Etikettarkiv: Bibliotek

Poesin och poesipratarna är det bästa med att komma tillbaka till jobbet

När jag ansökte om semesterdagar till Teneriffa-resan lade jag till en extra ledig dag efter hemkomsten, det vill säga i dag, men så tänkte jag om, när jag insåg att det var den här dagen ”Månadens diktsamling” skulle äga rum. Jag hade förstås kunnat ta mig till biblioteket bara för att vara med på mitt favoritprogram vid lunchtid, men arbetsdagar som bryts av av en poesipresentation är sådana trevliga arbetsdagar.

Sedan fick jag dessutom en förfrågan om att ta emot en internationell grupp arkitekturstudenter från KTH och deras lärare under just den här förmiddagen, så efter några korta timmars sömn tog jag mig till jobbet och gick direkt och mötte studenterna vid huvudentrén, lotsade dem till sagorummet där läraren höll en introduktion, varefter vi gick vidare i publika delar och bakom kulisserna. Som tur var var jag mest dörröppnare och tillgänglig för frågor som kompletterade det den väldigt kunniga läraren berättade, men i min sömnighet försökte jag ändå ta in så mycket som möjligt av den detaljinformation som han delgav sina studenter. Medan jag under mina visningar brukar fokusera på att peka ut vackra detaljer och berätta underhållande anekdoter handlade det under den här rundturen om ledstänger, belysning och exakta originalkulörer på olika väggar. Något jag hört den här Gunnar Asplund-experten prata om tidigare, men som jag helt hade glömt, var hur man kan skilja mellan ursprungliga och nyare dörrpar på gallerierna i rotundan utifrån insidornas olika material. Nu ska jag lägga det på minnet.

Efter visningen stannade gruppen och pratade i styrelserummet och när klockan var kvart i tolv var jag tvungen att lämna dem för att hinna springa till Espresso House och köpa min obligatoriska varma choklad att ta med in i Poesibazaren. Det sorgliga med dagens program var att det var det enda som äger rum på Stadsbiblioteket under överskådlig tid. Fler ”Månadens diktsamling” är inplanerade under terminen, men på andra bibliotek. Kul för dem, trist för mig. Mer än trist. Tragiskt. Jag har verkligen älskat de här små, intima poesipresentationerna. Enkelheten och engagemanget.

Men det blev ett värdigt sista tillfälle. Hela fyra poesipratande kolleger satt som en – mycket informell och improviserande – panel med varsitt exemplar av diktsamlingen Ararat av den amerikanska uppburna poeten Louise Glück. Dikterna var starka, formmässigt lätta att ta till sig, men känslomässigt svåra. De som lästes upp kretsade kring familjerelationer, mellan förälder och barn och mellan syskon. En av dem hette ”Förlorad kärlek” – ”men jag kallar den ‘Vill bara gråta'”, sa Linda innan hon läste upp den. Hon nämnde också andra titlar hon hittat på själv, vilket ledde till en liten utvikning i samtalet om sätta sina egna titlar på annat än dikter, som tavlor och filmer. En förträfflig idé för den som på ett snabbt och enkelt sätt vill göra en personlig analys av ett konstnärligt verk.

Publiken vid ett genomsnittligt ”Månadens diktsamling” kan bestå av kanske åtta personer, varav ett par ur personalen, några äldre damer, någon äldre herre, någon yngre person. Tröskeln är låg och flera vågar lägga sig i, med frågor och kommentarer på alla nivåer. I dag hade vi en deltagare som såvitt jag förstod var bibliotekarie i Västerås – där Tranströmerpriset kommer att delas ut till Louise Glück senare i vår – och en annan kvinna satt med ett eget exemplar av Ararat på engelska. ”Månadens diktsamling” ska handla om en relativt ny bok och den här räknas eftersom den kom på svenska i fjol, men originalet kom redan 1990, och hon som satt med en sådan i handen blev tillfrågad om hon ville läsa ett par dikter högt. Det ville hon. Det blev ett väldigt fint inslag.

Jag uppskattar texterna som litteratur – även i svensk översättning – men som så ofta när det handlar om liv, död, mening och mellanmänskliga relationer kan jag inte relatera till själva livssynen. Mycket av det som lästes upp var vackert men otroligt sorgligt, och en av kollegerna sa att man får försöka läsa in ironi och distans för att inte föra över det sorgesamma till sig själv. Jag har försökt hitta ett smakprov som inte är alltför deppigt. Här är ett, de två första styckena i dikten ”Utseenden”:

När vi var barn lät våra föräldrar måla våra porträtt,
hängde sedan upp dem intill varandra över spiselkransen,
där vi inte kunde bråka.
Jag är den mörka, den äldsta. Min syster är blond,
det är hon som ser arg ut för att hon inte kan prata.

Det störde aldrig mig, att inte prata.
Det har just inte ändrat sig. Min syster är fortfarande blond, ser ut som på porträttet. Frånsett att vi nu är vuxna, vi har gått i analys: vi förstår våra uttryck.

Efter programmet gick vi till Mowglis kök, jag, tre av poesipresentatörerna, kollegan som suttit framför mig som åhörare och vår kollega ljudteknikern, som inte hade haft något att göra med det helt oförstärkta programmet, men fångades upp på vägen. Bibliotekspersonal som gillar poesi, musik, film och annat har mycket att prata om över bengalisk curry, naanbröd, mango lassi och röd dryck gjord på rosblad och lime. Kanske mest intressant var att bli uppdaterad angående det punkband som två av de närvarande är med i. Det tror man inte när man ser dem.

Nördinvasion

I dag, under i princip alla sex öppettimmar, har biblioteket kryllat av unga människor med blått hår, yviga rosetter och mössor med teddybjörnsöron. Det har varit cosplaytävling, mangaquiz, en biblioteksquest inbegripande guldböcker och chiffer med flera aktiviteter, under rubriken NördCon. Å ena sidan är det upplyftande att se klungvis med enstusiastiska barn, tonåringar och unga vuxna både i rotundan och på barn- och ungdomsavdelningen. Å andra sidan insåg jag snart hur lyckligt lottad jag var som tillbringade stora delar av dagen i ljudbibliotekets informationsdisk, dit sorlet inte nådde, och jag är glad att morgondagens aktivitet är isländsk sagostund klockan två.

Men rotundan var superfin med sin massiva ljusdekoration.

Orions caesarsallad och annat fulländat

Fyra timmar i Stockholms stadsbiblioteks kundtjänst. Det gällde böcker, räkningar, bibliotekens advokatjour, nedladdning av e-media, öppettider och förskolemorgon. De flesta var trevliga, några ringde fel. En skulle till polisen i Täby.

Passet var långt, men sedan kunde jag ta lunch och eftermiddagen var pass- och mötesfri. Det kändes nästan misstänkt lugnt. Vad kunde jag ha glömt? Någon brådskande redigering på biblioteket.se? En programaffisch som borde ha satts upp i går? Någon mailfråga om Stockholmskällan som lämnats obesvarad? Missförstå mig inte, det finns alltid saker att göra på ett underbemannat bibliotek, alltid, men just den här fredagseftermiddagen på just mitt bord var ingenting akut. Så jag tog extralång lunch med en caesarsallad på Orion.

Den är nästan för lyxig. Stor. Mycket caesardressing, parmesan och varm kyckling. Små baguettebitar vid sidan om med tapenade på kalamataoliver. Paradisiskt. Min fredagsstämning var så monumental att jag la till en biskvi som efterrätt, det tog emot när salladen väl var slut, men jag lyckades. Åt med chokladkladdiga fingrar medan jag såg bokvideor på YouTube.

Fick en ny vän också.

Tillbaka vid skrivbordet skrev jag klart en boktipstext om en ny bok om Ringvägen, hjälpte en kollega exportera en sms-konversation och plockade med lite annat innan jag gick till Lakritsroten och köpte Lakrids by Bülows ”Coffee Kieni”, violchoklad från Malmö chokladfabrik och finska favoriten Lakritsi Toffee Palat från Brunberg. Sedan mötte jag SB och JH utanför Odenplans station för vidare promenad till tapasrestaurang. Drömfredag.

Två från Facksal 4, en från Facksal 1

Fortsätter utveckla skyltningen i Stadsbibliotekets rotunda. På skylthyllan med personalens skönlitterära tips smyger jag nu in en del böcker från facksalarna, sådana som mycket väl kan uppskattas av den annars romaninriktade läsaren, som Astrid Lindgrens dagböcker, Louis Armstrongs memoarer eller Åsne Seierstads reportage. (Ska jag vara ärlig är det är inte enbart en läsningsvidgande strategi. Det har också att göra med att mina favoritböcker, som jag helst tipsar om, för det mesta tillhör något facksignum.)

Poesiantologier du inte visste fanns

Just nu försöker jag hålla igång tre skylthyllor i rotundan – personalens tips (där vi var tre kolleger som tog ett grepp och började från noll för en vecka sedan), Nobelprishyllan och poesiantologihyllan. Poesin är enklast.

Tidigare fanns det ett helt gäng poesiansvariga i huset som jobbade med Poesibazaren (vårt showroom för de senaste par årens diktsamlingar), arrangerade en ganska stor mängd program och också, antar jag, tog hand om poesiskylthyllorna i rotundan. På ena halvan ställs nya diktsamlingar, över den andra står det ”Tema”, men det har inte direkt upprätthållits på sista tiden. I samband med att vi blev radikalt färre medarbetare på Stadsbiblioteket försvann de mest aktiva poesibibliotekarierna och nu är det min kollega M som i princip har tagit över hela skutan.

Det som gläder mig mest är att programmet ”Månadens diksamling” fortsätter – första tillfället för året är 26 februari – och vad gäller skyltningen är jag själv numera indragen. M och jag har gjort upp en temaplan för de kommande månaderna och jag började enkelt med ”poesiantologier du inte visste fanns”. Det rör sig visserligen mer än man kanske tror på poesiavdelningen, men just den här temaskyltningen är kanske mer rolig än lockande för hemlån. Just nu står där bland annat dikter från Beckomberga, tågpoesi, en limericksamling, svensk poesi rörande Italien och ett antal antologier som blir intressanta bara för att de representerar en annan tid. Att hitta temaenliga böcker att skylta med är lätt som en plätt, antologier står för sig både i hyllan i rotundan och nere i magasinet och det är bara att plocka de som ser roliga ut, och det skulle förvåna mig om det blir luckor på skylthyllan i alltför snabb takt. Men blir det huggsexa om tågpoesi och åttiotiotalsdikter är ingen gladare än jag.

Personaltipsen och romaner av Nobelpristagare går däremot som smör. Det är inte alltid lätt att veta vad som funkar. Vissa genomarbetade och – tycker man själv – frestande bokutställningar står orörda tills man ger upp och byter ut dem, medan andra skyltningar, som den rad av matchande tunna Dostojevskij-böcker jag satte fram häromveckan, försvinner i ett nafs.

2020 års Stockholm läser-bok har avslöjats

Så var det avslöjat – 2020 års Stockholm läser-bok är Den högsta kasten av Carina Rydberg. Äntligen slipper man fundera på vad man säger till vem, när man omgärdas av kolleger varav vissa vet och vissa inte och man har tystnadsplikt i flera månader.

I kväll ägde tillkännagivandet rum på Stadsbiblioteket, typiskt nog på min lediga dag, men jag tog mig dit och var på plats delvis som besökare och delvis som extraresurs. För andra året i rad har en bok av en nu levande författare valts, vilket gör evenemanget roligare, om vederbörande deltar (och det vet ju faktiskt inte publiken något om innan det avslöjas). Det var mycket folk för att vara ett så här hemlighetsfullt evenemang och jag tror att det såldes en del signerade böcker.

En uppgiven bibliotekaries bekännelser

Det blev en ganska tuff jobbhelg, med många besökare på biblioteket, åtminstone i går, och en hel del strulande teknik. Den ena av de två publika skrivarna la av i går eftermiddag, i dag var det ett lotteri om de publika datorerna skulle gå igång som vanligt vid inloggning eller bara visa en svart skärmbild och under båda dagarna har återlämningsautomaterna fått stängas av, eftersom själva återlämningsroboten ibland tar emot böckerna och utför borttagandet av lånen från låntagarnas konton och ibland bara tar emot böckerna. När det upptäcktes under gårdagen innebar det massor av extrajobb i form av åter-återlämning av böckerna på sorteringsverkets vagnar. Ett plus i dag var att vi var medvetna om problemet, ett minus att en person ur den lilla personalstyrkan behövde stå vid automaterna och manuellt ta emot böcker.

Bedrövliga arbetsdagar är sällan helt utan ljusglimtar – en och annan tacksam besökare, det vanliga trivsamma snacket mellan kolleger, mandelmusslor med hallonsylt och grädde i lunchrummet, tack chefen! – men när frustrationen stiger är det lätt att hamna i en ond spiral. Att det ser ovanligt kaotiskt ut på hyllorna, med böcker som ligger på trekvart och många av dem på fel plats, fel hylla, fel sal, hänger ihop med underbemanningen, men det är bara att tillstå att jag särskilt en dag som dessa också blir tokig på besökarna som rumsterar på hyllorna utan att bry sig om att böckerna rasar och, ännu jobbigare, att de lämnar böcker de kommer på att de inte vill låna på precis vilken hylla som helst i biblioteket. När de böckerna sedan efterfrågas behöver jag inte förklara hur omöjligt det är att hitta nålen i höstacken av hundratusentals andra nålar. Och hur det känns att vara mottagare av irritationen hos frågeställaren, som åkt långt efter att ha sett på vår hemsida att just den där boken ska finnas inne. Osannolikt, kanske ni tror, att en viss bok försvinner och att någon kommer och frågar efter den efter att ha åkt långt (och/eller stressat för att hinna komma före stängning och/eller är i desperat behov av boken inför en tenta och/eller har lovat någon annan att fixa boklånet dagen innan vederbörande reser till andra sidan jorden). Inte alls. Det är vanligt.

Och det är förstås inte slut där – en dag som dessa blir jag också mer än normalt uppgiven när jag ser att våra övningsböcker på språkhyllorna är fullklottrade med svar och när jag ser skräpet som somliga lämnar efter sig, antingen just där de suttit eller, om de är mer medvetna om sina försyndelser men precis lika skyldiga, på undanskymda hyllor. Måttet var rågat när jag upptäckte att Evangeliskt klosterliv i Sverige från 1972 var stulen. Alltså, lägg av. Det är gratis att låna. Vem är du som hellre stjäl den här boken än göra dig omaket att lämna tillbaka den efter några veckor? Jag kan nästan garantera att de två omlån man får göra vore möjliga för den här titeln, som sannolikt sällan får reservanter.

Jag lovar att återkomma till prisandet av härliga möten och fantastisk verksamhet på Stadsbiblioteket. En annan dag.

Nästan fullt i Facksal 1

Tillbaka på jobbet efter sällsynt sammanhängande jul- och nyårshelger. Massor med folk i biblioteket. Vädret är vackert och caféet är stängt, så det är böckerna och läsplatserna som drar. Studenterna har till och med hittat in i lilla Facksal 1, som jag annars brukar rekommendera för den som vill sitta lite extra lugnt och avsides. Och till Rotundan kommer turisterna i en stadig ström.

MDCXLIV Monoceros

IMG_0116

”Månadens diktsamling” som presenterades av kollegan PS i Poesibazaren i dag var Monoceros av Jonas Ellerström. Prosapoetiska romaner brukar inte tilltala mig, men diktsamlingar i prosaliknande form tycker jag om. Den här lilla boken består av miniberättelser, eller små tablåer, på olika teman och det var inte svårt att avgöra vilken som skulle bli min personliga favorit – ”Regnet i Ramallah”. (För att både regnväder och för mig främmande och spännande platser är oemotståndligt, allra helst på samma gång. Och så har ju titeln så fin allitteration och rytm.)

Dess första stycke: ”Hotellrumsfönstret är på utsidan täckt av ett fint nät, som buktar lite i morgonblåsten. Antagligen tjänar det till att hålla stadsduvorna borta. Sikten blir dålig och timmen är tidig; det är först med kikarens hjälp jag upptäcker att regnet faller tätt på skolans platta tak mittemot.”

Vad gör personen där? Vaken tidigt på morgonen på ett hotell? Med en kikare? Ingen aning, men när jag läser den korta skildringen blir berättaren snabbt jag själv och ett sammanhang börjar ta form.

Nästan lika tilltalande är ”Hundarna i staden”, om herrelösa hundar. Sista stycket: ”Natt efter natt iakttar jag det lilla fribrytarbandet på hotellgräsmattan. De håller överläggningar, gör expeditioner, återvänder och rullar ihop sig i en hög för att sova, vaknar, bråkar, somnar om. De lever sitt hårda, fattiga liv bäst det går och jag tycker mycket om dem.”