– Först fattade jag ingenting, och ju mer de försökte förklara desto mindre fattade jag. Och det är det som gör rollen så kul, säger skådespelaren Andreas Wilson till ABC.
Science fiction är inte alls min genre, men att man spelat in under Sankt Eriksbron låter ju lite spännande. Man kanske ska kolla in det ändå.
Hade DN-artikeln om Alexandra Borgs avhandling ”En vildmark av sten” framme hela dagen i går, men hann inte läsa den. Så hur ska jag hinna läsa själva avhandlingen, som jag har reserverat på Stadsbibblan?
Men artikeln är nu läst, och det handlar alltså om hur staden Stockholm skildrades i skönlitteraturen kring förra sekelskiftet. Självklart har vi försökt lyfta fram sådana skildringar i arbetet med Stockholmskällan, men det är mycket mer tidsödande att jobba med skönlitteratur än med facklitteratur (som man inte behöver läsa från pärm till pärm för att hjälpligt analysera, beskriva och ge ämnesord). Mest välrepresenterad i Stockholmskällan av Alexandra Borgs undersökta författare är Maria Sandel. Av henne kan man hitta ett antal fulltextnoveller i databasen.
Det är så oerhört lärorikt att läsa samtida skönlitterära stockholmsskildringar. Vad innebar stadsliv – övervägde arbetstillfällen, service och nöjen trångboddhet, otrygghet och smuts? När var Stockholm så litet att alla kände alla? Hur har stadsdelarnas status skiftat? Och vad tyckte resten av Sverige om 08:or, före telefonnumrens tid? Det är när åsikter, attityder, livsvillkor och världsbild syns mellan raderna som det blir riktigt intressant. Vad som producerades i Kungsholmens industrier går att ta reda på på annat sätt, men hur arbetarna levde, tänkte och pratade kan man fråga Maria Sandel om.
Levande stad, en samling texter om Stockholm från 1959, har ett grymt snyggt första uppslag. Ska se om jag hittar lite inspiration här till Kungsholmsbloggen.
Fram till i går kväll påstod yr.no att det skulle bli regn i eftermiddag. Förstår inte att väderprognoser ges så stor uppmärksamhet hela tiden, de stämmer ju bara i hälften av fallen, så man kan lika gärna gissa själv. Sofia och jag möttes på Konserthustrappan i strålande solsken och tryckande värme och tog oss till Fotografiskas uteservering, som öppnade i dag. Snyggt och trevligt. Fotografiska vet vad de gör. Vi tittade lite på ett par utställningar också innan vi tog Djurgårdsfärjan till Galärparken, där kvällens Parkteater var en konsert med Emil Jensen. Kanske inte helt i min smak, men han är en ordvrängare av rang. Underhållande. Vi skildes sedan åt i Gamla stan där jag kände av stämningen med en extra lov genom gränderna innan jag vände hemåt, och passerade då berättaraftonen som ägde rum på Brända tomten där det skrattades och klappades. Därefter, på Köpmangatan, hördes klassisk musik, och när jag försökte lokalisera den visade den sig komma från en lucka i gathöjd som stod lite på glänt. När jag kikade in såg jag några andäktigt sittande personer i en svagt belyst lokal.
Stockholmare som konsumerar kultur i alla vrår. Man blir glad.
Filmarkivet kan man botanisera i länge. Nu har jag precis uppdaterat Vårt Kungsholmen-bloggen med ett inlägg som tipsar om sexminutersfilmen ”SS linje två”, apropå gårdagens inlägg där jag tipsade om Spårvägsmuseets webbplats och dess fotodatabas, med en spårvagnsbild från 1962 som exempel, just linje 2. Den trafikerar Hantverkargatan både på fotot från 1962 och i filmen från 1960.
Och just nu sitter jag här hemma och funderar på att precis som jag alltsomoftast springer ner till Hantverkargatan för att stå och vänta på 3:ans buss kan det mycket väl ha suttit någon i det här rummet för 40 år sedan som alltsomoftast brukade springa ner till Hantverkargatan för att stå och vänta på 2:ans spårvagn.
Gillar!
När jag passerade Tegnérlunden i dag, både på morgonen och på kvällen, var det barn som badade i plaskdammen. Det fick mig att tänka på den lilla artikeln ”Plaskdammar vi minns” som jag skrev förra året. Där pratar jag både plaskdammsnostalgi och nutidsdammar, men jag tror jag egentligen inte har sett ett så livaktigt plaskande som i dag i en modern av Stockholms stad underhållen och klorerad damm.
Plaskdammen vid Björns trädgård 1937. Detalj ur foto av Gustaf W:son Cronquist (Stockholms stadsmuseum). Källa: Stockholmskällan.
Ett riktigt trevligt inslag när man jobbar på Regionbiblioteket är friskvårdspromenaderna. Den här gången var vi fem personer som gick till Centralbadets park och tillbaka via Adolf Fredriks kyrka. (Det kanske inte gav så mycket puls, men grönska har väl en viss friskvårdande effekt?)
Vilken fröjd att stå och botanisera i Stadsbibblans magasin för stockholmslitteratur i går och ta hem en trave böcker om Kungsholmen. I morse blev det ett blogginlägg om tunnelbanehistoria på Vårt Kungsholmens sajt och under lunchen satt jag och fördjupade mig i gamla kopparstick och andra bilder i Fogelströms 300 år på Kungsholmen från 1972. Det har hänt mycket på 300 år (eller 340 år) och det är en utmaning att orientera sig i bilderna. Kvarnar där hus ska stå, ringlande staket som inte har någon motsvarighet i dag, långa broar ut i vattnet som täckte mycket större yta än nu, kala kullar, skog i bakgrunden.
Känns som den gamla goda tiden när jag höll på som mest intensivt med att fylla Stockholmskällans databas med intressanta poster. Då fick man plöja böcker. En liten bråkdel av informationen blev kvar innanför pannbenet och längtar efter mer.
Hur man får ett uppfriskande nytt perspektiv på sin hemstad? Man tar en promenad med en belgare som var tjugonde meter utbrister att Stockholm är ett paradis. Genom mitt medlemskap i CouchSurfing har jag sovit över hos främmande människor (i Luxemburg och Bulgarien) och här hemma har jag tagit emot resenärer och visserligen inte erbjudit en soffa men däremot guidning i stan efter deras önskemål. Manu från Belgien ville gärna se vatten och grönska, så vi sågs vid Stadshuset och gick längs Norr Mälarstrand, med paus på en av bryggorna, och vidare längs med Rålis och bort till kajakuthyrningen. Han var lite paddlingssugen och tog telefonnumret. Längs vägen träffade vi Jenny H, och både för mig, Jenny och kajakuthyraren berättade Manu om hur han kollar upp möjligheterna att jobba i Sverige, för han vill så gärna flytta hit. Han är utbildad jurist och lärare i nederländska, och ingetdera är särskilt lätt att överföra till svenska förhållanden, men han har några olika idéer, för Sverige är hans drömland.
Vi höll långsamt tempo och allt runtomkring var fantastiskt – fina båtar, rent vatten, vacker natur, män som körde barnvagnar – jag skulle bara veta hur lyckosam jag var som fick bo i en sådan här stad! Och det vet jag ju.
Theomis 