Mother är stort, centralt beläget men ändå lite bakom, serverar halvportioner och har inbyggda surfplattor i borden, där man beställer och betalar. Minus: Surfplattans bild gick att vrida, men inte just åt mitt håll, så jag fick kolla igenom menyn sittande vriden i 90 graders vinkel, och grapefruktjuicen smakade märkligt jäst, vilket jag fick höra att den skulle göra. Plus: De komponerade ändå en ny juice åt mig, jag tror att det var mango och citron. Den var väldigt god.
Några av oss gick först till Ling Long, den kombinerade baren och asiatiska restaurangen som hör till Story Hotel på Riddargatan, och därefter åt nio av Sture biblioteks tio medarbetare middag på Tures i Sturegallerian, en av våra relativt nära grannar, även om vi själva befinner oss under jord. Ett stort plus i kanten får Tures för den stim- och stökfria miljön. Vårt långbord stod lite för sig självt, vilket förstås bidrog till lugnet, och musiken spelades på lagom volym. Däremot är det inte lätt att prata med andra än de närmaste när man sitter vid ett långbord, men man kan inte få allt.
Tråkigast och roligast var att en av mina favoritkolleger snart ska sluta och att en annan av dem just kommit tillbaka.
Sofia föreslog häromsistens att vi skulle passa på att utnyttja ett Krogveckan-erbjudande, jag sa att jag gärna skulle vilja testa den New York-stajlade restaurangen på Playhouse Teater och så fick vi med oss Anna och Christian också. De grillade grönsakerna till förrätt får en halvdan 3:a, kalkonen till varmrätt en schyst 4:a, chokladtryffeln likaså. Lokalen är värd en 5:a. Sällskapet får stora A.
Fast en incident uppstod när Christian upprepade gånger åt från Annas tallrik utan att fråga. ”Jag ska hacka dig i huvudet med en gaffel!” var hennes hot. Det sattes aldrig i verket, men här är en simulering.
Det fanns en liten matsal, där vi satt, med fönster ut mot Drottninggatan, en inre bardel där det också fanns små bord att äta vid och däremellan en gång kantad av ett par bordsvarianter, som det här stiliga runda.
Vi kikade också in i teatersalongen. Mycket smakfull.
Förra – som också var första – gången jag gick på en föreläsning i serien Onsdagshistorier på Stadsarkivet, i april, sa en av mina ex-kolleger bakom disken att jag får säga till i förväg nästa gång så att vi kan passa på att äta lunch. Det gjorde jag, inför i dag, så i lagom god tid före föreläsningen träffade jag Faktarumskollegerna Annika, Maria och Klas över lunch på Saffran, en indisk restaurang som jag passerar oavbrutet men aldrig hade testat. Förutom den goda maten uppskattade jag utsikten mot en grönskande gård, som man inte anar över huvud taget när man bara passerar kvarteret ute på trottoaren. (Den dåliga svenskan på hemsidan ser jag nästan som ett plus, en skön no-nonsense-inställning. Och så är det inte ofta jag tycker.)
Jag blev lite uppdaterad angående Stadsmuseets renovering och hade allmänt trevligt i det lilla gäng jag lärde känna där, och som jag i och med jobbet med Stockholmskällan fortfarande har kontakt med, om än i liten skala. På väg från restaurangen tog vi en spännande hiss i berget från Kungsholmsgatan upp till Stadsarkivets entréplan uppe på Kungsklippan – om jag såg rätt i hissen finns det sju källarvåningar – och när jag kom fram till rummet där föreläsningen skulle vara var det redan fullt. Men det fanns uppfällbara pallar att ta till, så jag hittade ett litet utrymme för en pall och det fylldes snart på bakåt i rummet. Strax innan föreläsningen skulle börja hörde jag en man bakom mig säga till personen bredvid att han skulle på något liknande på Stadsbiblioteket i morgon. Jag valde att inte vända mig om och hälsa honom välkommen till föredraget om Vasastans historia som knappt är påbörjat. Min sista-minuten-livsstil är just nu dragen till sin allra yttersta spets. Tror jag. Fast vem vet.
Själva Onsdagshistorien handlade om Stockholmspolisen genom tiderna. Vi fick en översiktlig genomgång av den komplicerade polisorganisationen från 1700-talet och framåt och några exempel på kriminalfall av det humoristiska slaget. Det var en bra och pedagogisk liten föreläsning, och jag hade själv också valt att lätta upp den historiska redogörelsen med några underhållande russin ur kakan, men det var samtidigt en kavalkad av det slags efterkonstruktioner som jag blir mer och mer allergisk mot. Jo, det kan kanske låta som en lustig historia att några ynglingar ”i af starka drycker öfverlastat tillstånd” sommaren 1914 bestämmer sig för att bada i Magelungen och en av dem – den som ordentligt tagit av sig rock och hatt – drunknar, på grund av kramp, tror man, med tanke på att kroppen återfinns i ”en kramaktig ställning”. Hade man sagt att det i somras var några fulla killar som hoppade i Magelungen, varav killen som lämnat sin jacka på stranden drunknade – precis samma sak, inte lika kul. (På Stockholmskällan kan man läsa historien och avgöra själv.)
Ett extra plus i kanten får Saffran för att de paketerade min överblivna mat med extra ris. Den fick stå i kylen i Stadsarkivets kök under föreläsningen, Annika gjorde mig tjänsten att sätta in den där, och när jag skulle få tillbaka den efteråt fick jag också en snabb tur backstage. Nu var inte själva köket det mest spännande, där har jag varit ganska många gånger i samband med möten, men själva arbetsplatserna hade jag inte sett. Den som vill ge mig något kul i födelsedagspresent eller så – bjud in mig till jobbet och visa ditt skrivbord/dina verktyg/ditt klassrum/ditt labb! Bakom kulisserna är alltid ett spännande ställe.
Det var ingen medveten plan att lönen som kom i måndags skulle partajas upp redan första veckan, men ibland flockas utemiddagarna med vänner i kalendern.
Häromsistens hörde AnnCharlotte av sig, föräldraledig sedan kanske ett och ett halvt år. Hon ville gärna träffa mig och Salomon och prata om hur vi ska jobba på och med Sturebibblan framöver och det gick ovanligt snabbt och lätt att hitta både ett datum att ses och en plats att ses på. Så i tisdags kväll satt vi och tryckte i oss tapas på Sardin – servitrisen gjorde klart att vi hade beställt tillräckligt många rätter för att bli mätta och försvann från bordet innan vi funderat klart på eventuella tillbehör som bröd eller oliver. Mätta blev vi och vi pratade så mycket och länge att samma servitris en stund senare uttryckligen sa – fast med ett leende – att nu fick betänketiden angående dessert minsann vara slut. Det var otroligt kul att ses. Vilken förmån att få ha så genomtrevliga kolleger.
Dagen efter sågs Jenny H, Jenny F, Mireia, Sofia och jag efter att under lång, lång tid förhandlat om datum. Det blev Cantina Real, nära Bergsunds strand, där servitrisen istället tyckte att vi beställde lite snålt, rekommendationen är två eller tre rätter per person. Men vi blev nöjda i slutänden, beställde både egna rätter och saker att dela från den latinamerikanskt inspirerade menyn. Ett färgstarkt och trivsamt ställe, nytt för mig. Snart åker Mireia till Costa Rica på någon månad, så det var roligt att hinna ses.
Slutligen blev det Strandvägen 1 och ”Sköna söndag” i kväll. Eftersom lokalen är uppdelad så att man kan sitta i närheten av bandet som spelar på söndagskvällarna eller vara ganska avskärmad ifrån det i en annan del av restaurangen hade jag mailat och särskilt bett om ett bord nära musiken. Jag var först på plats av alla i sällskapet och när jag sa mitt namn fick jag av någon anledning ändå veta att ”ni får två alternativ, vi har livemusik här i kväll …” ”Det är därför vi är här!” sa jag och blev genast ledd till ett bord mitt framför bandet, vi kunde omöjligt sitta närmare. Vi var fem personer som faktiskt kunde prata med varandra mellan de två seten, eftersom den musik som slogs på i högtalarna då för en gångs skull höll en måttlig nivå, många pluspoäng på det. Under tiden JB Quartet och kvällens gäst Thyra spelade blev man halvdöv, men det var det värt! På ”Sköna söndag” kan man räkna med bra låtar och bra sväng.
När Lena och jag var i Köpenhamn förra våren och hyrde ett rum via Airbnb i en fantastisk lägenhet med ett härligt värdpar tipsade värdinnan om restaurangen Höst, och inte bara tipsade, hon knappade också fram det på datorn och bokade bord åt oss. I lördags åt Jenny och jag middag där. Precis som sist serverades diverse små överraskningar.
Som det här, rödbetsmaränger med salt yoghurt och aska, som kom in under tiden vi läste menyn. Tillsammans smakade det barbecuesås.
I väntan på maten fick vi biff tartar med gurka och … något vitt ovanpå, serverat i benpipa.
Och även bullar på manitobavetemjöl med vetegrässmör.
Dags för huvudrätt: Mørbrad med brisler, majs, sorte trompetsvampe, syltede løg, sauce på persille og røget marv. Jag kunde inte identifiera allt detta, men det var massor av spännande smaker, gott, mättande och intressant.
Jennys varmrätt: Svinebryst glaseret i sveskejuice med broccoli og gule ærter.
Som fördessert kom en filmjölksaktig kräm med havtorn, både pulvriserad och i crispform som small i munnen.
Hoppsan, glömde fota innan jag åt upp.
Vi satt precis bredvid den ena luckan in till köket där serveringspersonalen hämtade rätter. Så här såg desserten ut innan jag högg in: Birkebarkis, kompot af skovjordbær, urte chokolade, sprød malt og sommertrøfler. Björkbarksglass, alltså.
Förutom den läckra maten har restaurangen vunnit flera designpriser.
Här nere i källaren kan man också sitta.
De bästa upplevelsepresenterna att ge bort är de där man själv är medräknad. I kväll var mamma och jag på stadsvandringen ”Hemliga rum och bortglömda platser”, där vi dels stannade på olika ställen i Gamla stan och fick höra om stockholmshistoriska händelser, som inte blivit de mest belysta i historieböckerna, och dels gick in i två lokaler som man bara får tillgång till på visningar, nämligen Svartbrödraklostrets härbärge och vindragarlagets skrålokal. Vandringen leddes och hade komponerats av Michael Ketzel, en av mina favoritguider, och för den som vill vandra finns ett riktigt stort utbud via Stadsmuseet just i år.
Det var årets födelsedagspresent till mamma, och den till pappa avverkades på samma kväll, nämligen mat på Phil’s Burger på Fleminggatan. Det var mitt andra besök, och utan särskilt omfattande erfarenhet av stans bättre burgarhak vill jag ändå säga att de lyckats bra med utbud och smaker. Prisnivån är lite hög och lokalen lite slamrig, men det kommer nog inte att hindra mig från att komma tillbaka.
För det mesta umgås jag med päronen hemma hos dem, men ibland måste man ta med sina föräldrar ut på lokal.
I kväll firade Sofia sin födelsedag i efterskott med en middag på Teatergrillen. Vi var sju personer i den runda hörnsoffan. Höjdpunkten kan ha varit när servitören handgripligen visade en i sällskapet hur en hel rödtunga ska skäras med den specialkniv hon fått, och när det inte gick så bra att lossa filéerna från benen tog han hela ryggraden på ett fat och stod bakom henne och skrapade den fri från kvarsittande kött, som sedan skyfflades över på hennes tallrik.
Det kändes oerhört lyxigt att promenera ett par, tre minuter från jobbet och ner en halvtrappa till Teatergrillens ombonade matsal, äta dyr mat i glada vänners lag och prata om viktiga och oviktiga saker. Menyn var inte särskilt lång, men vi lyckades ändå alla beställa olika varmrätter och satt jämförde uppläggningar och tillbehör. Det är inte ett budgetalternativ, som sagt, men ett tips till den som vill sitta i en lättpratad lokal – akustiken är en väldigt viktig umgängesfaktor – med en blandning av klassiska vita dukar, röd plysch, väggmålningar och udda prydnadsföremål.
Så har man äntligen testat Flippin’ Burgers. Systersonen Felix studentpresent i somras var Flippin’ Burgers kokbok och ett framtida besök på restaurangen, vilket ägde rum först i dag. Vi var sex personer kring bordet – syrran med Felix och Rosita, mamma och pappa och jag.
Läste just en recension i Svenska Dagbladet från i våras, där det står om hur köandet, trängseln och ”den svajiga servicen – med borttappade rätter och lång väntan – även om personalen är positiv” är det som drar ner intrycket av stället som annars har god mat, även om menyn saknar andra tillbehör än pommes frites. Det beskriver dagens upplevelse på pricken. Det fick bli fika på Nybergs konditori under den trekvartslånga väntan på bord, att röra sig i lokalen var nästan omöjligt, Rositas barnburgare saknades när den övriga maten kom ut och jag, som inte var så jättehungrig, konstaterade snabbt att hamburgare och pommes frites var det enda på menyn. Men servitrisen var glad och trevlig, hakade på alla pappas knasiga kommentarer, kom ut med sugrör vid förfrågan och var allmänt serviceminded.
Sedan har de ju en onödigt ful logga. Men trivsam inredning.
Den här gången testade tapaskvartetten (Mireia, Jenny, Jenny och jag) Matkonsulatet på Kungsholms strand, med underrubriken ”Barcelona ℅ Stockholm”. De två mest Barcelonavana i gruppen ifrågasatte menyn som blandade svenska och katalanska och därefter själva rätternas tveksamma geografiska tillhörighet. Var syftet att komma så nära katalanska tapas som möjligt? Eller att svenskanpassa dem? Eller att modifiera av annan anledning?
Som svensk, hungrig tapasätare var jag själv mest intresserad av vad mina egna smaklökar sa om saken. Mums! om cecina med payoyo-ost och krasse (carpaccioartad köttanrättning), friterad sparris och potatis med goda såser. Nej! till olivoljan som hälldes kring chokladcremoson.
Ska det vara som i Barcelona borde bröd ingå som en självklarhet på varje bord, påpekade Mireia, och vi andra höll med, men vi var också eniga om trivselfaktorn i inredning och utformning. Det skulle nog faktiskt också vara främsta skälet till att jag återvänder.
Theomis 