Strax innan stängning fick jag the grand tour och många experttips av Linda på Comics Heaven, en fullsmockad butik i Gamla Stan som erbjuder alla möjliga seriegenrer, från specialiserad manga via begagnade Lilla Fridolf-nummer (som jag är hemligt svag för) till grafiska romaner, originalberättelser eller tecknade varianter av välkända vanliga romaner. Och så mängder av superhjältar, förstås. Men dem skippar jag. Kul att känna till, ur bibliotekarieperspektiv, men jag lämnar dem åt deras hängivna fans.
Ut kom jag med Svalornas lek av Zeina Abirached (hade inte hennes namn stått på framsidan hade jag varit helt säker på att det var en Marjane Satrapi, stilen är på pricken), en Kapten Stofil (som jag fick på köpet) och en till, som ska bli en julklapp (men som jag eventuellt tar mig friheten att läsa innan jag slår in den).
Vad mycket roligare det är att botanisera när man får bra hjälp! Nu råkade jag vara bekant med personen bakom disken, men ändå, jag rekommenderar alla bokhandels- och biblioteksbesökare att ställa frågor och få ledsagning. (Trots att jag vet hur svårt det är att vara i andra änden, att försöka hjälpa en biblioteksbesökare man inte känner att hitta rätt läsning. Men när man lyckas är det en riktig kick!)
Vi hade alltså deckarcirkel på Sturebibblan i går, och man kanske inte tror att det går att vända och vrida, rent litterärt, på en skotsk polisroman i någon större utsträckning, men det gör det. Berättarstilen, ledtrådarna, perspektivbytena, drivet, talspråket i dialogerna, samhällsanalysen och den märkliga upplösningen. För att nämna något. Jag hade kunnat prata ännu mycket längre om karaktärernas trovärdighet, förmodad research och översättningen från engelska till svenska. Jag läste nämligen största delen på engelska och de sista hundra sidorna på svenska, och slogs bland annat av svordomarna och andra fula ord som hade översatts rakt av, men som lät alldeles för starka och aviga på svenska. Jag var inte ensam om att reagera på det. För att inte tala om andra utrop som ”men kors då!” och ”adjö, adjö”. Hur ofta hör man det i dag? Nej, som så ofta verkar översättningen vara ett hastverk där de enkla, bokstavliga motsvarigheterna har valts före en rättvisande och realistisk ton. Synd.
Kvällens hemgruppssamling ägde rum hos Joakim i Älvsjö. ”Onsdagsmys at my place” var Joakims rubrik till den här Facebook-uppladdade bilden, och det ser ut som att han satt och myste helt för sig själv, men vi andra satt faktiskt där kring ljusen. Fika, en runda då vi kort delar det viktigaste av det vi gjort eller tänkt på under veckan som gått, bön, en presentation av ett ämne (i dag var det Jonas tur, om kristendomens judiska bakgrund), prat om det och paralleller till i dag och vid niorycket avslutande andakt (i dag Johans tankar kring eftersträvansvärda personliga egenskaper enligt Bibeln).
Var jag premiärsportade min spetsväska? På 
Nu äntligen har jag läst ut 
Har parkerat mig på McNally Jackson Books lilla café i väntan på att 
Det finns massor av folk som gillar att gå och lyssna på författare som pratar om sina böcker, de är bara inte så välrepresenterade i min bekantskapskrets, så att få frivilligt sällskap är värt mycket. Vid kyrkkaffet sa jag till Sofia att jag under eftermiddagen skulle gå till The English Bookshop och höra två skotska författare läsa ur och berätta om sina alster, och Sofia, som praktiserade i Glasgow under sin utbildning till socionom, frågade genast om hon fick följa med för att få höra lite skotsk engelska.
Tiffany, butikens mest entusiastiska medarbetare, hade naturligtvis bakat kakor, och det bjöds också på ost och kex. Publiken var inte särskilt stor, men det blev ändå lite mingel före och efter, trevligt och charmigt som vanligt. Sofia köpte ett exemplar av The donor, fick det signerat och passade på att berätta lite om sin vistelse i Glasgow, tyckte jag att jag hörde i öronvrån.
Theomis 