
Det var väldigt länge sedan jag hade möjlighet att komma på morgonbönen, men den här morgonen hade jag chansen och tog den. Torsdagsmorgnar 7.30-8.30 i Korskyrkan, Birger Jarlsgatan 66. Bra grejer. Här: Efterfika på Panini med Jonas och Carolina.
Etikettarkiv: Korskyrkan
DCLXXIV Återassimilering 1: Gudstjänst i Korskyrkan

Efter 17 dagar på tågluff har jag nu varit hemma en vecka. Återassimileringen till stockholmsvardag har skett genom olika faser, där den första var att gå upp på söndagsmorgonen, efter att ha kommit hem på lördagskvällen, och gå på gudstjänst.
Det var första besöket i Korskyrkan efter tre veckors uppehåll, och det gjorde gott att höra pastor Andrew predika med sin vanliga glöd, ta nattvarden och efter gudstjänstens slut prata med föräldrarna och vännerna, som alla tycktes ha koll på att jag varit ute och tågluffat oavsett om jag berättat det eller ej, förmodligen på grund av mina täta Facebook-uppdateringar. Månadens lunch för hemlösa hade ägt rum dagen innan – om jag skulle göra en lista på allt roligt och viktigt som jag missat under resan skulle den bli lång och förfärande – och jag fick berättat för mig om en ovanligt lugn och städad lunchservering, där det till och med blev mycket mat över.
Korskyrkan tycks ha klarat sig bra utan mig i tre veckor. Men det blev tydligt när jag kom in i lokalen att jag själv har saknat Korskyrkan, eller över huvud taget ett sammanhang där man upphöjer Gud tillsammans, mer än jag trott.
DLXIV Cancerhjälp som alla kan åstadkomma
När jag kom till Korskyrkan lite före elva i förmiddags var det full aktivitet i alla utrymmen inför gudstjänst med påföljande lunch och årsmöte. Men jag skulle inte vara med på någotdera – jag var på väg till jobbet – utan skulle bara lämna en låda med några portioner paj med purjolök och champinjoner. Det är nämligen en kvinna i församlingen som nyligen fick besked om en snabbt växande cancertumör. För att göra vardagen enklare för henne, hennes man och deras tre barn är vi ganska många som hjälps åt att laga mat, som placeras i en frys i kyrkan och levereras till familjen varje vecka. Och självklart ber vi. Hon är ännu inte frisk, men nyligen nåddes vi av det besked som fick läkaren att upprepa flera gånger att det här var verkligen ett mirakel – tumören har efter en cellgiftsbehandling minskat med 40 %. Men, som det på en gång sas i mailinglistan när nyheten skickades ut, vi nöjer oss inte med mindre än 100.
DLI Volontärträff

Volontärträff i Korskyrkan. En rad församlingar och organisationer – framför allt Korskyrkan och Ny gemenskap – kommer snart att dra igång dagverksamhet för hemlösa i kyrkans lokaler. Magnus Helmner från Ny gemenskap berättade om vad som hänt sedan han började jobba med den här typen av verksamhet för åtta är sedan, nämligen att flera större ställen som vände sig till hemlösa i city stängt, att de hemlösa blivit färre (på pappret) och att de hemlösa blivit fler (i verkligheten, framför allt i form av personer som inte är från Sverige och därför missas i statistiken). Dessvärre blev jag tvungen att gå tidigt, men det sista jag hörde var att pastor Daniel tog upp att vi inte bara vill erbjuda gemenskap ett begränsat antal timmar i veckan, utan delaktighet i en församling. Yes!
CDLXXXIV Julbord för hemlösa
Gårdagens julbord för hemlösa får man väl säga blev en succé. Vi var rekordmånga medhjälpare i Korskyrkans lokaler – omkring 30 totalt under dagen – och kanske kan man gissa på 300 gäster. Och maten tog inte slut den här gången, utan vi kunde till och med dela ut matlådor.
Tova är en av de bästa på att ta med vänner till hemlösluncherna, och vid förra tillfället hade hon med en kollega som stod i köket och hjälpte till för första gången. Den här gången var kollegan tillbaka med runt tio personer ur sin kör. Körmedlemmarna hjälpte till med diverse förberedelser och växlade sedan mellan att stå på nedervåningen och övervåningen och sjunga julsånger a capella. Väldigt fint och stämningsfullt.
Nästa tillfälle är 14 januari. Kom! Det finns arbetsuppgifter för alla – laga mat, servera, diska, städa eller bara sitta ner och prata.




CDLXXV Från biograf till kyrka för 50 år sedan
1961 las biografen Terrassen på Birger Jarlsgatan 66 ner och in flyttade Korskyrkan, som tidigare legat på Döbelnsgatan. Så det 50-årsjubileum som firades i Korskyrkan i dag gällde i princip bara en flytt, men att köpa den stora, dyra lokalen var ett enormt steg, värt att fira.
Jag gick på gudstjänsten, som var extremt välbesökt, åt sedan smörgåstårta och stannade i någon halvtimme på det efterföljande programmet. Lovsången var utökad till en stor grupp sångare och musiker, och bland annat sjöng storfavoriten Per-Erik Hallin sin klassiker Morgonluft.

Jag önskar att jag hade kunnat vara med på hela nostalgitrippen, men efter smörgåstårtan hann jag i alla fall höra Roland Pöntinen spela en bit (på bilden) och Per-Erik Hallins mamma, en av Korskyrkans tidigaste medlemmar, berätta om hur man knackade dörr i grannskapet för att samla in barn till söndagsskolan. Det var tider.
CDLXI Blandade intryck från Tim Humphreys besök

Under helgen som gick hade Korskyrkan besök av Tim Humphrey, kyrkoherde i St Barnabas Church i London, och de samlingar jag kunde pricka in var lördagens kvällsgudstjänst och måndagskvällens ledarsamling.
I lördags ställdes frågan: ”Bryr sig Gud om huruvida vi är lyckliga?” Svaret bör vara ja, med tanke på vad som står om lycka och glädje i Bibeln. Utgångspunkten var framför allt de första verserna i den första psalmen i Psaltaren.
Lycklig den som inte följer de gudlösa, inte går syndares väg eller sitter bland hädare utan har sin lust i Herrens lag och läser den dag och natt.
Eller enligt Handbok för livet: Lyckliga de som inte följer ogudaktiga människors råd eller är tillsammans med syndare som inte bryr sig om Gud. De är i stället glada över att kunna göra det Gud vill. Dag och natt tänker de på hans lag och funderar över hur de bättre ska kunna följa den.
Tolkning: Här handlar det om att välja sida. Den Gud vi tror på är kärleksfull, mäktig och i högsta grad intresserad av våra liv, så lycklig är den som väljer att stå på Guds sida.
Och vidare: Han är som ett träd planterat nära vatten – det bär sin frukt i rätt tid, aldrig vissnar bladen. Allt vad han gör går väl.
Handbok för livet: De är som träd som växer vid flodstranden. De bär god frukt och deras löv vissnar aldrig. De lyckas med allt de gör.
Tolkning: Vattnet, som kommer trädets rötter till del, kan sägas stå för den heliga anden, alltså Guds närvaro bland oss människor.
Här, menade Tim, hittar man ett bra svar på frågan om hur man uppnår lycka. Varaktig lycka kan inte hängas upp på omständigheter (de förändras hela tiden), inte köpas (var våra förfäder, utan iPads, platt-TV, hemförsäkring, vettig sjukvård, olyckligare än vi?) och inte hittas inuti en själv (där finns bara vi själva). Den beror på vad som finns under oss, vad vi står på och har rotat våra liv i.
(På bilden står Korskyrkans föreståndare Andrew Thompson till vänster och Tim Humphrey till höger.)

Måndagskvällen, som vände sig till oss som är ledare för olika verksamheter, i mitt fall en hemgrupp, handlade om motvillighet och tvivel. När Gud kallade Mose var det ingen ände på Moses ursäkter. Han hade inte rätt egenskaper för att kunna leda ett folk, sa han, han var ingen talare, han var rädd att folket inte skulle bry sig om vad han sa och han tvivlade på Guds löften. Välj någon annan! var hans lösning. Men Mose var kallad, och det var det som gällde, inte förutsättningarna. Allt blev som det var tänkt. Guds löften höll.
Tim frågade oss vilken av Moses ursäkter vi själva gärna tar till, och vi kunde identifiera oss med mycket och även lägga till några egna tvivel, som att vi jämför oss med specifika personer runtomkring och tror att de skulle passa bättre än vi som ledare, och vi har svårt att förlika oss med idén att ledare också ska vara förebilder. Vem är jag att säga ”var som jag”?
Men mitt i frossandet i motvilja och självkritik påpekade Tim att om stockholmarna är det minsta lika londonborna så krävs det mycket för att stockholmaren ska prioritera en samling i kyrkan en vardagskväll, och där satt vi. Och vi leder de facto våra respektive verksamheter, de allra flesta av oss ideellt. Någonstans ifrån kommer motivationen. Det finns en mening. Kanske måste man bryta mot jantelagen och tänka tanken att jag är ledare för att jag ska vara ledare. Det behöver ju inte betyda att man är en skicklig ledare, men förutsättningarna finns för att det ska gå bra ändå. För Mose gick det jättebra.
CDXLV Korskyrkans lunch för hemlösa – i går och i framtiden

Så länge jag varit med på Korskyrkans luncher för hemlösa har vi aldrig serverat pyttipanna, men det var ett bra och uppskattat val till gårdagens lunch av matansvariga Ellinor och Anette. Eftersom själva pyttipannan var färdig bestod förberedelserna bland annat i att skära stora mängder grönsaker, bre smörgåsar och förstås att steka över trehundra ägg, vilket Anders åkte på, TV-kock som han är (eller ja, tävlande i ”Halv åtta hos mig” på TV4 i mitten av oktober).
Vi slog upp dörrarna klockan tolv (bildligt talat, vi hävde snarare avspärrningen i form av två stolar som ska hindra gästerna att komma längre än till korridoren utanför toaletterna innan vi börjar servera) och i vanlig ordning formades en lång, lång kö fram till disken där vi står och lägger upp maten. Gårdagens kö var exceptionellt lång, jag tror vi serverade utan andningspaus i en och en halv timme, och när vi betat av allihop, inklusive sådana som ätit upp och ville ha mer, kom en stammis fram och sa att han och någon till räknat efter och kommit upp i hundra nya personer, nämligen ryssar och rumäner. Hur många som dyker upp totalt under de tre öppettimmarna är nästan omöjligt att hålla koll på, men någonstans mellan 250 och 300 personer borde det ha varit i går.
Det är nästan alltid skön stämning från början till slut – förutom de regelbundna konflikterna kring vårt matlådeförbud och en del gnäll från de enstaka gnälliga personligheterna – men den här gången hade vi tyvärr en incident. Eftersom gästerna var så mycket fler än vanligt tog maten slut redan efter knappt två timmar. En av de gäster som kom sent och bara kunde erbjudas stekt ägg och knäckebröd var på stingsligt humör redan från början. Ganska snart lät han sig provoceras så pass av sin omgivning att han vrålade obehagliga hot och slog sönder glaset till en tavla på väggen. Anette och Lilian konfronterade honom, förklarade att det var dags att gå, och han gick, men fortsatte sin bärsärkagång med att plocka upp en cykel och kasta den mot en bil utanför kyrkan och sedan gå och härja vid gatuköket en bit bort. När jag gick för dagen strax därefter var polisen på väg. Men ingen människa kom till skada, och det blev en ganska påtaglig stämningsförändring när mannen gått. Från att ha varit ett stimmigt gäng blev gästerna mer dämpade, flera kom fram och tackade för maten och någon bad om ursäkt å den våldsamma mannens vägnar.
På gårdagskvällens födelsedagsfest där Tova (som presenterar äppelpajen på bilden) var en av gästerna fick jag höra att någon annan bland våra lunchätare hade förföljt desperadon och att polisen kom efter. Eftersom våra stambesökare är en grupp som har ganska bra koll på varandra fick vi på en gång mannens namn, som inte var okänt för polisen. Lämpligt nog hade vi ett inplanerat hemlöslunchmöte i dag efter gudstjänsten, då vi pratade lite mer om vad vi gjorde och vad vi borde göra när något sådant inträffar, och om mycket annat som skulle kunna utvecklas från bra till bättre när det gäller luncherna. Den bästa utvecklingen som skett hittills är att det innan varje lunch – som äger rum en gång i månaden terminstid – hålls en välbesökt andakt i kyrksalen och att det finns möjlighet för gästerna att gå undan och få förbön under de tre timmar vi har öppet. Lekamlig och andlig spis. Gemenskap. En varm lokal. Många av gästerna har mer eller mindre märkbara problem, missbruksrelaterade och andra, som kan komplicera samvaron, men utöver det är det hela väldigt enkelt. Att tillgodose grundläggande behov.
Nästa gång är det julbord. Klart du ska vara med och hjälpa till!
CDVI Hej! Vill du ha gulaschsoppa eller ärtsoppa?

När jag kom till Korskyrkan strax efter nio i morse var det redan fem personer på plats som hade börjat förbereda inför lunchen för hemlösa, och vartefter förmiddagen gick droppade fler och fler in. För några dagar sedan hade jag bara fått in en handfull anmälningar, men vi bad för lunchen under onsdagens hemgruppssamling, liksom säkert flera gjorde på andra håll, och bemanningen ordnade upp sig med råge. Ingen behövde stressa, vi hade tid att sitta ner och äta med gästerna och Camilla, som poserar här med Tova och mängder av mandelmusslor, kunde avvaras för att stå vid klädutdelningsborden under våra tre öppettimmar. Det blev visst bara några få plagg över av de drivor vi la upp, till och med den svarta, glansiga kimonon med en färgstark drake på ryggen blev tagen. Kläderna kommer dels från en second hand-butik och dels är de skänkta i Korskyrkan, och även om någon enstaka kimono är kul är det framför allt vantar, raggsockor, halsdukar och annat värmande som behövs, förutom vanliga klädesplagg. Skänk gärna, om du har något sådant som ligger och skräpar i garderoben!
Gästerna fick två alternativ i dag, gulaschsoppa eller ärtsoppa, och så pannkakor med sylt och grädde, mjukt eller hårt bröd och mandelmussla på det. De flesta ville ha tre pannkakor, eller ännu fler, och musslorna tog slut. Jag och nya hemgruppskompisen Matilda satt och åt med en gammal sjöman som rest kors och tvärs över haven. Han var barnhemsbarn, och nästa farbror som slog sig ner vid bordet lämnades bort till en fosterfamilj när han var nio månader. Jag måste erkänna att man blir nyfiken på vilka uppväxtförhållanden våra lunchgäster haft. För många av dem gick det allvarligt snett någonstans på vägen, även om långt ifrån alla som kommer och äter lever helt och hållet i hemlöshet.
Vid tvåtiden skulle jag ge mig av, jag klädde på mig, sa hej då till övriga kökspersonalen och gick till busshållplatsen. Först där insåg jag att plånboken inte låg i väskan. Jag var ganska säker på att ingen hade tagit den, utan att den låg kvar hemma, men utan SL-kort skulle jag inte hinna till pilatespasset vid Medborgarplatsen. Mina föräldrar skulle också gå från kyrkan vid tvåtiden, så jag gick tillbaka och fick pappa att skjutsa hem mig, så att jag kunde leta upp min plånbok, som jag hittade under en bok på soffan, och sedan vidare till Forsgrénska badet. Jag kom precis i tid för att få min bokade biljett, bytte snabbt om, gick till salen och kunde varva ner till pilatesläge. Trots att vi var en stor skara som hjälpte till under lunchen i dag och stämningen var god är det en stimmig miljö, med över hundra matgäster, alla speciella på sitt sätt, och kontrasten är dramatisk, när man en stund senare ligger på en matta på golvet och gör visserligen ansträngande men lugna styrke- och balansövningar, i långsamt, kontrollerat tempo. Behagligt är det, men det finns förstås ett litet smolk. Till skillnad från andra har jag en tid att passa, en fritidsaktivitet som jag valt själv och som främjar min hälsa, ett träningskort köpt för ett bra pris genom jobbet. Så kallade ordnade förhållanden. Vi stockholmare lever inte i jämlikhet.
CCCLV Visst, ledarskap, fast ännu mer tjänande
Ledarsamling i Korskyrkan i går kväll. Jag hastade dit efter kvällsjobb på Sturebibblan och missade både maten och största delen av undervisningen, men var med när några i församlingen berättade personligt om sina erfarenheter av ledarskap och sedan på prat i grupp, bön och lovsång. Inte minst för oss som inte är anställda ledare utan leder i mindre sammanhang (i mitt fall en hemgrupp) är det väldigt värdefullt att få lära av varandras framgångar och misslyckanden och att prata om vad som egentligen krävs av en ledare och de olika sätt man kan hamna i en ledarposition. Så jag vill verkligen inte förringa samlingen och dess syfte, men precis när jag kommit hem började Rick Warren, Saddleback-pastorn, twittra om ledarskap kontra tjänande. Extremt viktigt och riktigt.
