. Under tiden roar jag mig med att bläddra i Sevenboms Stockholm, om landskapskonstnären Johan Sevenbom, som målade bland annat stockholmsvyer under 1700-talet.

Man kommer nära ett sedan länge försvunnet stockholmsliv genom de samtida skildringarna, men mycket vill ha mer. Jag läser bildtexten ”Fyra rodderskor transporterar tre herrar mot Skeppsholmen” och undrar: Pratade man med varandra under turen? Hur lång tid tog det? Vad kostade det? Tog rodderskorna ett fast pris per person, eller berodde det på antal personer i båten? Betalade man i förskott? Skötte de sin egen båt? Gick turen långsammare i slutet av dagen, när rodderskorna var trötta i armarna?

(Oj, nu var det någon som trodde att jag jobbar här. Är det min bibliotekarieaura?)

20130126-124130.jpg

DCCCVIII Mysteriet Ladulås

I dag var det ”Arkeologins dag” i hela landet, och den aktivitet man kunde ta del av här i Stockholms innerstad var en guidad tur kring och i Riddarholmskyrkan, som framför allt rörde öppnandet av Magnus Ladulås grav förra året.


Turen började ute i regnet vid Birger Jarls staty. Vi deltagare huttrade en aning, men guiden här till höger var entusiastisk och drog Riddarholmens historia lite snabbt, om hur den var betesholme till en början för att sedan bli Gråmunkeholmen, där munkarna levde i sitt kloster, numera Riddarholmskyrkan.


På kyrkans södra sida grävde man nyligen upp flera 1300-talsskelett, och vi fick höra om en överraskande skillnad mellan medeltidsmänniskornas kroppar och våra, nämligen att man på den tiden hade mycket mer solida ben, exempelvis lårben, som vägde mer och inte gick av lika lätt som våra. Hade det med kosten att göra? Eller ett fysiskt aktivt liv? Eller spelade det in att man inte hade skor med tjocka, stötdämpande sulor? I lådan hade guiden en skosula från 1300-talet som hittats i Gamla stan. Man kommer en människa ganska nära när man får titta på det som finns kvar av hans eller hennes ena sko. För 700 år sedan trampade en stockholmare omkring på den där skosulan, som man kunde se hade blivit omsydd vid något tillfälle av skomakaren eller skons ägare.


Sedan gick vi in i Riddarholmskyrkan, där man ju måste betala entréavgift, men inte när man går en guidad tur på ”Arkeologins dag”. Det gäller att vara fiffig.


En annan guide – de båda kom från Medeltidsmuseet – berättade om turens huvudperson, nämligen Magnus Ladulås, och vad man kom fram till när man öppnade hans grav. Där nere låg olika skelett i olika kopparskrin, där de lagts vid en gravöppning 1916, och ett av skrinen var märkt med Magnus Ladulås namn. Men skelettet var inte hans. Och inte låg han i något av de andra skrinen heller. Alla dessa personer levde på 1400-talet, kunde man konstatera, alltså 200 år efter Magnus Ladulås.

Tillstånd har sökts för att få gräva upp golvet mellan de två stora gravmonumenten längst fram i kyrkan, varav det ena märker ut Magnus Ladulås grav, för det kan hända att han ligger någonstans nere i backen, bortglömd under de århundraden då andra prominenta personer begravdes där i kyrkans främre del. Men gör han inte det, sa guiden, är han förmodligen borta för alltid.

Mysteriet kan följas på Magnus Ladulås gravöppningsblogg. Och vill man se ett par medeltida skor kan man göra det här i Stockholmskällan.

DCCIII En kväll på bibblan 3: Östermalm för 100 år sedan


Min pingsthelg har varit extralång och är i och med denna lediga måndag över. Sedan jag kom hem från Europaturnén 5 maj har de senaste dagarna varit de första som erbjudit riktig fritid, med både officiell ledighet och frihet från större planerade projekt på jobbet som upptar tankarna även efter arbetstid.

Vilket leder mig till programmet jag har kvar att rapportera från av de tre mer arbetsintensiva program som ägde rum precis efter det att jag kommit hem från resan, nämligen min egen föreläsning på Östermalms bibliotek. Eftersom den föreläsning jag höll i mars drog så mycket folk att några fick vända på grund av platsbrist var det här alltså en repris. Vi räknade inte med särskilt mycket folk den här gången och valde därför att ställa fram stolar och hänga upp duken för bildvisning längst in i biblioteket, på tidskriftsavdelningen. Och det blev en väldigt behändig grupp, 15 personer, som lyssnade på mig i trekvart då jag pratade gatunamn, författarbostäder, 1800-talsmode och gamla kyrkor.

Om man räknar med den något förkortade versionen på servicehuset Rio på Gärdet var det här tredje gången jag höll samma föreläsning, och jag har inga problem att prata på om just de här sakerna som jag har researchat fram, men vad mycket det är jag inte vet! När jag får frågor från åhörarna blir jag ofta helt ställd och kan inte svara något annat än att det ”går att ta reda på” (om jag tror att det gör det). En fråga som ställdes den här gången, och som jag funderat på i flera år, faktiskt, utan att ha hittat något tillfredsställande svar, gällde Ladgugårdslandets fattiga befolkning som rimligtvis inte hade råd att bo i de påkostade stenhus som smälldes upp strax före och efter det att stadsdelen började kallas Östermalm. Vad hände med dem, efter att trärucklen rivits? Alla kan ju inte ha fått plats i de enklare gårdshus som stadsdelen fortfarande höll sig med. Den som sitter inne på information i frågan får gärna höra av sig.

DCXVI Östermalmshistoria med seniorer

”Är det föredragsflickan!” sa en glad medarbetare på servicehuset Rio på Gärdet när jag kom dit kvart i ett i dag med ett USB-minne och några papper med en förkortad version av Östermalmsföredraget jag höll på Östermalms bibliotek i tisdags. Den lilla lokalen fylldes snabbt av tanter och farbröder, jag öppnade bildspelet och försågs med mikrofon. Det är svårt att förbereda en presentation för en målgrupp man inte vet något om. Skulle de se ordentligt? Höra? Förstå? Vara intresserade av gatunamnsförändringar genom historien och bild efter bild på betydelsefull svartvit gubbe med mustasch?

När jag trettiofem minuter senare stod med ett fång lila tulpaner och mottog applåder var jag fortfarande inte helt säker på om jag siktat rätt. Två tanter och en farbror hade somnat. En tant utropade: ”Vad fort det tog slut!” En annan tant började prata om den så kallade ”Gropen”, ett kåkområde vid Karlaplan som till mångas förtret under 40- och 50-talen tilläts ligga där utan åtgärd – hade jag sagt något om det under föredraget? Vilket jag inte hade, jag hade pratat om tiden fram till 1912.

Men det var gott om glada miner, förstås, och flera ville ha svar på mer specifika frågor om informationskällor och gatuadresser och berätta om var lilla mormor bott. Personalen undrade när jag kommer och pratar nästa gång. Det undrar jag med.

DXCIV Research under press

image
I förrgår blev jag uppringd av en journalist på Mitt i Östermalm som ville ställa frågor om det program jag ska hålla i på Östermalms bibliotek 13 mars om hur man bodde i stadsdelen för hundra år sedan. ”Vad kommer du att prata om?” undrade han. ”Öh … Det vet jag inte …”, sa jag. Det vet jag fortfarande inte riktigt, men jag bad om en dags tidsfrist, skyndade iväg efter kvällens författarprogram på Sture bibliotek till Stadsbiblioteket där jag kom in strax före stängning och, när mina gamla kolleger försvann en efter en, snart hade hela huset för mig själv att gå runt och leta Östermalmsböcker i. Jag släpade hem några, läste på lite hastigt, skrev ner några rader och blev i går uppringd igen. Då svarade jag på frågorna genom att läsa upp det jag skrivit ner, men blev bombarderad med tusen följdfrågor. Kunskaperna tog snart slut. Jag kunde inte berätta så mycket om specifika byggnader från en specifik tidsperiod, bakgrunden till den nya stadsplaneringen under 1800-talets slut och ”hur man levde” på Östermalm för hundra år sedan. Dessutom var jag rädd att det jag faktiskt sa inte skulle vara helt verklighetsförankrat.

I dag kom en fotograf från ”Mitt i” och tog några bilder av mig på och utanför Östermalms bibliotek, och jag hade bett att få komplettera med några intervjusvar mailledes under dagen. Men dagen gick fort, med morgonmöte och pass i informationsdisken, med avbrott för fotografering, och sent under eftermiddagen plockade jag fram bok efter bok och bläddrade efter relevanta uppgifter. För att även hinna komma till kvällens hemgruppssamling i tid fick jag till slut skriva ihop några svar utifrån det jag råkat hitta, vilket blev lite vagt svammel om stadsplaneraren Albert Lindhagens generalplan för Stockholm från 1866 och befolkningsexplosionen under samma tid med därpå följande osundhet och nöd, sedan lite rikemansskvaller, om familjerna som hade råd att flytta in på sprillans nya Strandvägen, och slutligen lite kvinnligt mode i form av den då superheta turnyren, den påbyggda, utstående bakdel man skulle ha under klänningen.

Jag hoppas det var läsbart. Och att det jag skrev hade hjälplig sanningshalt. Och att det inte kom fram efter att artikeln redan blivit klar.

DXXIX Breddad blogg

Från och med i dag är min historiska Kungsholmenblogg en historisk Stockholmsblogg som kan läsas på alla fyra innerstadstidningars webbplatser, Vårt Kungsholmen, Vi i Vasastan, Östermalmsnytt och Södermalmsnytt. Inte för att jag på något sätt uttömt Kungsholmens historia, men det här öppnar ändå upp för väldigt mycket annat roligt som jag gärna skulle skriva om och som utspelat sig utanför min egen ö.

Tyvärr har jag aldrig studerat Stockholms historia på något organiserat sätt, men det går ju inte att arbeta sex år (tror jag det blev) i Stockholmskällans tjänst utan att få vissa historiska favoritepisoder. För att inte tala om Harald Norbelies Gata upp och gata ner-böcker, som jag slukade på Stadsbiblioteket i Uppsala just när mitt stockholmshistoriska intresse började spira och som jag insett emellanåt är källorna till vissa små fakta jag råkar känna till om olika platser och företeelser ur Stockholms förflutna. Utan Gata upp och gata ner-ingången hade det kanske aldrig blivit något av intresset.

Ibland blir jag irriterad på mig själv för att jag i och med den stockholmshistoriska bloggen tagit på mig ytterligare ett obetalt jobb. Men andra gånger – som nu – är jag mycket tillfreds med att över huvud taget ha anledning att gräva bland källorna och dela med mig av det jag hittar.

CDXXIII ”Stockholm then and now”

Visst ja, måste ju briljera lite här i bloggen också, trots att jag förstås spritt informationen både via Facebook och Twitter.

Häromdagen ringde svenskamerikanskan Vivi i Kalifornien till mina föräldrar och sa att hon hade läst en artikel om mitt stockholmsföredrag i Nordstjernan, en tidning med svenska nyheter på engelska. Det handlade alltså om föredraget om Stockholms historia som jag höll i Svenska kyrkan i New York för några veckor sedan. En i den lilla skara som lyssnade kom fram efteråt och sa att hon skrev för Nordstjernan och så tog hon ett par bilder, men vi tog inte varandras uppgifter och hon intervjuade mig inte direkt, men resultatet blev alltså en artikel om själva föredraget. Hade inte Vivi haft ögonen på skaft kanske jag aldrig fått reda på det.

(Var god blunda för min bångstyriga lugg, som inte var riktigt beredd när kameran kom fram.)