För några veckor sedan råkade jag se en Twitter-länk till ett blogginlägg på bokcirklar.se, som då gästbloggande författaren Mattias Edvardsson skrivit. Det var hans sista gästinlägg, där han skrev att om en grupp, som en bokcirkel eller en skolklass, hade läst hans debutroman Dit drömmar färdas för att dö ställde han gärna upp och var delaktig i en diskussion kring läsningen. Såvida man inte fanns i Skåne fick det ske via chatt.

Det här konceptet var för intressant för att missa. Jag kände visserligen inte till boken, men det spelade ingen roll. Anna B var den första jag frågade, hon hörde med sin syster Elin, sedan frågade jag Haralampos och Jonas – och alla svarade ja till att ingå i en bokcirkel. Vi hittade ett datum då alla kunde – vilket var i måndags – och jag hörde av mig till författaren som hakade på precis som utlovat.

Dit drömmar färdas för att dö är väldigt mycket dokumentärroman, trots förordets brasklappar om att karaktärerna är påhittade. Historien bygger på fallet Bobby, den tioåriga pojken som blev misshandlad till döds av sin mamma och styvpappa 2006, och är ett försök att hitta möjliga förklaringar till att det gick som det gick. Eftersom ett sådant här ovärdigt beteende inte bara uppstår av sig självt går författaren en generation tillbaka och beskriver hur pojkens – ”Sammys” – mormor och morfar kom till Sverige från Finland som arbetskraft på fabrik respektive varv, hur arbetslösheten slog till när tiderna förändrades, psykisk påfrestning, dövande alkohol, frustration och aggression, och Sammys mamma Liisas uppväxt i skuggan av föräldrarnas hopplöshet. Syftet är att visa att hungern efter bekräftelse har blivit så starkt koncentrerad hos Liisa att hon är beredd att göra vad som helst, till vilket pris som helst, för att få någon att bry sig om henne, även om det innebär att leva med en man som torterar henne och uppmanar henne att delta i tortyren av hennes son. Beskrivningen av tiden hos den våldsamma mannen ligger mycket nära den dokumentation som finns i rättegångshandlingarna.

Det var horribel läsning, och jag såg framför mig hur vi fem i bokcirkeln skulle sitta och sucka över världens ondska och oskyldiga barns sorgliga öden, men stämningen blev långt ifrån tung. Det var helt enkelt för trevligt bara att träffas i den här konstellationen (där jag kände alla men alla inte kände varandra). Vi samlades halv sju och hade en timme på oss att fika och prata om boken innan vi kopplade in författaren. Eller en knapp timme, vi väntade in Jonas som fått för sig att han skulle till en Anna Eriksson och gick och ringde på hos de två Eriksson som fanns i huset, men till slut hamnade han rätt.

Vi kom snabbt in i en diskussion om bokens tema, och det var omöjligt att låta bli att fokusera på sanningshalten. Hur mycket av handlingen hade författaren hittat på? Hade alla karaktärer verkliga förlagor? Hade han pratat med personerna i fråga? Hade någon av de verkliga personerna läst boken? Vi pratade också om hur det är att läsa en bok som man vet hur den slutar, i det här fallet med en total tragedi. Hur kan det ändå vara spännande, hur hålls intresset uppe?

När vi pratade sinsemellan handlade diskussionen åtminstone delvis om omdömen och upplevelser av läsningen, men när vi satte igång chatten passade vi på att ställa alla frågor som utan information från författaren skulle ha hängt i luften. På så sätt fyllde konceptet en uppenbar funktion. Det är lätt att jämföra med cirkelträffarna vi har på biblioteket, där den person i gruppen som sitter på mest information – om platsen där berättelsen utspelar sig, om ämnet, om tiden, om författaren – inte sällan får en expertroll och blir ombedd att berätta för nyfikna åhörare. Här kunde alla funderingar få fritt utlopp, vi skickade datorn mellan oss och turades om att ställa våra frågor, väntade in svar och läste det Mattias skrev högt. Med tanke på den tid det tog för oss själva och för honom att formulera samtalet i skrift hann vi dessutom ha parallella muntliga diskussioner, ofta livliga, både urspårade och gravallvarliga. Det går inte att förhålla sig känslomässigt neutral till ämnet.

Trots den extrema brutalitet vi blev inkastade i – en i gruppen orkade inte läsa ut boken – är jag väldigt glad över utfallet. Kommunikationen med författaren var bra, vi uppskattade verkligen hans feedback och han uppskattade vår, och själva gruppen blev också bra, så pass bra att vi pratar om en ny träff. Att diskutera läsning är oslagbart. Jag kan inte konstatera det ofta nog.

Anna har också bloggat om boken och om kvällen.