Mina orter för året är Mumbai och Barrøya, en av Indiens mest myllrande städer och en liten, avlägsen, fiktiv norsk ö vid Helgelandskusten.
Jag tror att det blir trivsamt, som det brukar bli, men det är deltagarna som gör cirkeln, så kom! Exemplar av Bakom det evigt vackra finns att låna på Sturebibblan och ett gäng De osynliga kommer inom kort.
I går förmiddag var det redaktionsmöte inför Stadsbibliotekets höstprogram. Än har jag inte riktigt kommit in i vare sig det praktiska genomförandet eller rutinerna bakom, programverksamheten såg helt annorlunda ut innan jag lämnade huset. Jag tror det sista jag var inblandad i var ett Stockholmsquiz på entréplanet i november 2010, då jag var quizledare och mina föräldrar fanns med i den quizande publiken. Men i höst har jag återigen åtagit mig programengagemang på Stadsbiblioteket, liksom på Sture bibliotek, Östermalms bibliotek och till och med Kungsholmens bibliotek, som jag i övrigt inte har någon anknytning till.
Stadsbiblioteket kommer att ha en gedigen programhöst och det är väldigt roligt att komma in i det mycket kompetenta programgänget. Ett par av dem är nya bekantskaper, medan de flesta är kolleger sedan ganska många år, men flera av dem i en ganska avlägsen periferi. Stadsbibliotekets olika enheter hålls fortfarande ganska separerade, men tidigare var de ännu mer slutna och man hade helt enkelt inte så mycket med varandra att göra. Och det är ju synd, när det finns kolleger där ute som gillar att jobba med precis samma saker som man själv. Som att leda läsecirklar eller stå och prata inför folk om breda eller smala ämnen eller bjuda in gästtalare som gör detsamma. Och programredaktionen är en enhetsöverskridande grupp.
Mötets höjdpunkt var Alice stora tillkännagivande – hon har tilldelats Svenska Akademiens bibliotekariepris! Eller är ”årets bibliotekarie”, som vi väljer att säga. Alice konstaterade att brevet hon fick från Peter Englund, daterat 29 maj, måste ha varit ett av hans sista ärenden som ständig sekreterare, eftersom Sara Danius tog över ämbetet 1 juni. (Samma dag som Peter Englund skickade brev hem till Alice publicerade han för övrigt sitt sista inlägg i bloggen Att vara ständig.) ”Årets bibliotekarie” har jobbat och jobbar med en rad spännande saker som nämns i Svenska Akademiens pristagarpresentation, som följande: ”Bland de projekt hon medverkat i märks Poesibazaren, där olika arrangemang fokuserar på såväl samtida som äldre poesi. Hon har även varit en av de drivande krafterna i bibliotekspodden Solen, en plattform för samtal kring litteratur och läsning.” Det här är områden jag själv inte varit inblandad i, men mycket gärna tagit del av. Tips för den litteraturintresserade är att både hålla koll på Poesibazaren och dess program (ibland fantastiskt obskyra) och förstås lyssna på Bibliotekspodden Solen.
Efter redaktionsmötet gick fem av oss och åt indiskt till lunch, pratade om hur vi kunde maxa nyheten att vi har Svenska Akademiens bibliotekariepristagare hos oss på Stockholms stadsbibliotek genom att tipsa utvalda mediekanaler (pristagaren var med på noterna), om Stadsbibblans konstutställare och gästande talare, om Poets House i New York, sådant vi gillar.
Eftersom jag aldrig bemannat på tidskriftsavdelningen i annexet men förr eller senare förmodligen behöver göra det gick jag över Spelbomskans torg för att kolla vem som satt bakom disken och be om en introduktion. Det var Kristina och hon visade både söktrick i katalogen och vad man hittar i magasinen. En bit in i det ena magasinet, det mer sällan besökta, pekade hon på raden med stora inbundna Idun-volymer, veckotidningen som gavs ut 1887-1963, och nästan precis där hon pekade stod volymen för 1911. Jag visste precis hur första numret det året såg ut, eftersom jag läser upp en text ur det, skriven av Elin Wägner, i Helenas och mitt Kungsgatanhistoriska föredrag, samtidigt som jag visar en bild hämtad från Göteborgs universitetsbiblioteks digitaliserade version av tidskriftsnumret. Jag tog genast ut boken och slog upp numrets framsida. En häftig känsla att se och känna på ett tvättäkta pappersexemplar. När det var nyutkommet och lästes av husmödrar, i januari 1911, var Kungsgatan just framsprängd och 26 november samma år skulle den invigas, åtminstone dess östra del, trots att det knappt fanns någon bebyggelse på plats. Bristen på bebyggelse längs den blivande paradgatan är också just vad Elin Wägner skriver om.
Jag skulle vilja säga att upprättelsen efter vårdhemsincidenten nyligen var total på Vädurens trygghetsboende. Helena och jag blev grundligt applåderade efter bildvisning och föredrag om Kungsgatans historia, vilket alltså var samma program som det på Östermalms bibliotek i mars, publiken var intresserad och på gott humör och det praktiska fungerade riktigt bra.
Men det trodde vi inte från början, tvärtom, det såg ut att bli kaos ytterligare en gång. Både Helena och jag hade bildspelet med oss på usb-minne och det fanns dessutom tillgängligt i ett mail, men vad hjälpte det när datorn som var framtagen åt oss inte hade PowerPoint. Alla upptänkliga försök att få fram bilderna på alternativa sätt misslyckades och till slut bestämde vi oss för att skynda iväg till Stadsbiblioteket, omkring fem minuters rask promenad bort, och hämta en dator där. I slutänden startade vi nog max femton minuter sent, och åhörarna, som drack kaffe och åt tårta, verkade inte ha något emot att vänta.
De gillade att briljera med sina kunskaper när vi ställde frågor kring bilderna och hojtade gärna till när något de kände igen skymtade eller nämndes. Starkast reaktioner fick varuhuset Tempo, som låg där Kungshallen ligger i dag, nära Konserthuset, eftersom två i församlingen hade jobbat där, den ena som chef. Att vi hade ansträngt oss kläd-, frisyr- och sminkmässigt var också tacksamt. ”Så där såg min mamma ut! Hon hade precis sådan där färg på läppstiftet”, sa en av damerna när vi satt och fikade rosa prinsesstårta efteråt, och inte så mycket pratade som lyssnade, på minnen av korsetter och hemsömmerskor.
Tänk att det fanns så ingående boybandkunskaper hos kollegerna Helena och Salomon, det hade jag faktiskt inte trott. Särskilt Helena kunde tala om vad de olika medlemmarna hette i New Kids On The Block, Backstreet Boys och Westlife och vilka roller och rang de hade (mest baserat på utseende, tror jag). Och vi vet ju hur användbart det är när specialkompetens finns representerad i bibliotekariekåren. På riktigt. Skulle inte förvåna mig om boybandkunskaperna kommer till användning i informationsdisken förr eller senare, om de inte redan gjort det.
Det var vi tre som hade after work på Sturebibblan i kväll, med ostbricka och annat gott och en Westlife-spellista på Youtube i bibliotekets högtalare. Fler var inbjudna från början, men vi hade redan halvt på skoj sagt att det är klart att det blir vi tre i slutänden, och efter allvarligt manfall blev det just så. Själv hade jag precis varit hos frisören och vid frågan om styling sagt jag att jag önskade volym och fått en drottning Silvia-look som jag fick försöka bära med värdighet när jag sprang in på Östermalmshallen och köpte ost, men under kvällen sjönk fluffigheten till mer normala proportioner.
Uppdatering och skvaller. Planer och spekulationer. Hopp och farhågor. Det är i de här sammanhangen beslut kommer till, de kanske inte fattas, men de formas (till Uptown Girl och Flying Without Wings).
Nu har vi extralångt sommarlån på Sturebibblan. Har laddat med tips på biografier och reseskildringar.
Helenas och mitt första vårdhemsgig blev total pannkaka. Vi hade våra 30-40-talsutstyrslar när vi kom bärande på dator och projektor, beredda att stå och prata om Kungsgatans tidiga historia, och blev mötta av en kvinna i foajén, men det var inte den person vi haft kontakt med. Hon var uppenbarligen informerad om att vi skulle komma, men visste inte vad det var vi skulle göra och heller inte riktigt vilken avdelning vi skulle till, men tog med oss i hissen till ett övre våningsplan, där hon sa något svävande om att hon behövde kolla upp något, gick iväg och försvann. Biträdena på den avdelning där vi nu stod handfallna undrade förstås vad vi hade där att göra, vi sa att vi var från Stadsbiblioteket och skulle ha bildvisning, och ett handlingskraftigt biträde sa att då skulle han samla ihop de boende som ville vara med. Vi försökte hejda honom, eftersom vi inte ens visste om vi hamnat rätt, men han lyssnade inte på det, utan upprepade bara att när vi väl var där måste vi ha vår bildvisning. När han tilltalade en rullstolsburen dam i närheten med ett ”ANNA-GRETA! DET SKA BLI BILDVISNING, VILL DU VARA MED?” och bara fick ”Va?” till svar insåg vi med en gång att åtminstone just Anna-Greta (fingerat namn, för övrigt) knappast hörde till målgruppen som skulle få ut något av vårt föredrag om Kungsgatan under dess första decennier och Ivar Lo-Johanssons roman med samma namn.
Vi blev lotsade in i ett sällskapsrum, konstaterade att där inte fanns någon vit vägg att projicera bilder på som utlovat, vilket också tydde på att vi inte var på rätt plats, och tanter och farbröder skjutsades dit. De flesta visade stark olust. ”Det är för kallt.” ”Jag vill sitta nära dörren ifall jag vill gå ut efter en stund. Förresten, jag vill inte vara med alls.” ”Vad säger du? Jag hör ingenting i dag!”
Helena gick iväg för att ta reda på vad som hänt med vår kontaktperson. Hon visade sig vara sjuk och ingen annan visste någonting alls. Under tiden jag väntade på Helena pratade jag med ett biträde som undrade om hon skulle lämna ytterligare en farbror i rullstol där i rummet. Jag försökte göra klart att vi misstänkte att det inte var meningen att vi skulle ha vårt program där och att jag inte kunde ge något svar innan jag visste om Helena fått fram mer information, och ville samtidigt veta av biträdet om de brukade ha program i rummet där vi var, men hon hade ingen aning, hon var på inskolning, det var hennes tredje dag.
När Helena dök upp igen var det två herrar och en dam i rummet. Helena berättade med stark stämma att vi hade stockholmshistoriska bilder att visa, men budskapet verkade inte riktigt gå fram. ”Vill ni se lite bilder?” fyllde jag i med matchande volym. Ingen reaktion alls. ”Det kanske blir bättre en annan dag!” skrek jag, och så packade vi ihop våra saker och gick. På väg ut stötte vi på det manliga biträdet igen, skjutsande ytterligare en dam, sa att det inte fanns något intresse för bildvisning och att vi gett upp försöket. Naturligtvis var just den damen helt klar, frågade vad vi skulle ha pratat om, sa att det lät jätteintressant och att det var tråkigt att det inte blev något av. På väg in i hissen hörde vi damen säga: ”De kommer nog inte tillbaka.”
I dag har jag jobbat på tre bibliotek. I Hjorthagen hade jag kurs i inmatning i Stockholmskällans databas med en kollega, mycket trivsamt, men vi hade en del, ännu inte lösta, tekniska problem. På Stadsbiblioteket var det tårtkalas på den försenade avtackningen av en kollega, som det var roligt att återse, men sorgligt att hon lämnat huset, och faktiskt landet, på grund av svikande hälsa. På kvällen hoppade jag in på Sturebibblan, och Sturebibblan är alltid Sturebibblan, men just i kväll blev det en jobbig konfrontation mellan en besökare och oss i personalen.
Vill nog ändå säga att arbetsdagen sammanlagt hamnade på plus.
Den här mastiga arbetsdagen från 8.07 till 20.39 har inbegripit två av många ändar, om man kan använda en sådan bild, av biblioteksverksamheten. I morse ägde ett inspirationsmöte kring digital skyltning rum på Sture bibliotek, med 20 biblioteksanställda som delade erfarenheter av budskap på skärmar i den offentliga biblioteksmiljön, allt från boktips till Twitter-flöden och egentagen film. Själv hade jag ett kortkort pass om hur man kan planera sitt skärminnehåll utifrån målgrupper, grad av personligt tilltal och uppdateringsfrekvens.
Låter det torrt? Jo, det kan verka lite tekniskt och sterilt när man diskuterar det, men hela poängen är att sprida inspirerande information, en av mina favoritgrenar. Jag önskar att jag hade hur mycket tid som helst till att skapa bildspel med genomtänkta, aktuella, relevanta och gärna slagkraftiga meddelanden, om riktigt bra filmer i filmhyllan, vilka databaser vi abonnerar på och vad man hittar i dem, att det är gratis att låna (inte helt solklart för alla), eller varför inte en teckningskavalkad med de alster våra yngre besökare åstadkommit vid det lilla bordet med papper och färgpennor?
Efter lunch var det dags att förbereda för kvällens finalträff i läsecirkelkursen. Det tog lite tid, tid som jag egentligen var ålagd att ägna åt Stockholmskällan den här eftermiddagen, så mellan diplompåskrivning och packande av goodiebags fixade jag pliktskyldigast ett par ämnesordsproblem i databasen, fast jag egentligen ville ta fram fliken i webbläsaren där jag hade The Curious Case of Benjamin Button framme – det fina med äldre, i synnerhet engelskspråkig, litteratur är att den så ofta finns webbpublicerad i fulltext och därmed är så lättillgänglig – och förbereda mig för att cirkla om den.
Och nu är alltså kursen slut. Vi hoppas att kursdeltagarna tyckt att det varit värt att lägga fyra tisdagskvällar på våra bibliotek och att de tagit till sig en del nya tankar, fått idéer och samlat på sig några konkreta tips för fortsatt cirklande. Och att vi får positiv respons om vi bestämmer oss för att vi vågar skicka ut en utvärderingsenkät till dem, alltid lite nervöst. Men så har vi ju också smörat med fika alla träffar och goodiebagutdelning som allra sista moment.
Börjar vänja mig vid Myrorna-koppen jag har köpt för att ha en egen bland alla koppar på Stadsbibblan. Vid köpet var jag bara 85 % nöjd med utförandet, men jag börjar se dess kvaliteter tydligare.
Theomis 