MDCCLXXIV Ett ärende till Filmhuset

IMG_9687.JPG

Vad gör man inte för den kulturtörstande allmänheten? När jag nu väljer böcker och filmer att prata om på Slussens bibliotek på torsdag kväll vill jag gärna att båda formaten ska vara lånbara. Och så vill jag särskilt gärna prata om Johan Klings lilla roman Människor helt utan betydelse och Gustaf Skarsgårds kortfilm som bygger på densamma. Så vad gör jag när jag konstaterat att filmen inte går att låna inom Stockholms stadsbibliotek? Jo, skaffar mig ett lånekort på Filminstitutets bibliotek och lånar filmen där, ser om den här hemma i kväll för att fräscha upp minnet och tar på torsdag med den till bok- och filmtipskvällen bara för att kunna hålla upp den och tipsa om att den finns att låna på biblioteket i Filmhuset på Gärdet.

Hoppas nu att det kommer någon kulturtörstande allmänhet!

MDCCXIII Walesa

Downloads

I går var en perfekt småruggig biokväll. Jag och Sofia såg Walesa, som kommit till svenska biografer ett drygt år efter dess tillkomst och lagom till att jag börjat fördjupa mig i östblockshistoria. Det låg ett gråblått Instagramfilter och slingrande cigarettrök över hela filmen, som tar sin början i en av de våldsamma polska arbetardemonstrationerna 1970, då Lech Walesa hade ett barn på väg och var frispråkig elektriker, och parallellt utspelar sig i slutet av 1980-talet, då han var sexbarnsfar och på väg att sadla om från karismatisk ledare för fackföreningsrörelsen Solidaritet till Polens president. Ett hyllande men också, vad jag kan bedöma, nyanserat porträtt. Här finns en hel del våld utan minsta romantisering, en sexbarnsmor som får visa upp vardagslivets vedermödor och även prov på äkta solidaritet.

MDCXI Ben-Hur och chokladfudge

20140707-100717-36437892.jpg
I går, när alla andra var ute och badade, i stängde jag och Lena in oss hemma hos Lena på Söder med mörkläggningsgardinen för fönstret och tittade på mastodontfilmen Ben-Hur från 1959, två och en halv timme lång. Mamma hade berättat om när hon såg den första gången, på 70-talet tillsammans med mormor på Vinterpalatset vid Norra Bantorget. En stor upplevelse med effektfullt ljud i salongen när hästarna rusar fram under den våldsamma kapplöpningen. Jag såg en ung mamma och en ung mormor framför mig när vi kom till kapplöpningsscenen med hjälten Judah Ben-Hur och romaren Messala.

Dagen innan hade jag laddat med lite bläddring i Östermalms biblioteks gamla exemplar av boken i svensk översättning, illustrerad med bilder ur filmen från 1925.

Ben-Hur-tittandet var förstås en del av ett F’n’F – film- och fudgekväll – då vi kokade fudge med mörk choklad och Non Stop och en med ljus choklad och jordnötter. Den första blev smulig men god, den andra riktigt len och med fin kontrast mellan sött och salt.

Vid ett F’n’F nöjer man sig aldrig med bara en film, så när Ben-Hur-musiken klingat ut satte vi på April in Paris med Doris Day från 1952. Sång, dans, skratt och glamour.

Efteråt tog vi den traditionella midnattspromenaden till slottet, där vi brukar säga att vi ska bråka med vakterna, vilket vi sällan gör, men det hela grundar sig på tillfället då vi råkade gå fram till en del av slottsområdet som var avstängt, vilket en av vakterna upplyste oss om genom att gå emot oss och med knappt målbrottsfri stämma ropa ett samtidigt ljudligt och osäkert: ”Halt!” Det där tyckte vi var skojigt. Under den här promenaden gick vi fram till en avspärrning där det i mörkret var svårt att se skyltarna över huvud taget och att läsa var nästan omöjligt. Medan Lena gick ända fram för att läsa att det rörde sig om ett ”skyddsobjekt” noterade jag att den unge vakten började närma sig och samtidigt höll upp sin handskbeklädda hand som en bestämd polis. En halv seger, tyckte vi. He he. Kalla oss ”midnattsligisterna”.

MDCVI Kon-Tiki

Kon-Tiki_2012Kon-Tiki_1950För ett par veckor sedan såg jag och Jenny F Kon-Tiki från 2012, den storslagna, dramatiserade och tillskruvade versionen av originalet, Thor Heyerdahls egen filmdokumentation från Expedition Kon-Tiki, utförd 1947, utgiven som film 1950, Oscar-belönad 1951, som jag nu också har sett.

När det gäller filmatiserade romaner är min fasta princip att boken ska läsas först, om inte annat så av respekt för författarens avsikt med sin berättelse, men i det här fallet, då den ursprungliga filmen är en dokumentär och ett facit, funderar jag på om det blev fel eller rätt att först se spelfilmen. Jag gillade den, den var spännande och snygg, och eftersom den byggde inte bara på en verklig händelse utan verklig filmdokumentation kunde man inte låta bli att fråga sig ”men hur var det på riktigt då?”.

Hade jag sett originalet först hade spelfilmsupplevelsen förstås störts av förkunskaperna – så där såg inte expeditionsdeltagarna ut, inte flotten heller, och så där var det inte när de blev avvinkade i Peru … Nu såg jag istället en äventyrsfilm med verklighetsgrund, byggde upp en stor nyfikenhet på Expedition Kon-Tiki, läste på på IMDB om de konstnärliga friheterna filmskaparna tagit sig och såg slutligen Thor Heyerdahls egen film. Den kändes då som en riktig skatt, verkliga rörliga bilder från det verkliga äventyret. Sedan irriterar man sig en aning i efterhand på de konstnärliga friheter man tagit del av.

För bra många år sedan var jag och Jenny på Kon-Tiki-museet i Oslo. Dags för ett återbesök.

För övrigt skulle Thor Heyerdahl ha fyllt 100 år i år.

MDLXXI The Lunchbox

MV5BMTUwMzc1NjIzMV5BMl5BanBnXkFtZTgwODUyMTIxMTE@._V1_SY317_CR0,0,214,317_AL_Biotips: Charmiga indiska The Lunchbox. Hela den indiska känslan utan den grälla Bollywood-stilen. Och det är inte ofta man kan sitta med sin popcornkartong i biosalongen och vara ganska säker på att underhållningen varken kommer att ha inslag av våld eller pinsam humor eller något annat som förstör den schysta biokväll man är upplagd för. Jag gillar kombinationen barntillåtet och intelligent innehåll.

Ska jag se om den vill jag gärna ha ett reserverat bord på Mandira direkt efteråt. Man blir grymt sugen på indiskt.

MCCCLXXIV Gamla amerikanska filmer och nykokt fudge

20131209-001950.jpg
”Wasn’t I lucky to be born in my favorite city?” är mitt favoritcitat från film- och fudgekvällen, sagt av Tootie i början av Meet me in St. Louis från 1944. Judy Garland har huvudrollen och sjunger, för lillasyster Tootie (Margaret O’Brian), Have Yourself a Merry Little Christmas, som skrevs till den här filmen.

Vi såg därefter The Belle of New York från 1952, med Fred Astaire och Vera-Ellen, och sedan Take Me Out to the Ball Game från 1949, med Frank Sinatra, Esther Williams och Gene Kelly. Alla tre filmer är alltså från mitten av 1900-talet och alla utspelar sig mellan 40 och 50 år tidigare, kring sekelskiftet.

Fudgesorterna för kvällen blev kanel och mandel respektive saffran.

Då så, då var det dokumenterat. Jag önskar att Lena och jag gjort en lista över alla filmer och fudgesorter sedan vi började med konceptet för … är det åtta år sedan nu?

Under tiden vi väntade på att fudgen skulle svalna åt vi två portioner lime-Jell-O var.

MCCCXXXVIII Den förlorade melodien

Screen Shot 2013-11-04 at 9.03.19 AM.png
Filmtips från Filmarkivet: Den förlorade melodien från 1957, 13 minuter.

Det trivsamma Stockholm förlorar sin charm när trafiken blir för tät och invånarna för stressade, då de är fast i bilkö eller står och väntar på bussen. Trafikköerna gör att körhastigheten i innerstaden blir alldeles för låg på morgnar och eftermiddagar. Lösningen är att så många som möjligt lämnar bilen hemma under rusningstiderna och väljer kollektivtrafik, som den förträffliga nya tunnelbanan, där många får plats på varje tåg, och att tunnelbanan byggs ut.

Rösten som berättar allt detta medan vyer över framför allt Stockholm, men också några andra städer, spelas upp tillhör Torsten Lilliecrona, mest känd som Melker i Saltkråkan.

MCLXXVI The Lady – filmen om Aung San Suu Kyi

7960_33a0_TheLady_Poster_70x100_NO_THUMBEtt kort filmtips – The Lady (2011) om Burmas stora hjältinna Aung San Suu Kyi. Hennes historia berättas ur makens perspektiv, om hur han och sönerna blir kvar i England medan Suu för politisk kamp i Burma och drabbas av militärens brutalitet gång på gång.

Inspirerande, sorgligt och informativt på samma gång. Filmen finns att låna på Sture bibliotek (från och med i morgon, då jag återlämnar den).