MCCCXXXII 1700-talsroman på 1700-talskrog

20131024-230437.jpg
Förra veckans läsecirkelarrangemang var utformat på ett sätt som hade tilltalat mig om jag kommit som deltagare. Men vi tar det från början.

20131025-154058.jpg
Första gången jag kom i kontakt med The Stockholm Octavo var 17 december förra året, på McNally Jackson Books i New York, där jag såg den skyltad och förstås var tvungen att bläddra i den. Det är inte varje dag man stöter på en ny amerikansk roman om Gustav III.

Nästa gång var i april, när jag skrivit i min Stockholmsblogg om Comics Heavens seriecirkelträff under valven i en källare i Gamla stan. Inspirerad av detta skrev Cecilia Klynne, medbloggare på Vårt Kungsholmen, på vår bloggarsida på Facebook att hon börjat läsa The Stockholm Octavo på engelska, tyckte att den var svår och gärna ville ha en läsecirkelträff om den i ett källarvalv i Gamla stan. Då kommenterade Sophie Strömqvist, bloggare i samma gäng, att Damm Förlag, som hon jobbar på, skulle ge ut den på svenska i september.

Jag anade på en gång att det här med en läsecirkel inte bara skulle vara görligt, utan möjligt att utföra med stor finess. 1 september skulle vårt stockholmprofilerade Slussens bibliotek öppna i Stadsmuseet. Vi planerade naturligtvis att ha programverksamhet och vi samarbetar gärna med förlag. Och i Stadsmuseet – som visserligen inte ligger i Gamla stan, men mycket nära – finns det gamla valv.

Resultatet blev att Slussens bibliotek samarbetade med Damm Förlag på så sätt att de lät biblioteket sälja billiga böcker till de cirkeldeltagare som ville köpa istället för att låna och därefter var förlaget representerat på själva läsecirkelträffen. Källarstugan heter ett rum i Stadsmuseet där krogen Södra stadshuskällaren fanns från 1680 till 1849, om jag förstått saken rätt. Museet har återskapat miljön som den såg ut under den tid då madam Jöransson drev krogen, mellan 1743 och 1754, och det får man väl säga är nära nog när man väljer en lokal att ha läsecirkel i om en bok som utspelar sig på 1790-talet i Gamla stan och på Södermalm.

Jag tog med en bärbar dator till Källarstugan – trots att det utgjorde ett ohyggligt anakronistiskt inslag – för att vi skulle kunna se på förlagets boktrailer med en miniintervju med författaren, och när datorn nu ändå stod där, med högtalare ikopplade, letade jag upp en spellista med Bellman-visor på YouTube så att de stod på när kollegan Annika kom in med gruppen som hon hämtat från samlingsplatsen nere i biblioteket. Därmed var stämningen maximerad. Till och med chokladbitarna på bordet var genomtänkta – jag hade valt Mozartkulor, som visserligen skapades hundra år efter den tid vi läst om i boken, men det är ju i alla fall ett porträtt av 1700-talspersonen Mozart på omslagsfolien, med pudrad peruk och allt.

Efter en presentation av läsecirkelupplägget, det nya biblioteket, Källarstugan, oss bibliotekarier, de två förlagsrepresentanterna (Sophie samt bokens redaktör, Lovisa Karlsson Kjellin) och gruppens övriga deltagare och efter att vi sett trailern kunde vi börja prata om våra läsupplevelser. Cecilia – som var den allra första som anmälde sig – sa att hon egentligen inte var så intresserad av det här med att spå i kort, som är en viktig del av bokens handling, men att det mycket väl gick att uppskatta skildringen av det sena 1700-talets Stockholm ändå, och jag höll med precis. Intresset för spådomar och vidskeplighet i stort var typiskt för tiden och därför ett ganska naturligt inslag i en berättelse om det dagliga livet på 1790-talet för personer inom och utanför aristokratin och även kungligheter. Den som kan sin svenska historia vet dessutom vad som hände kungen 1792. Den ödesdigra maskeradbalen finns med i berättelsen, men naturligtvis med en fantasifull knorr.

Förlaget bidrog med bakgrundsinformation om författaren och bokens tillkomst – och framför allt intressanta detaljer om översättningen. Vi fick titta på korrespondens mellan författaren och översättaren, där de diskuterade detaljer kring namn på verkliga och fiktiva personer, Bellman-citat och vilka ämnen apotekare kunde tänkas ha använt vid den här tiden. Researchen verkar oerhört grundlig och jag tänker mig att det är svårare att översätta till svenska än till de övriga språk som boken redan hade översatts till. Förutom att adresser, årtal och personer ska stämma måste ord och namn klinga rätt och trovärdigt i svenska öron. Även om man inte är påläst på 1700-talets Stockholm tror jag att det märks om språket är alltför fantasifullt återgivet.

Om man ska klaga på något så vore det väl att två av sex deltagare fått förhinder och att två av de fyra som kom inte hade läst ut boken. När de två bibliotekarierna, de två förlagsrepresentanterna och två cirkeldeltagare är de som läst boken är det svårt att få till en bra balans i diskussionerna. Men medan det är cirkeldeltagarna som utgör själva läsecirkeln i vanliga fall blev det här ett helt annat slags samling, där deltagarna fick ventilera sina åsikter, jag och Annika lära oss hur en läsecirkelträff i museimiljö kan gå till och förlaget få input i form av läsaromdömen. Allihopa förkovrade vi oss i 1700-talshistoria med hjälp av rummet vi satt i och samtalet vi förde.

Själv uppskattar jag den alldeles vanliga läsecirkelformen enormt, då några personer sitter kring ett bord och pratar om en bok. Men det har jag varit med om så många gånger att jag tappat räkningen sedan länge. Den här kvällen, däremot, Slussens biblioteks allra första kvällsprogram, glömmer jag inte i första taget.

MCCCXXVII Förberedelser för läsecirkel om Gustav III:s Stockholm

20131023-145722.jpg
I sällsynta fall funkar det att jobba hemifrån. Det här är arbetsmiljön för dagen. The Stockholm Octavo, som nyligen kommit på svenska, blir ämnet för Slussens biblioteks allra första läsecirkelträff, jag kämpar febrilt med att komma igenom den och kompletterar med boken som ligger där under fatet med en dansk Yankie Lakrids – Spåkvinnor och trollkarlar – minnen och anteckningar från Gustaf III:s Stockholm av Carl Forsstrand, andra upplagan, hundra år gammal i år. Inte mitt specialområde, precis, men det är just vad romanen handlar om.

Ur efterskriften sist i Carl Forsstrands bok:

Vid läsningen af de nu lämnade skildringarna om den gustavianska mysticismen, kommer nog mången till den uppfattningen, att Stockholm under de sista decennierna af 1700-talet måtte i ovanligare grad ha varit en härd för allehanda vidskepelse och vantro. Så var också utan tvifvel fallet, men man bör ihågkomma, att Sveriges hufvudstad i detta hänseende ingalunda stod ensam utan att likartade företeelser äfven förekommo i Europas större kulturcentra.

MCCCXXI Sturebibblans Skype-kurs

20131018-185600.jpg
Gårdagens gladaste besökare var farbrorn som var inne sista halvtimmen med sin lilla platta och ville lära sig använda Skype. Han frågade först efter ”monsieur”, men nöjde sig med att det bara fanns damer på plats just i dag (kanske fanns där ett uns av uppfattningen att grabbar är bra på sådant där, men han hade säkert fått bra hjälp av vår enda manliga bibliotekarie tidigare).

Självklart fick han den assistans han behövde och kunde ringa upp sina farbrorskompisar som i sin tur hade liknande problem (”Jag ser dig inte! Nu ser jag dig!” ”Jag hör dig inte! Jaså, jag hade hörlurarna ikopplade …”). Och så höll han upp surfplattan mot mig och visade polarna den bibliotekarie som hjälpt honom.

Det är ganska skönt, och väldigt roligt, med människor som kapitulerat inför det faktum att de inte – längre, kanske – är några tekniska genier, och inte grämer sig det minsta över det utan har en smittande entusiasm inför att lära sig. Den kategorin är extra välkommen att uppta vår tid vid informationsdisken.

MCCCXV Kärlek, vänskap, hat

20131013-233351.jpg
Måndagen 19 oktober 2009, för ganska precis fyra år sedan, ägde en läsecirkelträff rum på Sture bibliotek. Temat för träffarna var noveller, vilket biblioteket fortfarande satsar lite extra på, och just den här kvällen handlade det om novellsamlingen Kärlek, vänskap, hat av Alice Munro. Det kan ha varit AnnCharlotte jag ledde träffen tillsammans med, och jag vet att Jenny F var en av deltagarna.

Nu när Alice Munro är den i särklass mest efterfrågade författaren på biblioteken har vi förstås beställt extra exemplar av hennes böcker, men dels kan det dröja innan de dyker upp och dels kan vi just för närvarande knappast få för många, så jag bestämde mig för att skänka mitt pocketexemplar av Kärlek, vänskap, hat, som stått orört i ett skåp här hemma sedan hösten 2009.

Att döma av alla små strimlor av Post-it-lappar som stack upp ur den hade jag varit ytterst ambitiös inför träffen – det var då det, när Sturebibblan var nyöppnad och cirkelkonceptet nytt – och när jag tagit fram bokplasten i informationsdisken i eftermiddag började jag plocka ut dem. När jag bläddrade i boken hittade jag först mitt namn på insidan av frampärmen och klistrade för det med en av de smala, rosa lapparna. Sedan visade vidare bläddring att lapparna bara var toppen av isberget – på alla möjliga ställen i boken hade jag skrivit blyertsanteckningar i marginaler och andra tomma utrymmen, dragit streck, ritat stjärnor.

Då gav jag upp och tänkte om. Det skulle bli för jobbigt att återställa boken till utlåningsbart skick och det kändes också tråkigt att göra mig av med alla dokumenterade tankar, tolkningar och åsikter. Det jag i dag minns av läsningen är mina kritiska synpunkter, de detaljer jag inte förstod syftet med och uppfattade som krystade och påklistrade i de annars realistiska, vardagsnära berättelserna. En vacker dag kanske jag läser om den och tar del av min egen gamla läsning. Eller också kan jag låna ut den till någon som är nyfiken på hur den en gång lästes av en bibliotekarie vars omdömen avviker från Svenska Akademiens.

MCCCXII En Nobelpristagare jag läst!

20131010-132023.jpg
Både jag och kollegan Sandra småhoppade av förväntan i Faktarummet vid 12.56. Jag hade en liten högtalare i handen, men vi avråddes till vår besvikelse att koppla in den för att alla i lokalen skulle kunna höra Peter Englund avslöja årets pristagares namn. Så brukar vi göra på biblioteken, men vi får väl lov att ta seden dit vi kommer och Slussens bibliotek är ju inte som de andra. Men vi spekulerade, kanske med lite för höga röster, och Sandra hann gissa på Alice Munro innan vi hastade upp till kontoret och kopplade in högtalaren i en dator där. Vi och två till samlades runt skärmen. Sandra hade rätt! Vi jublade ikapp med journalisterna i SVT:s direktsändning. En författare man faktiskt läst (även om det inte är en av mina favoriter) och en novellist dessutom, vilket är sympatiskt.

Det är två timmar sedan nu. Kön har växt sig lång på samtliga Alice Munro-titlar inom Stockholms stadsbibliotek. Ett årligt fenomen.