Etikettarkiv: Familjen

MMD Soft söndag i Örebro

Traditionell helgfrukost hos bror och svägerska, som tagit fram de här flingpaketen och lämnat övriga 34 – ja, 34 – sorter i hyllor och skåp. På brorsdotterns rekommendation tog jag en blandning av kanelflingor och nougatkuddar.

Några morgonhopp.

Sightseeing i Örebro.

Och eftermiddagsgudstjänst i Pingstkyrkan. Svägerskan har utformat bildmaterialet. Hade jag kommit nästa vecka hade jag visst fått höra Sebbe Staxx (vars självbiografi jag läst och kan rekommendera till den som vill läsa om vägen in i och ut ur Stockholms undre värld för en kille från Bagarmossen).

MMCDXCIX Lek och tecknat

En tur till Örebro för att se barnfilm och umgås med brorsbarnen – men inte samtidigt.

Det började med lek, förstås. Brorsonen är i ett första hopprepstadium, där enstaka hopp går bra, men inte så många i följd. Jag vet inte hur många år sedan det var jag hoppade hopprep senast – långrep, dessutom – men utmanades på både bokstavslek och sifferlek och klarade mig under omständigheterna rätt bra. Brorsdottern med kompis körde sparkcykelrace under tiden.

Efter tacos och gemensam film – Råttatouille – var det läggdags för halva familjen och vi andra såg …

… Zootropolis! Som jag alltså bjöds hit för att se. På engelska, med bror och svägerska. Underhållande i sig och intressant ur Disney-förmedlar-människosynsbudskap-till-barn-perspektiv.

MMCDXCII Ett äppelträd på min lott

Medan mina föräldrar roar sig i USA har jag äppelplockningsansvar. Tur för mig att grannarna var hemma, för jag gav mig självklart av utan nyckel. Som ovan äppelplockare är det möjligt att min metod var oortodox – efter att ha plockat så många jag nådde tog jag fram en långskaftad piassavakvast som jag hakade fast i de höga grenarna och skakade tills äpplena dunsade ner, i gräset om jag hade tur, på stenplattorna om jag hade otur, i ansiktet om jag hade ännu mer otur.

Nu står två lådor och två kassar med äpplen i garaget och föräldrarna har fått post uppläst för sig på telefon i en bil i Colorado.

MMCDLXXII Limbo i Grünewaldsalen

Vill man höra klassiskt swingig jazz i Stockholm är Stockholm Swing All Stars det bästa tipset. En höstkonsert i Grünewaldsalen i Konserthuset tycks vara tradition, det här var andra tillfället för mig, men framför allt var det en födelsedagspresent till pappa, och mamma hakade också på. Den limbouppvisning som musikerna bjöd på under en låt hade min mor bevisligen kunnat vara med i.

MMCDXV Skansensöndag

Vem vill inte tillbringa en eftermiddag på Skansen med det här gänget! Mamma, brorsbarnen och jag tog bergbanan upp, träffade getter och marsvin, såg en halv barnteaterföreställning och lite barnallsång på Sollidenscenen, åt glass och åkte karusell. Det jämtländska tunnbrödbaket vi tittade på i en stuga precis i början uppskattades nog mer av vissa än av andra (gott var det också!).

Panoramavy från Solliden, med gigantiska färjor på rad.

Det tär på en gammal fasters krafter att ägna sig åt barnaktiviteter i solen i flera timmar, väl hemma i soffan somnade jag med min bok, men nu hade jag ju faktiskt tinat upp de frysta grytbitarna och bestämt mig för att göra Bœuf Bourguignon, så det var bara att stiga upp och bryna kött och skära morötter och det ena med det andra. Nu, vid midnatt, är den klar, och ordentligt provsmakad. Galet god, om jag får säga det själv. Tyvärr blir den svår att återskapa, eftersom jag hällde i det jag hade i skåpen och var för slö för att mäta någonting alls.

MMCDVII Östgötaturné

Med jämna mellanrum är både föräldrarna och brorsan i Östergötland, i trakterna på och kring Vikbolandet där vi bodde från det att jag fyllde elva fram till att vi droppade av – jag flyttade hemifrån när jag var sjutton, brorsan flyttade hemifrån några år senare och slutligen sålde föräldrarna villan och flyttade hit till Stockholm. Det är nio år sedan och jag hade inte varit där sedan dess – fram till nu. Att åka och titta på huset där vi bodde och den gamla stugan på samma tomt, farfars barndomshem och vår sommarstuga när jag var liten, var helt uteslutet. Pappa och brorsan har en annan inställning, men mamma och jag vägrar. Vi vill minnas det som det var, inte som det blivit med de nya husägarna. Under dagens östgötaturné, som jag önskade mig av föräldrarna i födelsedagspresent, åkte vi hastigt förbi den lilla väg som går upp till huset – jag skärmade av utsikten med händerna och stirrade ut genom bilfönstret åt andra hållet – men såg mycket annat i omgivningen där i Östra Ny, som den grisskära kyrkan och det lilla hus som var pappas första hem, bara några hundra meter från där vi bodde.

Jag är stadsmänniska och att bli kvar på Vikbolandet fanns inte i min föreställningsvärld, samtidigt som jag alltid tyckt att utarmningen av byarna – som tidigare var hela samhällen – är så sorglig. I Östra Ny fanns förr om åren all möjlig service, varav mataffären fanns kvar när jag var liten, men även om det som fanns är borta har bygden inte dött ut. Vissa i min generation har faktiskt stannat kvar, och förutom att det är liv i stugorna har nya specialiserade gårdsbutiker öppnat lite här och där, som varenda stadshipster skulle uppskatta.

Första stoppet på turnén var Vilbergen i Norrköping, där vi hälsade på Ivan och Birgitta. Ivan är pappas kusin, också född vikbolänning, och en stor del av samtalet över vaniljhjärtan och finska kanelbullar rörde minnen av hus och människor vid den gamla kvarnen, vid vägen mot Tjugentorp, före fotbollsplanen men efter Örtomtavägen, vid skolan, vid den gamla skolan, vid den ännu äldre skolan och så vidare och så vidare.

Egentligen stod inte Söderköping på min önskelista, trots sin oslagbara charm, men när vi passerade kunde vi inte låta bli att gå runt i några få minuter. Här ligger Diana, som går längs med Göta Kanal mellan Stockholm och Göteborg.

Här står vi i en åker vid Mogata och studerar landskapsblomman blåklint.

Lunch på Stegeborgs hamnkrog. Vackert väder när vi kom …

… sedan inträffade detta.

Uteserveringen tömdes på folk, men vaddå, det fanns ju tak! Vi satt kvar. Jag gick in och knyckte en lykta, personalen kom och satte på infravärmen.

Pappa och hamburgaren.

Det blev inte mycket mer regn, men väl moln i olika kulörer, och lite åska i bakgrunden.

Plötsligt dök Diana upp igen. De kunde inte komma mycket närmare restaurangen.

Själva borgruinen är ändå rätt stilig i gråväder.

Nästa höjdpunkt var Visätter kalkongård. Själva kalkonerna hörde vi kackla inifrån sitt hus, men de djur vi ville titta på var alpackorna.

De är inte särskilt blyga.

Det här är Idun, i regntyngd lugg.

När vi ringde upp och sa att vi ville handla i butiken och titta på alpackorna skickades en av familjens söner på cykel för att möta oss. Han släppte in oss i hagen där honorna gick.

Och här är den lilla alpacka vi helst ville träffa – fyra dagar gammal.

Pappa fick äran att bjuda på lördagsgodis.

Nästa stopp var Sänkdalens gård, vars glass jag senast såg på Vintervikens trädgårdscafé.

Här strövar mjölkproducenterna.

Gårdsbutiken skulle enligt uppgift ha mycket generösa öppettider, 9-21 varje dag.

Och det var ingen konst att hålla öppet, förstod vi när vi gick in i det garderobsstora rummet med en frysbox full av läckra glassbägare och en kaffeautomat på en bänk. Ovan ses kassan. Här har man förtroende för kunderna.

Parkering för traktens ungdom.

Och så hade vi sparat det kanske bästa till sist – ICA i Östra Husby! I Östra Husby, Vikbolandets centralort, ligger min gamla högstadieskola, men minnena från ICA-butiken härstammar framför allt från de år då jag kom hem till mamma och pappa på någon liten sommarvistelse och – ännu viktigare – till jul. När jag frammanar en inre bild av butiken är den fylld av julstjärnor.

Slutligen vill jag upplysa om fenomenet saltgurka. När jag hör någon i Stockholm, eller på en annan ej östgötsk ort, prata om saltgurka menar vederbörande i nio fall av tio ättiksgurka. Så här, mina vänner, ser saltgurka ut. Den kan vara vit, som här, eller grön. Och så smakar den salt, inte sött.

MMCCCLXXXVII Brorsbarnen och Slottskyrkan

”Så vackert!” hade mina brorsbarn, 4 och snart 7, sagt när de såg Slottskyrkans interiör när prins Oscars dop visades på TV. De fortsatte att kommentera hur fint det var och när deras mor sa att kyrkan fanns i Stockholm hade de entusiastiskt frågat om det var nära farmor och farfar. Jo, det var ju ganska nära. Då ville de dit.

Det bestämdes att till helgen, när de skulle hälsa på farmor och farfar, skulle de också gå på gudstjänst i Slottskyrkan.

Så blev det. De orkade med det mesta, satt och ritade och klängde runt litegrann under predikan och gick ut kanske en kvart i förtid med sin pappa för att sedan komma tillbaka efter gudstjänstens slut och titta på allt det fina. Tyvärr spärrades den främre delen av, vilket väl hade att göra med att turister myllrade in så snart dörrarna öppnades, men det gick att titta i alla fall. Och här visar storebror att han orkar lyfta lillasyster.

Vädret var väl inte det somrigaste, men ibland vill man ha glass ändå, i slottsnära miljö.