I förrgår blev jag uppringd av en journalist på Mitt i Östermalm som ville ställa frågor om det program jag ska hålla i på Östermalms bibliotek 13 mars om hur man bodde i stadsdelen för hundra år sedan. ”Vad kommer du att prata om?” undrade han. ”Öh … Det vet jag inte …”, sa jag. Det vet jag fortfarande inte riktigt, men jag bad om en dags tidsfrist, skyndade iväg efter kvällens författarprogram på Sture bibliotek till Stadsbiblioteket där jag kom in strax före stängning och, när mina gamla kolleger försvann en efter en, snart hade hela huset för mig själv att gå runt och leta Östermalmsböcker i. Jag släpade hem några, läste på lite hastigt, skrev ner några rader och blev i går uppringd igen. Då svarade jag på frågorna genom att läsa upp det jag skrivit ner, men blev bombarderad med tusen följdfrågor. Kunskaperna tog snart slut. Jag kunde inte berätta så mycket om specifika byggnader från en specifik tidsperiod, bakgrunden till den nya stadsplaneringen under 1800-talets slut och ”hur man levde” på Östermalm för hundra år sedan. Dessutom var jag rädd att det jag faktiskt sa inte skulle vara helt verklighetsförankrat.

I dag kom en fotograf från ”Mitt i” och tog några bilder av mig på och utanför Östermalms bibliotek, och jag hade bett att få komplettera med några intervjusvar mailledes under dagen. Men dagen gick fort, med morgonmöte och pass i informationsdisken, med avbrott för fotografering, och sent under eftermiddagen plockade jag fram bok efter bok och bläddrade efter relevanta uppgifter. För att även hinna komma till kvällens hemgruppssamling i tid fick jag till slut skriva ihop några svar utifrån det jag råkat hitta, vilket blev lite vagt svammel om stadsplaneraren Albert Lindhagens generalplan för Stockholm från 1866 och befolkningsexplosionen under samma tid med därpå följande osundhet och nöd, sedan lite rikemansskvaller, om familjerna som hade råd att flytta in på sprillans nya Strandvägen, och slutligen lite kvinnligt mode i form av den då superheta turnyren, den påbyggda, utstående bakdel man skulle ha under klänningen.

Jag hoppas det var läsbart. Och att det jag skrev hade hjälplig sanningshalt. Och att det inte kom fram efter att artikeln redan blivit klar.