MMCCXXI Avjulning

13 januari. Mormors födelsedag och dagen då julen dansas ut. De flesta julprydnaderna har redan dansat ner i källaren, men några är samlade i hallen tills vidare, till exempel de här:

Ett enkelt änglaspel för värmeljus, fast med rävar. Ett rävspel. Julklapp från Jenny F.

Den här lilla träprydnaden kräver en utvikning. Den är tillverkad av någon intagen på Louisiana State Penitentiary, eller Angola Prison, som det kallas, USA:s största högsäkerhetsfängelse, och Sofia och jag fick varsin med olika motiv när vi var på en gudstjänst i Brooklyn Tabernacle för ett år sedan. Pastorn berättade att de hade nära kontakt med fängelset, att många intagna blivit kristna och att alla i kyrkan – och det går in hur mycket folk som helst i Brooklyn Tabernacles lokaler – skulle få varsin träprydnad på väg ut som en hälsning från deras vänner i Angola Prison.

Vi hade hamnat bredvid den här jamaicanska kvinnan, som tog sig an oss på alla sätt och vis, och när gudstjänsten började gå mot sitt slut tog hon snabbt med oss till foajén, så att vi skulle slippa köa för att få våra små presenter.

Nästa julsak är Cheng, som har haft sin plats i soffan från slutet av november, och som köptes i Hongkong i november 2014. Det var på Muji, jag köpte renen och en liten flaska med grapefruktolja och när jag var på väg ut tjöt det i larmbågarna. Något i påsen – oljan, visade det sig – hade fortfarande larmet kvar och Jenny F skrattade högt när vakten med viktig min packade upp och undersökte en vit, lurvig ren.

I badrummet är det skillnad på julprodukter och resten-av-året-produkter. Nu ska de här bort för säsongen. Den ena har jag fått av Jenny F, den andra är ett New York-minne.

Några sådana här har också hängt i badrummet. Presenter från brorsbarnen.

Och så den lilla julkortskörden. Favoriterna är nog det längst ner i mitten, som Andrea i Milano skrev på ett tåg någonstans i Tyskland på väg hem till Italien, och den broderade julgranen, ett otroligt arbetat julkort som bloggaren Surströmmingen (alltså kollegan Helenas mamma) knåpat ihop. De andra korten har alla sina egna förtjänster och jag blev väldigt glad över allihop.

Tråkigast är kanske att även den elektriska adventsljusstaken försvinner nu. Det blir så mörkt och trist där den stod. Samma sak varje år. Vad ska man ha istället?

MMCCXVI Julgodisprovning i januari

När Mireia uttryckte sin sorg över att missa 2015 års julgodisprovning – den inföll under hennes månadslånga Costa Rica-resa – ville jag naturligtvis arrangera en extra. Sofia och Jenny F missade också den första och Jenny H hade inget emot att komma på två.

Av Sofia fick jag hembakta parmesankex och av Mireia klassisk spansk turrón, nytt för mig. Den kommer från Pastisseria Munoz, som verkar väldigt stylish, och där den prisbelönta konditorn är Mireias barndomsvän.

Jag hade hittat ett recept i Anna och Fanny Bergenströms fina medelhavskokbok Kärlek, oliver och timjan – 15 år gammal, men fortfarande tidlöst snygg – på citronkyckling i ugn. Nästa gång ska jag gömma mer av örterna under det andra, så att de inte blir så anfrätta, och tänka på att de små steklökarna är fantastiskt pilliga att skala, annars var det en ganska okomplicerad rätt. Därtill tzatziki och fullkornscouscous, uppiffad med spenatblad, körsbärstomater och lite parmesan.

Det fanns också ett Bergenström-recept på ett bröd fyllt med rucola och fetaost. Det blev lite degigt just vid fyllningen, jag vet inte om det ens går att undvika, men i övrigt blev konsistensen fin. Konstigt nog, tycker jag nästan, det gick så väldigt så lätt att få till ett schyst bröd. Ingen knådning, en timmes jäsning. Busenkelt.

Och så julgodis, förstås. De här pyntade polkagriskäpparna blev inte ens framtagna i julas, och det hemmagjorda var också kompletterat med jul-M&M’s från New York, med jordnötssmör respektive vit choklad och mint, och så plockade jag fram knapriga majssnacks med kanel som brorsan köpt i Litauen. I kannan julte från mormor. Jag försökte maxa på alla fronter …

… inklusive klädsel, och Mireia hade tänkt likadant.

MMCCVI Alla kan äta julbord

För ett par timmar sedan kom jag igenom alla avsnitt av julkalendern, ”Tusen år till julafton”. Man skulle kunna gå loss på åsikter, omdömen och analyser, men jag nöjer mig med att säga att underhållningsvärdet höll mig intresserad i 24 avsnitt, och det är länge sedan jag såg en komplett julkalender som vuxen. Senast var nog 1997, när jag som tjugoåring gick upp tidigt (tyckte jag, som student) och tittade på Pelle Svanslös på morgnarna. Jag bodde ju trots allt i Uppsala. Och hur det var på 90-talet blev jag påmind om i julkalenderns avsnitt 23.

Främsta anledningen till att jag började titta på årets julkalender är förstås att jag gillar Historieätarna, vilket också gjorde mig intresserad av att för första gången i livet äta julbord någon annanstans än hemma, utan att en arbetsgivare varit inblandad.

I juli bokade Jenny F och jag biljetter till Lotta Lundgrens och Erik Haags show “Alla kan äta julbord”, inklusive själva julbordet, på Artipelag och runt halv fem lördagen 14 december – samma dag som jag var med och tillredde julbord för hemlösa – klev vi på en av flera gula, chartrade bussar på Vasagatan. När vi var framme där ute i obygden myllrade massor av folk in i det spatiösa museet, först till glöggserveringen och sedan fick man ta plats i den stora salen med många och långa långbord. Av någon anledning tog det lång tid för personalen att komma fram till var någonstans vi och några till skulle sitta, bordsnumren saknades i listan just vid våra namn och en aning bekymrad hann man bli, skulle de kanske behöva sätta in ett extrabord i någon vrå? Men till slut leddes vi till våra platser – nästan längst fram vid estraden. Framförhållningens förtjänst, får man anta.

Själva föreställningen gick i stort sett ut på att berätta julbordets historia, inte så mycket om specifika rätter, men vilka principer som gjort att ett julbord är ett julbord. Framför allt blir en rätt en julbordsrätt när den gått från populär festmat till ratad mat, till exempel lutfisken, men man ändå inte riktigt vill överge den. Ibland har kändisar som Carl Larsson och Tore Wretman satt sina spår, den förstnämnda för att han i en julbordsmålning gav en stor skinka en prominent plats, vilket folk tog efter, och den senare för att han skapat ordning och fason på bufféätandet genom att skapa olika “turer”, där den första är sillen, och så vidare, och så vidare. Om jag förstod Lotta och Erik rätt, de svävade ut i allt möjligt annat också. En hel del under bältet, vissa saker rätt oskyldigt roliga, andra galet osmakliga – någonstans är man väl mentalt förberedd om man går på deras show, men jag begriper ändå inte poängen. Varför välja billig humor när man kan välja smart? Men de är intressanta personligheter och på det stora hela var det riktigt underhållande.

Det mesta av maten serverades vid bordet. De små portionerna dukades fram för grupper om sex personer, så vi två och fyra till skickade runt sillburkar, senapsburkar, grisfötter (premiär för mig), en potatiskarott som jag brände mig något vansinnigt på och en massa annat, medan andra delikatesser som ost och små köttbitar togs från en gemensam bräda lagd över två små trädstubbar på bordet. Det var trevliga och ytterst sociala människor vi hamnat vid, så det var enkelt att utgöra ett portionssällskap. Den varma maten serverades som buffé, men till skillnad från den bordsserverade var den dåligt beräknad, mycket var slut när Jenny och jag kom fram i kön, så när det var dags för den andra buffén, desserterna, störtade vi fram och kunde ta för oss så mycket vi ville av saffranspannkaka, äppelkaka, mjuk pepparkaka, klenäter och det mesta man kunde önska sig i dessertväg, medan konfekten kom till bordet på ett litet våningsfat. Maten skulle motsvara ett julbord 1907, men jag tror att de tänjt lite på gränserna när de serverade flortunna små flak av mörk choklad med ett rött pulver på, sannolikt frystorkade hallon eller jordgubbar, och små kuber av ljus fudge. Sammantaget var det ett riktigt bra julbord med vällagad mat, bara bestående av klassiska rätter men ändå väldigt omfattande. De många men små matbitarna visade tydligt att poängen var att uppleva smaker, inte att glufsa i sig av det man gillar mest.

Av oss sex var Jenny och jag sist kvar. Vi pratade lite med servitrisen när hon kom för att duka av, hon arbetade också som konstguide och verkade älska sitt jobb. En bra stund talade hon mycket varmt om både konsten och maten, beskrev vad man kunde se för utställningar och vilka fina bakverk som kom från det egna bageriet. Och ja, nu har vi varit på Artipelag, men någon konst har vi inte sett och heller inte de vackra omgivningarna, för det var förstås becksvart redan när vi kom dit. Det får bli en annan gång.

Så här såg det ut.

MMCXCVII Traditionell juldag

Gått omkring i Fåret Shaun-julklappstofflorna hela dagen.

Släktfika under eftermiddagen.

Mormor är nere i Stockholm över jul. Pappa hävdar att han är hennes favoritmåg (”ja, det är du, jag har ju haft dig längst”, sa mormor) och drar en rolig historia om en busschaufför.

Edith höll sig sysselsatt med målarboken jag köpte i New York.

Och nu i kväll har vi sett Sjunde himlen med Sickan Carlsson, precis som vanligt, och lagt klart ett tusenbitarspussel före midnatt, påbörjat i förrgår. Det kan vara rekord.