Joe reckoned this was the worst day of his holiday so far. He was too old, too busy to have to endure a village full of idiots more fascinated with him than he was with them.

En berömd brittisk poet, hans fru krigskorrespondenten, deras fjortonåriga dotter och ett par ur fruns vänkrets hyr ett semesterhus i bergen ovanför Nice. En främmande ung kvinna, vacker och plågad, tar sig in i deras grupp och stör den sedan tidigare knappt existerande friden. Här finns inte en enda relation i balans. Det är varmt. Semestern ska vara avkopplande, men alla är på helspänn. Den unga kvinnans galenskap tränger sig på, den river ner de sköra strukturer av normalitet som den lilla familjen byggt upp och det är ingen slump att hon är där.

Swimming Home av Deborah Levy är kort men tät och full av berättartekniska idéer, lite för många, kanske. Särskilt intressant var det förstås att ha den som läsecirkelbok i Sture biblioteks ”Res i litteraturen”-serie en dryg vecka efter att ha kommit hem från Nice, även om jag avhöll mig från att kasta ur mig personliga associationer när vi satt sju personer på två utbredda filtar framför Kungliga biblioteket i Humlegården, med fikat i mitten och olika utgåvor av boken i händerna. Helena och jag hade läst den på originalspråket engelska – författaren är född i Sydafrika och uppvuxen i England – och alla våra cirkeldeltagare hade valt den svenska översättningen, Simma hem. På Helenas omslag var det en simmande kvinna, medan den bok jag hade – den ovan – var otroligt intetsägande. Men jag gillar ju det, när den bok man sett knappa men intressanta uppgifter om i bibliotekskatalogen visar sig ha ett tråkigt omslag och det faktiskt inte alls behöver tas i beaktande.

En riktigt lyckad aspekt, i alla fall under just min läsning, var presentationen av persongalleriet, som sker ganska tidigt och ganska snabbt, och ändå kristallklart. Jag fick tydliga inre bilder av alla i huset och förutom dem grannkvinnan, vaktmästaren, killen som driver caféet. Därmed kunde mer hjärnkapacitet läggas på att analysera de relationer som skildras mellan raderna, de kringströdda symbolerna, återkommande teman, stämningen och den delvis klichémättade semestermiljön på Rivieran.

Eftersom både Helena och jag är känsliga för överdrifter tyckte vi att den fras som avslutar hela boken – ”especially when it rains” – var lite väl smäktande, vi kunde gott ha nöjt oss med det symboliska regn som redan behandlats ett flertal gånger. Att vår läsecirkel sedan hastigt bröt upp efter en dryg timme på grund av en plötslig regnskur kunde vi ju inte göra något åt.

Den blev ingen favorit, den kulturbranschskildrande novellsamlingen Mina 500 bästa vänner av Johanna Adorján. Vissa av berättelserna hade sina kvaliteter och byggde på intressanta idéer – som den om journalisten som utgår ifrån att han kommer att vinna ett prestigefyllt pris och den om förläggaren som tvingas framföra att succéförfattarens andra bokmanus inte är särskilt bra – men hantverket tilltalade mig inte. Det var för många slut jag inte tyckte om, språket – eller översättningen – svajade ibland, de vulgära bitarna var vulgära i överkant och de noveller som hade tillräckligt lite av de störande momenten för att faktiskt fånga mig var egentligen bara mediokra.

Sedan behöver man förstås inte lita på just mitt omdöme, boken är faktiskt något av en kritikerälskling, vilket är intressant i sig, eftersom kritikerna har den dubbla tillhörigheten i journalist- och kultursvängen, nämligen de två överlappande världar boken beskriver. När vi satt ett litet gäng och pratade om den på Sture biblioteks ”litterära sommarsalong” i Humlegården i kväll hade vi heller ingen brist på ingångar, det finns mycket att diskutera kring de lyckade, misslyckade, uppåtsträvande, utstötta, etablerade och nyupptäckta personligheter som utgör novellsamlingens påhittade berlinska kulturelit.

Samtidigt slog det mig hur svårt det kan vara att föra ett samtal om en novellsamling, inte alls omöjligt, men utmanande. En roman kan man prata sig igenom på ett annat sätt, ta upp aspekt efter aspekt och i alla fall ha en chans att se till att alla i gruppen är med på banan. Hoppar man i bokcirkelsamtalet från novell till novell för att diskutera röda trådar ställs höga krav på gruppen, den som inte har lagt alla detaljer på minnet blir snabbt bortkollrad. I Mina 500 bästa vänner finns många krokar, tydliga eller subtila, mellan berättelserna, framför allt i form av återkommande personer. Det var kanske lite föraktfullt av oss, men vi samtalsledare, Helena och jag, hade innan vi träffade gruppen kallat det prydliga ihopknytandet för skrivskoleövning, ett lite för uppenbart grepp, men å andra sidan var det sedan inte alla som lagt märke till de pusselbitar författaren placerat ut. Jag sätter en ära i noggrann läsning, även om jag definitivt inte kan skryta med hundraprocentigt upptäckande av ledtrådar och referenser, men den här gången undrar jag om inte den mer skummande läsaren fick en bättre upplevelse.