CCCXXIV Mc-pastorn i Indien

image

I Korskyrkan ser man i princip varje söndag några män med björnbuseglasögon, kanske skinnväst med stort emblem på ryggen, kanske tatueringar, kanske långt skägg. Man kan vara ganska säker på att de tillhör den kombinerade mc-klubben och församlingen Christian Crusaders. I går var de fler än vanligt. Från amerikanska Christian Crusaders var Pastor Jack och Pastor Red på besök, den förre predikade och den senare ledde lovsång. Pastor Red ser ut som en snäll och glad tomte med vitaktigt skägg, som väl en gång varit rött, och kalt huvud och han har en riktigt fin sångröst som man kan lyssna på länge. Om man blundade skulle man tro att det var en välkammad yngling som satt med en gitarr på estraden. Lovsången var av naturliga skäl på engelska, och den var stark och äkta.

Pastor Jacks predikan handlade om att ingen är skapad för medelmåttighet utan att alla är ämnade att uträtta stordåd. Stordåden ser olika ut för olika människor, och en persons insats kanske snarare förbereder en annan persons stordåd, men om stordåd ska ske måste vi räkna med att utföra dem. Han berättade att han själv växt upp i små församlingar, men alltid haft en önskan om att predika för stora folkskaror. Med tiden har hans önskan gått i uppfyllelse med råge. Under en period bodde han och hans familj i Indien och verkade som missionärer och han berättade om en synnerligen storslagen händelse i en stad i norra Indien, där man hade en några dagar lång kampanj med möten då Pastor Jack predikade varje kväll. Mängder av människor kom och många helandeunder skedde. Näst sista kvällen, just när de som kommit till mötet fått inbjudan till förbön längst fram, kom ett störtregn och när Pastor Jack stod i regnet och bad för människor kändes det som elektricitet och han kunde inte stå still. Mötet avslutades tidigt eftersom folk gick och tog skydd från regnet. Medarbetarna frågade Pastor Jack varför han hade hoppat runt så där i regnet. Ingen aning, sa han, det gick inte att stå still.

Sista kvällen valde han ett upplägg som han inte brukade ha, nämligen att istället för att tala lämna ordet fritt för personer som ville berätta om hur de blivit berörda av Gud. Det blev många fina vittnesbörd, och så avslutades kampanjen. När de gick till bilen efteråt blev en av Pastor Jacks medarbetare stoppad av en man som ville berätta något. Han sa att 40 år tidigare hade det kommit en brittisk missionär och försökt predika evangeliet. En grupp hinduiska fundamentalister hade då mördat honom, styckat hans kropp och lagt kroppsdelarna på varje gata i staden med budskapet att det kristna evangeliet aldrig skulle få tillträde där. För tio år sedan kom två kristna missionärer från södra Indien. De misshandlades tills de var medvetslösa och kastades ut ur staden. Samma sak hade planerats för den här kampanjen. Mannen som berättade det här var ledare för en hinduisk grupp som vid en viss tidpunkt planerat att sabotera mötet och attackera pastorn, men just då kom ett störtregn och pastorn hade hoppat runt som en galning och mötet hade avslutats. De bestämde en ny tidpunkt under sista möteskvällen, men istället för att stå längst fram och tala hade pastorn släppt fram mötesdeltagare för att vittna. Den hinduiska gruppen hade då valt att skjuta på tidpunkten för attacken och lyssnade under tiden på vittnesbörden. Det de hörde fick dem att tänka efter. Kanske behövdes evangeliet i staden trots allt. Attacken ställdes in. I dag har staden flera kyrkor.

Nu på söndag kommer Victor och Solevi John till Korskyrkan. De har bott i Sverige de senaste åren, men kommer från just norra Indien (Solevi är barn till svenska missionärer). Vi var en liten grupp svenskar som reste dit tillsammans med Solevi i höstas och besökte skolor för barn i slummen, ett leprasjukhus, ett hem för järnvägsbarn och andra satsningar och var med på en stor kristen konferens. Det händer otroligt mycket i norra Indien. Ser fram emot söndag.

CCXLIX Morgonbön

image

Försöker göra en tidig avrundning på en dag med tidig start. Halv åtta i morse var det morgonbön i Korskyrkans foajé. Jag kan inte nog betona hur maxat produktiv en timmes bön är. Ingen av oss såg någon häftig syn, ingen blixt slog ner, inga änglar flaxade omkring. Ändå vet vi att vi kommunicerade med en urkraft som får en tsunami att likna en regndroppe, en makthavare som får presidenter, generaler och IT-miljardärer att se ut som hjälplösa spädbarn. Liksom vi själva.

Så oansenligt och så stort, långt över våra förstånd. Tre personer, på varsin stol, med trafikljud och solsken utanför glasportarna. Fika på Panini efteråt. Mitt i en korsning, mitt i Stockholm, mitt i en andlig verklighet som inte syns. Bara dess frukter. Och dem är vi med och påverkar, genom att vi när som helst får audiens hos universums härskare.

Nu ska jag prata med Honom lite till.

CXCIX Hembud

Dagens gudstjänst i Korskyrkan var ovanlig, sorglig, uppmuntrande, välgörande, intressant. Den som hörde eller läste i svenska medier om flygkraschen i Karelen nyligen fick säkert veta att det var en svensk som omkommit, och det var en man i vår församling. Eftersom många berörts av dödsbudet handlade pastor Andrews predikan i dag om olika personer som han fått möta vid slutet av deras liv och om löftet i Bibeln att ett nytt liv börjar på andra sidan.

Bland annat berättade han om en äldre dam som låg på sjukhus och var svårt sjuk, men fullt klar i huvudet. Andrew fick möta henne regelbundet under hennes sista år. När han så kom till henne en dag berättade hon att två änglar varit på besök. ”Var kom de ifrån?” frågade Andrew. Damen pekade på fönstret. ”De sa att de skulle komma och hämta mig på onsdag eftermiddag.” Och mycket riktigt – på onsdagseftermiddagen somnade hon in.

Mannen som omkom i flygolyckan var varken gammal eller sjuk, och om han blev förvarnad av änglar vet vi inte, men vi vet att han nu finns hos sin far. Det kyrkliga uttrycket ”hembud” säger allt. Han är hemma.

CLV Korskyrkan på Facebook

I eftermiddags träffades Olov, Kristine, Daniel och jag på Café Birger och pratade om Korskyrkans Facebook-sida. Det här är den fjärde sidan jag är med och administrerar och frågorna är alltid desamma – vad ska vi säga, hur ska det sägas, vem av oss ska säga det, hur ofta och till vem? Och varför? Medan de andra fick ansvarsområden som ”frekvens, innehåll, strategi” och ”undervisning, visdomsord” ska jag, enligt mötesanteckningarna, stå för ”random comments”. Passar mig perfekt.

Och här kommer en med en gång: På Café Birger erbjuder de inte några trista pappershanddukar på toaletten, utan där tar man sin alldeles riktiga minihandduk ur en låda. Pluspoäng!

CI Kvällspasset

Mitt i natten. Hemkommen från kyrkan, där jag och Anna var fikaansvariga i kväll, ett ansträngande men roligt jobb. Det var kanske hundra pers på plats på kvällsmötet ”19.10”, kända och okända ansikten, och de hängde med sina kaffekoppar och Pago-flaskor i foajén hur länge som helst. Om några timmar ska jag vara där igen.