MMLV Födelsedagsmiddag på Teatergrillen

I kväll firade Sofia sin födelsedag i efterskott med en middag på Teatergrillen. Vi var sju personer i den runda hörnsoffan. Höjdpunkten kan ha varit när servitören handgripligen visade en i sällskapet hur en hel rödtunga ska skäras med den specialkniv hon fått, och när det inte gick så bra att lossa filéerna från benen tog han hela ryggraden på ett fat och stod bakom henne och skrapade den fri från kvarsittande kött, som sedan skyfflades över på hennes tallrik.

Det kändes oerhört lyxigt att promenera ett par, tre minuter från jobbet och ner en halvtrappa till Teatergrillens ombonade matsal, äta dyr mat i glada vänners lag och prata om viktiga och oviktiga saker. Menyn var inte särskilt lång, men vi lyckades ändå alla beställa olika varmrätter och satt jämförde uppläggningar och tillbehör. Det är inte ett budgetalternativ, som sagt, men ett tips till den som vill sitta i en lättpratad lokal – akustiken är en väldigt viktig umgängesfaktor – med en blandning av klassiska vita dukar, röd plysch, väggmålningar och udda prydnadsföremål.

MDCCCXXVIII Flippin’ Burgers-premiär

2015/01/img_1080.jpg

Så har man äntligen testat Flippin’ Burgers. Systersonen Felix studentpresent i somras var Flippin’ Burgers kokbok och ett framtida besök på restaurangen, vilket ägde rum först i dag. Vi var sex personer kring bordet – syrran med Felix och Rosita, mamma och pappa och jag.

Läste just en recension i Svenska Dagbladet från i våras, där det står om hur köandet, trängseln och ”den svajiga servicen – med borttappade rätter och lång väntan – även om personalen är positiv” är det som drar ner intrycket av stället som annars har god mat, även om menyn saknar andra tillbehör än pommes frites. Det beskriver dagens upplevelse på pricken. Det fick bli fika på Nybergs konditori under den trekvartslånga väntan på bord, att röra sig i lokalen var nästan omöjligt, Rositas barnburgare saknades när den övriga maten kom ut och jag, som inte var så jättehungrig, konstaterade snabbt att hamburgare och pommes frites var det enda på menyn. Men servitrisen var glad och trevlig, hakade på alla pappas knasiga kommentarer, kom ut med sugrör vid förfrågan och var allmänt serviceminded.

Sedan har de ju en onödigt ful logga. Men trivsam inredning.

MDLXXXVII Tapasrecensenterna på Matkonsulatet

20140618-100934-36574036.jpg

20140618-100934-36574185.jpgDen här gången testade tapaskvartetten (Mireia, Jenny, Jenny och jag) Matkonsulatet på Kungsholms strand, med underrubriken ”Barcelona ℅ Stockholm”. De två mest Barcelonavana i gruppen ifrågasatte menyn som blandade svenska och katalanska och därefter själva rätternas tveksamma geografiska tillhörighet. Var syftet att komma så nära katalanska tapas som möjligt? Eller att svenskanpassa dem? Eller att modifiera av annan anledning?

Som svensk, hungrig tapasätare var jag själv mest intresserad av vad mina egna smaklökar sa om saken. Mums! om cecina med payoyo-ost och krasse (carpaccioartad köttanrättning), friterad sparris och potatis med goda såser. Nej! till olivoljan som hälldes kring chokladcremoson.

Ska det vara som i Barcelona borde bröd ingå som en självklarhet på varje bord, påpekade Mireia, och vi andra höll med, men vi var också eniga om trivselfaktorn i inredning och utformning. Det skulle nog faktiskt också vara främsta skälet till att jag återvänder.

MDIX Sköna söndag – premiär på Strandvägen 1

2014-04-06_Skona_sondag
”Sköna söndag” har dragit igång igen, konceptet som tidigare ägde rum på Berns, där vi satt sena söndagskvällar och tyckte att livet var härligt. Sedan i söndags spelar Joachim Bergström och hans vänner sin soul-funk-repertoar på Strandvägen 1 istället. Det är trängre men ljusare – så länge solen är uppe – och jag fick känslan att publiken är en aning äldre (men precis lika svängig). Visst saknar man dammet, megakristallkronorna och den mörkröda sammeten, och det kändes helt fel att SL-bussar passerade bakom fönsterrutan några meter ifrån bandet, men man vänjer sig väl. Maten var god. Pratakustiken var förfärlig (jag, Sofia, Anna och Christian skrek över bordet). Stämningen var glad och lagom livlig. Miljön smakfull.

2014-04-06_Skona_sondag1
När en av låtarna som varit med tidigare spelades ville Sofia veta vad den hette, men ingen av oss vid bordet kunde hjälpa till. Vi satt nära den bakre änden av baren och Sofia frågade mannen längst ut vid barens kant. Han visste inte och frågade killen bredvid, som inte visste och frågade nästa. Svaret kom först efter spelningens slut, då Joachim Bergström kom fram till bordet och undrade vilken låt Sofia menat. Med gemensamma ansträngningar kom vi fram till att det var ”Home is where the hatred is”, och efteråt var vi ju tvungna att undra om låtfrågan i lagom tempo spritt sig längs med hela baren ända fram till bandet …

Vi tackar för en skön söndag och längtar till nästa.

MCDXXXIV Mat och musik

20140202-224043.jpg
Krogveckan pågår (den är mer än två veckor lång, i år mellan 1:a och 16:e februari). Jag och Sofia satt förra lördagen i bistron på Fotografiska och smidde planer, tittade på olika restaurangalternativ och deras Krogveckan-menyer. Eftersom det kostar lika mycket överallt, 250 kronor för förrätt och varmrätt eller varmrätt och dessert, gäller det att hitta ett ställe som man inte i första taget skulle unna sig att besöka annars, och valet föll till slut på Edsbacka Wärdshus, Sollentunakrogen med 1600-talsanor.

Den enda gemensamma lediga kväll vi hittade i våra kalendrar var just i kväll. Vi hade konstaterat att det var lätt att få bord, många lediga tider, och när vi kom fram var det också ganska glest mellan sällskapen. De få som satt där försvann dessutom pö om pö tills det bara var jag och Sofia kvar, trots att klockan inte var så mycket och det var långt kvar till stängning, men det gjorde inte oss något. Vi satt i ett mysigt litet rum och åt kanongod mat, nämligen skogssvampsoppa med crèmebakat ägg, hasselnötter och jordärtskockschips och därefter rödvinsbrässerad högrev med oxkorv, schalottenlöksmör, glaserade vintergrönsaker och mandelpotatispuré. Före och mellan rätterna tuggade vi i oss oväntade mängder gott bröd med smör och färskost som serverades i små frestande skålar.

Mycket mätta och mycket belåtna lämnade vi sedan vårt bord, där vi som två tanter klagade en aning på draget, och flyttade till varsin fåtölj i entrén, tog kaffe respektive te på maten och pratade lite med en i personalen, som nu inte hade fler att passa upp på än oss. På frågan om det var exceptionellt tomt svarade hon att det hade varit full fart i går kväll, men att en söndag i början av året tycks förbli en lugn dag, trots Krogveckan-satsningen. Bra för oss två, med flera i vår vänkrets, som ofta har lättast att ses just på söndagskvällar.

För den som möjligen undrar om jag och Sofia satt och åt mat där i bistron på Fotografiska medan vi diskuterade vart vi skulle gå och äta mat, så är svaret nej, jag satt med en svartvinbärsdricka och Sofia med en kopp te vid ett bord nära den lilla scenen där Ecology spelade, ett samarbete mellan en svensk och två brasilianska musiker. I kväll letade jag upp deras skiva på Spotify, och trots att det är sydamerikanska tongångar kan jag inte låta bli att associera till Björn J:son Lindhs musik i polisfilmen ”Mannen på taket” från 1976 när jag hör tvärflöjt till snabba rytmer. Är väldigt förtjust i tvärflöjt i jazziga och andra svängiga sammanhang.

Men på Fotografiska var vi i första hand för att se utställningen om den arabiska våren, med bilder av bland andra Roger Turesson, som den jag fräckt klippt ut en ruta från nedan. Jag fick blandade känslor av utställningen, tänkte mycket på hur jag själv försöker hitta linjer, perspektiv och rörelse när jag tar bilder, och liknande tankar bör ha rört sig i huvudena på de här fotograferna (med vilka jag i övrigt inte jämför mig). Det blev jobbigt att se genomtänkt komponerade bilder från så brutala sammanhang. Bilden nedan var den mest finstämda av dem alla. I de flesta var lidandet akut.

20140202-230148.jpg

För att återgå till ämnena mat och musik, i vår fredliga och överflödande del av världen, är här lite dokumentation från söndagskvällen för en vecka sedan.

20140202-224739.jpg

Jag, Jenny F, Jenny H och Mireia sågs återigen på Boqueria och åt tapas med i stora drag samma intryck som förra gången – maträtterna är miniatyrsmå men goda, efterrätterna är fantastiska. Här syns min gröna basilikasorbet och Mireias gula mangodito. Vi pratade om mycket, men höjdpunkten var att höra om Mireias två veckor långa vistelse i det lilla samhället Murjek i Lappland, där det var 35 minusgrader och renar på vägen. Hon hjälpte till i byns vandrarhem mot mat och logi och träffade en hel rad vänliga människor som tog hand om henne och visade omgivningarna. Jag blev så glad och stolt över mina landsmän norröver som tyckts ha varit så enormt gästvänliga mot vår spanska vän.

Eftersom Mireia är vår tapasexpert hade jag inför kvällen bett om lite pre-tapas-musik för att komma i rätt stämning. För den som vill ta del av spellistan finns den här.

Screen Shot 2014-02-02 at 22.59.57 PM

MCCCXXVIII Tack för varningen

Det har kommit ett reklamblad från nya restaurangen Society till Sture bibliotek. Ur PR-texten: ”During your dinner you will experience that the music will increase in volume throughout the evening. It is not uncommon that you will enjoy your dessert while standing up dancing with your friends.”

Själv skulle jag sitta ner och skrika högre och högre till my friends och undra varför i hela friden restaurangen behandlas som en nattklubb. Har aldrig sett charmen med att göra bakgrundsmusik till dansmusik.

MCLXXXV Ensamätande i sällskap på Berns Asiatiska

20130629-091902.jpg
Jag har sagt det förr – det är ruskigt trevligt att tillbringa kvällen på Berns Asiatiska, med god mat i fin miljö. Goda vänner är förstås också en väldigt, väldigt bra förutsättning.

Med sin mat, miljö, historia och status tror jag Berns Asiatiska sällan har problem att fylla lokalen, men det finns en tråkig faktor att ta i beräkning vid ett besök, nämligen det ”koncept” serveringspersonalen alltid informerar om innan man beställer. Konceptet är att maten serveras när den råkar bli klar och inte anpassat efter sällskapet, vilket just i kväll innebar att Christian fick alla sina tre små rätter innan någon av oss andra fick någon mat utöver de haricot verts vi delade på (som visserligen är överjordiskt goda). Vi som fick vår mat sist fick dessutom vänta så länge att sittningstiden på två och en halv timme var omöjlig att hålla (som tur var var det heller ingen som bad oss att gå). Det de kallar koncept kallar jag dålig service. Det funkar något bättre när man istället för varsin rätt väljer smårätter som alla delar på, men även då kan det komma en minimal rätt först och en lång stund därefter fyra större rätter samtidigt och man har svårt att se konceptets eventuella charm.

Med det sagt är jag fortfarande ett Bernsfan. Trots den eleganta atmosfären är publiken blandad både till stil och ålder – jeansshorts och aftonklänningar, kändisar och barnfamiljer – men mixen går inte ut över den lite lyxiga upplevelsen som många av oss är ute efter. Jag är övertygad om att vi kommer att sitta där och vänta på vår mat många gånger till.

MLIV Hej Nosh and Chow

20130320-233643.jpg
En kanske inte helt given men väldigt härlig aktivitet samma dag man kommer hem från en Afrikaresa är en middag på Nosh and Chow. Jag och Sofia har följt stället under byggtiden och sedan de öppnade 10 januari, och nu slog vi till.

Ett besök på Nosh and Chow är definitivt en fin restaurangupplevelse, men det är alltid förväntningarna som bestämmer ens omdöme. Efter att ha sett bild efter bild som Nosh and Chow lagt upp på Instagram, den ena flottare än den andra, såg inredningen mycket mer … vanlig ut. Tilltalande på många sätt, snygg och genomarbetad, men trängre än jag tänkt mig och med vissa skavanker – sådana man kan göra något åt, som synliga sladdar, och sådant som knappast går att påverka, som att butiken på andra sidan gatan har ett gigantiskt, grällt upplyst skyltfönster. Akustiken var ganska förfärlig, inte ens när bordet intill var ledigt gick det att prata i vanlig samtalston. Maten var god, men inte den wow-upplevelse jag ofta haft på Nosh and Chows moderetablissemang Berns.

Om det nu låter som att jag sågar stället totalt får man betänka att jag var alldeles för påläst vid det här första besöket (och då menar jag på restaurangens egen propaganda). Utan de uppskruvade förväntningarna hade jag tyckt att det mesta var fantastiskt.

Att det är just Berns som står bakom gör att jag och Sofia är inställda på att upplevelsen matchar den Berns-känsla vi skämt bort oss med, så stämningen steg när vi ungefär samtidigt fick både tekannor på bordet av välbekant modell och som bordsgranne Berns-stammisen Sarah Dawn Finer, den här kvällen i sällskap med Filip och Fredrik.

Och att Norrlandsgatan höll på att snöa igen när vi kom ut var pricken över i för min nyhemkomna lekamen, som trivs så bra med att befinna sig långt ifrån ekvatorn.

CMXCVIII Krogveckan

20130205-233853.jpg
Just nu pågår Krogveckan – fram till 13 februari äter man två rätter för 200 kronor på vissa restauranger runtom i landet. Ett mycket bra läge att testa ett nytt ställe! (Men kolla restaurangernas Krogveckan-menyer i förväg, eftersom de ofta är mycket begränsade.)

Sofia, Anna, Christian och jag har tillbringat kvällen på Serwito på Regeringsgatan 77, en restaurang ingen av oss hade hört talas om på en adress vi sällan passerar. Maten var god – italiensk utan större åthävor – men som vanligt var det sällskapet som var den stora behållningen, allt prat om det respektive och det gemensamma. Det är ju när man ses och får tid att prata som erfarenheter delas och nya idéer uppstår. Tänk så mycket som aldrig blivit av om man inte råkat börja prata om det, och tänk så mycket som kommer att bli av framöver …

CMLXXXII Chez Betty i helgen

Chez Betty: Nej, vi har ingen fast meny. Nej, vi har ingen vegetarisk varmrätt. Nej, vi vet att det inte finns någon information på hemsidan. Nej, man kan inte boka bord via mail. Nej, man får inte välja vilket klockslag man vill komma.

Gästerna: En sådan fantastisk kväll igår! Magiskt gott! GRYMT BRA! Tack! Det är SÅ underbart gott och SÅ trevligt att äta middag hos er.

Chez Bettys kommentarer är hämtade från deras Facebook-sida samt min egen erfarenhet. Gästernas kommentarer är från Facebook-sidan, och jag var nyfiken på om min egen erfarenhet skulle säga detsamma.

Vi bokade redan i november, jag, Sofia, Anna och Elin, och den långa framförhållningen berodde på den svåra kombinationen populär restaurang med få bord och fyra personer med varsitt liv. Förväntningarna var så klart höga efter åtta veckors väntan.

Man kunde välja mellan två sittningar, 18.00-20.00 eller 20.30 och framåt, det blev den sista och vi sågs innan på Non Solo Bar för att umgås och prata om hur hungriga vi var. En svinkall promenad bort på Roslagsgatan, och så äntligen skulle vi få uppleva Chez Betty.

Det var ett ställe med självförtroende, minst sagt. Den lilla lokalen blev förstås fullsatt av gäster som bar en air av restaurangvana, på borden – åtminstone vårt – stod vattenglas med Tintin-motiv och i högtalarna spelades den knasigaste musikmix jag någonsin hört, allt från orientaliskt till metal. Det fanns inga tryckta menyer, utan istället två griffeltavlor på väggarna med ett fransk-svenskt sammelsurium av maträttsnamn, och när vi satt oss kom en av kyparna fram och berättade utförligt om alla för- och varmrätter, om tillagningssätt, råvarors ursprungsländer, grisens ras.

Jag beställde fläsksida, Sofia oxfilé, Anna råbiff och Elin torsk och vi delade på två förrätter, getost med honung och pasta med en smörig sås.

Var det gott? Ja, mycket gott.
Var det det godaste jag någonsin ätit? Nej.
Hade vi trevligt? Jajamän.
Var det en trevlig miljö? Jodå.
Var det värt pengarna? Sådär.
Var servicen bra? Ja.
Kommer jag att komma tillbaka? Det kan jag mycket väl tänka mig, men det blir inte mitt förstahandsval på ett tag.

20130123-084932.jpg
Non Solo Bar, Odengatan.

20130123-084620.jpg
Chez Betty, Roslagsgatan.