När jag jobbade som kommunikatör och tog emot inhemska och (ännu fler) utländska studiebesökande grupper till biblioteket var jag överpriviligierad på området gåvor och godsaker till personalen. Och har man en tjänst med pass i disken händer det då och då att tacksamma besökare vill bjuda på något. Ägnar man dagarna åt bokinköp och katalogisering är man inte riktigt föremål för uppskattningspresenter, men delar man å andra sidan kontorslokaler med kundtjänsten har man en chans. I dag kom det en tårta!
Jag älskar Bokmässan. Jag har trängts, stött på gamla kolleger, två gånger vimsat ut ur mässområdet och behövt kontrolleras för att komma in, hört panelsamtal om fri åsiktsbildning och en enkvinnasshow med finlandssvensk estradpoesi. Jag har lärt mig mer om skönlitterär översättning genom tiderna och hur bibliotek samverkar för smart medieförsörjning. Jag har slagits av skarpsinne och gäspat åt floskler. Olyckligtvis var det fullsatt, stängt och bevakat när jag äntligen letat mig fram till seminariesal R2 och 12-seminariet om bibliotek och civilsamhälle, så jag vände om, och kom att tänka på att mitt dagsschema borde ha en lunchrast. Det hade jag glömt. Jag gick ut till en parkbänk och åt upp det jag hade kvar av min tågfrukost.
Nu är jag på väg hem och har så diskret som möjligt ätit min varma tonfiskmacka från Espresso House, som inte var det mest tågvänliga valet. Men jag är sjukt nöjd över att ha kommit ihåg att gå till bistron för att visa upp mitt grå Prio-kort och få en kopp te, och nu har damerna bakom mig slutat lösa korsord tillsammans. Frid i vagnen. Fram med min koreanska roman.
Pendelbåten Freja må ha lämnat Nybrokajen några minuter sent och bänkarna ute på däck (de som samtidigt är förvaringsutrymmen för flytvästar) var ohjälpligt blöta, men med en sådan här dimmigt fridfull utsikt kan man inte klaga. Och här på kontoret i Frihamnen möttes jag av en hylla full av färdigkatalogiserade romaner, som en kollega tagit hand om medan jag tillbringade förra veckan på annat jobb. Oändligt tacksam.
Och nu hör jag ett lyckligt tjutande skall utifrån hallen. Samma kollega som katalogiserat mina böcker är kontorshunden Teodoras storfavorit. Till honom galopperar hon genom korridoren.
”Vad är det här för djur?” frågade SH oss andra i arbetsrummet på Bokhotellet, men vi var svarslösa. Och — den egentliga frågan — kan man erbjuda stans yngre meänkielitalande låntagare ett litet häfte med pixliga och, ja, höggradigt naivistiska illustrationer och kalla det barnbok? Med begränsade möjligheter till förhandsgranskning råkar vi inköpare ut för grisen i säcken ibland, på våra respektive områden. Själv bläddrade jag i en av mina beställda engelskspråkiga romaner i dag som helt oannonserat visade sig vara en storstilsbok — alltså ha extrastor text — och i SH:s fall kan det gälla obegripliga djur. Förlåt, stockholmare. Det är inte meningen.
Har ont i halsen, tycker synd om mig själv, köper böcker till Hagsätra, Björkhagen, Kista med flera bibliotek från hemmakontoret och lyssnar på A Cool Yuletide.
Läser på om Stockholms stadsbiblioteks historia och vad de gjorde, de bibliotekarier vars verk jag bygger vidare på.
Man har i Stockholms stadsbibliotek genomfört en stark koncentration i fråga om bokanskaffning, inbindning och katalogisering. Filialföreståndarna inkomma med sina förslag, huvudsakligen med ledning av de från en av de större boklådorna till huvudbiblioteket en gång i veckan uppsända ”påseendeböckerna”, men beställning och leverering gå genom huvudbiblioteket.
Ur artikeln ”Stockholms stadsbiblioteks filialer” av Fredrik Hjelmqvist, Biblioteksbladet nr 16, 1931.
Vi skyndar oss att föra ut våra egna från det numera talibanstyrda Afghanistan, sa USA och andra länder, för risken för terrordåd vid Kabuls flygplats är hög. I dag small det. Minst 60 döda.
Under kvällspasset i Rotundans informationsdisk skyltade jag med Afghanistanrelaterade romaner. En kollega visar några av dem.
Jag brukar inte tipsa om böcker jag inte har läst, men i dag gjorde jag ett undantag på Stadsbibliotekets Facebook-sida. Två andra böcker av Helle Helle har jag läst och omslaget är fint och lämpligt för dagen.
Terminens sista digitala bokcirkel i ”Lysande utsikter”-serien är avklarad – vi pratade om den prisbelönta Norrlandsdeckaren Silvervägen av Stina Jackson – och inget är som förlängd valvaka och en japansk sheet mask när man verkligen vill koppla av. Kartor och staplar med John King på CNN, statistik och spänning, världens väl och ve står på spel.
Tipsa om poesi tillsammans med ett poesiproffs? Visst, nog kunde vi ha poesitema i ett avsnitt av ”Litteratur med Sporrenstrand & Thorburn”, men då skulle min poesibelästa kollega få stå för lejonparten av kompetensen på området och själv tog jag mig friheten att introducera begreppet ”poetisk prosa”. På så sätt kom jag undan med att bara presentera en diktsamling och pratade därutöver om två romaner med ”poetiskt” språk – enligt min egen definition.
Vi förstod att ämnet var smalt, men ”våra mammor kommer i alla fall att titta”. Mycket riktigt, efter sändningens slut fick jag ett par bildbevis på att Thorburn och jag pratat böcker på mammas och pappas TV-skärm. Just i ögonblicket ovan såg jag inte särskilt munter ut, men så pratade jag också om krig, flykt och allsköns prövningar i böcker av Rasha Alqasim, Kim Thúy och Julie Otsuka. Sorgliga men bra. Vi pratar bara om bra böcker.
Theomis 