När jag var på Lakritsroten nyligen och utnyttjade presentkortet jag fått från jobbet köpte jag bland mycket annat en liten påse rödsvarta hallonlakritskolor som jag tänkte bjuda mina kolleger på. I dag tog jag med kolorna till jobbet och gick glatt in till lunchrummet för att ställa fram dem. Men någon annan hade hunnit före.
Kvällens läsecirkelbok var Siri av Lena Einhorn, ett slags dokumentärroman om August Strindbergs första hustru Siri von Essen och ett givet komplement för den som läst årets ”Stockholm läser”-bok, Strindbergs En dåres försvarstal. Medan den senare inte bara är ett försvarstal utan framför allt detaljrik smutskastning av författarens fru, som han då fortfarande var gift med, är den förra en skildring av samma äktenskap, fast ur fruns perspektiv.
Det blev en trevlig kväll, med diskussioner och spekulationer kring Augusts och Siris såpoperamässiga relation, men finast av allt var att en av cirkeldeltagarna firade sin 30-årsdag genom att tillbringa kvällen med oss på Sturebibblan och bjuda på tårta.
”Hej! Du har förstås läst Gösta Berlings saga – minns du att de åker släde och blir jagade av vargar?” Oj. Här kom en utmaning. Okej, jag kunde med mycket god vilja se en släde framför mig. ”Då kastar de ju en bok av Madame de Staël mot vargarna, vet du om det var Corinne?” Hrrm, det var bara att lite hastigt men ärligt erkänna sin litterära lucka och ögonblickligen börja googla. Jo, det gick lätt att bekräfta att så var fallet. ”Nämen! Hur kunde du ta reda på det så snabbt! Är Corinne en tjock bok?” Klick klick, in på Adlibris, som säljer en variant på 464 sidor. Damen var mer än nöjd med svaren, och dessutom djupt imponerad, i synnerhet som hon i förbifarten nämnde Mauritz Stillers Gösta Berling-filmatisering och, eftersom jag simultansökte medan vi pratade, i nästa ögonblick fick veta att hon kunde låna den på dvd på Kungsholmens bibliotek om hon skulle ha lust. Vem det var som spelade den manlige hjälten vid Greta Garbos sida? Jo, klick klick på en och en halv sekund, IMDB visar här hela rollistan.
Första gången jag hörde talas om Google var i lunchrummet på min praktik på Internationella biblioteket under bibliotekarieutbildningen. Året var 2000. Jag vill inte ens tänka på hur utmanande det här yrket hade varit om jag ramlat in i det fem år tidigare. Mina äldre kolleger måste vara genier allihop.
Jag har faktiskt inget minne av att ha läst någon enda Sherlock Holmes-historia tidigare, så den nyöversatta samlingen Sherlock Holmes verus professor Moriarty tog jag till mig utan andra referenser än filmatiseringen från 2009, med Robert Downey Jr, och en timslång dokumentär om Arthur Conan Doyles författarskap och hans hjältes tillkomst. Båda dessa såg jag kort innan jag började läsa.
Så det var hela min erfarenhetsbank inför kvällens ”litterära salong” på Sturebibblan kring just den här novellsamlingen som gavs ut av Bakhåll 2005. På grund av en tweet jag skrev om den nämnda filmen för några veckor sedan blev Sherlock Holmes-kännaren Mattias Boström, på omvägar via en kollega till mig, involverad i den här träffen. Han fanns alltså på plats i egenskap av expert, och även om vi andra förde samtal om berättelserna och karaktärerna utifrån våra egna varierande kunskaper blev det ofta relevant att vända sig till Mattias för en fördjupning.
Efter den här kvällen känner jag mig mer påläst och har fått större förståelse för entusiasterna i ämnet. Sherlock Holmes är en superhjälte enbart med hjälp av din exceptionella intelligens och slutledningsförmåga. Och han var först i sitt fack.
I kväll höll Paolo Grossi, Italienska kulturinstitutets direktör, ett föredrag på Sturebibblan om ny, italiensk skönlitteratur. Det blev mycket Roberto Saviano men också mycket annat, för mig okänt. Ämnet ligger rätt i tiden, eftersom flera yngre italienska författare snart kommer att besöka Stockholm och marknadsföra sina nya böcker.
Det här var andra gången på kort tid som jag arrangerar biblioteksprogram utan stöd från någon kollega, och det är inte helt enkelt. Själva planeringen är väl okej, och det stora jobbet gör de inbjudna talarna, men det är bra att vara två i lokalen, så att någon kan släppa in personer som kommer sent eller svara om telefonen börjar ringa i informationsdisken och att man är två om att komma ihåg alla detaljer. Jag glömde två rätt viktiga detaljer i kväll – det ena var att förbereda mikrofonen, för jag tror att den egentligen hade behövts, och den andra var att ställa något mitt för trappan ner till Espresso House, så att ingen skulle få för sig att gå ner där och öppna dörren in till det stängda caféet. Precis det gjorde någon, och till min stora förvåning hördes inget larm. Nu hoppas jag innerligt att Espresso House inte bytt till ett tyst larm, så att det blev väktarbesök senare på kvällen, vilket kostar skjortan.
Nu blir det äntligen lite sömn efter den här tolvtimmarsarbetsdagen. I morgon väntar nya uppgifter.
”Är det föredragsflickan!” sa en glad medarbetare på servicehuset Rio på Gärdet när jag kom dit kvart i ett i dag med ett USB-minne och några papper med en förkortad version av Östermalmsföredraget jag höll på Östermalms bibliotek i tisdags. Den lilla lokalen fylldes snabbt av tanter och farbröder, jag öppnade bildspelet och försågs med mikrofon. Det är svårt att förbereda en presentation för en målgrupp man inte vet något om. Skulle de se ordentligt? Höra? Förstå? Vara intresserade av gatunamnsförändringar genom historien och bild efter bild på betydelsefull svartvit gubbe med mustasch?
När jag trettiofem minuter senare stod med ett fång lila tulpaner och mottog applåder var jag fortfarande inte helt säker på om jag siktat rätt. Två tanter och en farbror hade somnat. En tant utropade: ”Vad fort det tog slut!” En annan tant började prata om den så kallade ”Gropen”, ett kåkområde vid Karlaplan som till mångas förtret under 40- och 50-talen tilläts ligga där utan åtgärd – hade jag sagt något om det under föredraget? Vilket jag inte hade, jag hade pratat om tiden fram till 1912.
Men det var gott om glada miner, förstås, och flera ville ha svar på mer specifika frågor om informationskällor och gatuadresser och berätta om var lilla mormor bott. Personalen undrade när jag kommer och pratar nästa gång. Det undrar jag med.
Då var man mosig och ganska tillfreds efter en fyratimmarsnatt och massor av tid nedlagd på research kring Lindhagens generalplan för Stockholms gatunät och Strindbergs inredningssmak. När jag kom till Östermalms bibliotek vid halv sju i kväll hade de första redan satt sig, en halvtimme innan det Östermalmshistoriska föredraget skulle börja, och innan jag satte igång att prata hade kanske 60 personer trängt in sig på barnavdelningen, där vi höll till, och de övriga fick vända och gå! Nog för att vi har haft ganska fullsatt på biblioteksprogrammen lite då och då, men något som liknar det här har jag nog aldrig varit med om. Stadsdelen kryllar av lokalpatrioter som vill förkovra sig, det är ett som är säkert.
Smolket i glädjebägaren (ja, förutom att ett gäng stackars Östermalmsentusiaster fick gå därifrån) var att all teknik strulade, micken var det inget liv i alls och uppkopplingen tvärvägrade, men till slut gav i alla fall projektorn sitt nådiga bifall, jag hade mitt bildspel och min röst, som även skulle nå de äldre damerna längst bak. Så jag skrek i trekvart och visade foton och kartor, det viskades och gestikulerades om de mest slående bilderna och det jag trodde de skulle tycka var roligt skrattade de åt. Så jag är nöjd.
Och det lila kuvertet jag fick bådar väldigt gott.
I dag har jag, precis som vanligt, haft att göra med många rara låntagare, men det är de inte så rara som fastnat i minnet. Som mannen som ringde för att boka in en tid till kvällens advokatjour på biblioteket och sa: ”Jag hör på din röst att du inte vet något om advokatjouren.” Det grämde mig storligen att jag faktiskt inte är särskilt insatt i just den servicen och inte kunde sätta honom på plats. Sedan hade vi den vithårige farbrorn som kom fram till disken för att skvallra på en gråhårig farbror på tidningsavdelningen, som tydligen satt och löste sudokun i Dagens Industri istället för att lämna ifrån sig tidningen till vithåringen. Efter ett litet försök att avleda och på omvägar antyda att det kanske inte var min uppgift att agera domare mellan farbröderna fick jag förstås ändå följa med till tidningsavdelningen för att försöka stifta fred, varpå den gråhårige farbrorn sa att han inte alls hade tänkt lösa någon sudoku utan faktiskt läsa tidningen, så det så! Och han skulle vara klar inom fem minuter. Den vithårige yttrade något om att då var det väl frid och fröjd då, men då blev gråhåringen uppretad och sa emot, att det var det visst inte alls. I det läget var jag på väg tillbaka till informationsdisken och lät småpojkarna göra upp i sandlådan på egen hand.
På Gamla stans bibliotek blir det luftigare och luftigare, både för att vi kastat ut en del skrymmande möbler och för att hyllmeter efter hyllmeter utrangeras. Två i raden av utrangerade böcker är Sticka med hemslöjden och Soffans nya kläder, båda från 1979. Om någon kommer och frågar efter dem nu under 2000-talet skulle jag äta upp min hatt om jag hade någon.
I går diskuterades En dåres försvarstal över te, shortbread och chokladbitar i Sture biblioteks soffhörna. Att prata om den som ett skönlitterärt verk var i princip omöjligt, trots att August Strindberg själv genomgående kallar den sin ”roman” om äktenskapet mellan Axel (August) och Maria (Siri). I korta drag blir Axel, som arbetar på Kungliga biblioteket men vill slå igenom som dramatiker, bekant med Maria, en ung och vacker friherrinna, och hennes man. Axel börjar snart beundra Maria på avstånd, sedan idolisera henne och hennes skönhet. Så småningom blir ömsesidiga känslor uppenbara och affären utvecklas i rask takt – de börjar träffas på tu man hand, Maria skiljer sig, hon och Axel gifter sig, de får barn och Axel hjälper Maria göra karriär som skådespelerska, samtidigt som han producerar och publicerar sina litterära verk.
Men så snart Maria berättat för sin make friherren att hon kommer att lämna honom och relationen med Axel inte längre är förbjuden är också magin borta. Den ena partnern retar gallfeber på den andra och tvärtom.
Av en tillfällighet fick jag samma dag låna ett skört och välläst exemplar av Handbok öfver Stockholm för resande från 1886, samtida med romanen. Bland mycket annat finns där uppslagsordet ”Kalas”, där man kan läsa en skämtsam beskrivning av hur ett typiskt stockholmskalas går till. Det är gott om bjudningar i En dåres försvarstal och som avslutning på läsecirkeln läste jag upp det här stycket:
Då gästerna ätit, taga de afsked. Men innan de gå, så försäkra de att de haft ”rysligt roligt” eller ”tillbringat en särdeles angenäm afton”. Damerna småle så sött åt fru X. och hon småler lika sött tillbaka. Och herrarne slå ihop klackarne och bocka sig. De hyggligaste tala icke illa om fru X. och hennes ”tillställning” förrän de kommit ut ur huset men de andra genera sig icke att börja prata redan i tamburen. Lyckligtvis hör fru X. dem icke. Så godt är det! Snörlifvet har pinat henne hela aftonen; nu löses det upp. Gråtande dignar hon ned på en soffa och bedyrar ”att aldrig, aldrig mer skall jag hålla ett kalas”.
Fjorton dagar derefter har hon ett igen, och fullt hus är det då med.
Theomis 