Min pingsthelg har varit extralång och är i och med denna lediga måndag över. Sedan jag kom hem från Europaturnén 5 maj har de senaste dagarna varit de första som erbjudit riktig fritid, med både officiell ledighet och frihet från större planerade projekt på jobbet som upptar tankarna även efter arbetstid.

Vilket leder mig till programmet jag har kvar att rapportera från av de tre mer arbetsintensiva program som ägde rum precis efter det att jag kommit hem från resan, nämligen min egen föreläsning på Östermalms bibliotek. Eftersom den föreläsning jag höll i mars drog så mycket folk att några fick vända på grund av platsbrist var det här alltså en repris. Vi räknade inte med särskilt mycket folk den här gången och valde därför att ställa fram stolar och hänga upp duken för bildvisning längst in i biblioteket, på tidskriftsavdelningen. Och det blev en väldigt behändig grupp, 15 personer, som lyssnade på mig i trekvart då jag pratade gatunamn, författarbostäder, 1800-talsmode och gamla kyrkor.

Om man räknar med den något förkortade versionen på servicehuset Rio på Gärdet var det här tredje gången jag höll samma föreläsning, och jag har inga problem att prata på om just de här sakerna som jag har researchat fram, men vad mycket det är jag inte vet! När jag får frågor från åhörarna blir jag ofta helt ställd och kan inte svara något annat än att det ”går att ta reda på” (om jag tror att det gör det). En fråga som ställdes den här gången, och som jag funderat på i flera år, faktiskt, utan att ha hittat något tillfredsställande svar, gällde Ladgugårdslandets fattiga befolkning som rimligtvis inte hade råd att bo i de påkostade stenhus som smälldes upp strax före och efter det att stadsdelen började kallas Östermalm. Vad hände med dem, efter att trärucklen rivits? Alla kan ju inte ha fått plats i de enklare gårdshus som stadsdelen fortfarande höll sig med. Den som sitter inne på information i frågan får gärna höra av sig.