Lotta hade en massa bra filmer att välja på, men jag är en vanemänniska och ville se en Jane Austen-film, precis som vi gjort tidigare. Det blev till och med den vi sannolikt såg näst senast. Pizza, fruktsallad och en redan sedd kostymfilm är en optimal lördagskväll.
Värt det. Utsikt från Djurgårdsbrunnsbron.
Jag var beredd på flera smärtsamma sprutor inför den kommande resan till Nepal, men allt jag behövde var ett drickvaccin. Gick ändå till Hötorgshallen efteråt och köpte min belöning, rökt cheddar och grottlagrad gruyere.
Kan verkligen rekommenderas. Allt var utsökt. De traditionella små sandwicharna på vitt bröd var ersatta av en ganska ordentlig macka, så sammantaget blev det en riktigt mättande måltid.
13 januari. Mormors födelsedag och dagen då julen dansas ut. De flesta julprydnaderna har redan dansat ner i källaren, men några är samlade i hallen tills vidare, till exempel de här:
Ett enkelt änglaspel för värmeljus, fast med rävar. Ett rävspel. Julklapp från Jenny F.
Den här lilla träprydnaden kräver en utvikning. Den är tillverkad av någon intagen på Louisiana State Penitentiary, eller Angola Prison, som det kallas, USA:s största högsäkerhetsfängelse, och Sofia och jag fick varsin med olika motiv när vi var på en gudstjänst i Brooklyn Tabernacle för ett år sedan. Pastorn berättade att de hade nära kontakt med fängelset, att många intagna blivit kristna och att alla i kyrkan – och det går in hur mycket folk som helst i Brooklyn Tabernacles lokaler – skulle få varsin träprydnad på väg ut som en hälsning från deras vänner i Angola Prison.
Vi hade hamnat bredvid den här jamaicanska kvinnan, som tog sig an oss på alla sätt och vis, och när gudstjänsten började gå mot sitt slut tog hon snabbt med oss till foajén, så att vi skulle slippa köa för att få våra små presenter.
Nästa julsak är Cheng, som har haft sin plats i soffan från slutet av november, och som köptes i Hongkong i november 2014. Det var på Muji, jag köpte renen och en liten flaska med grapefruktolja och när jag var på väg ut tjöt det i larmbågarna. Något i påsen – oljan, visade det sig – hade fortfarande larmet kvar och Jenny F skrattade högt när vakten med viktig min packade upp och undersökte en vit, lurvig ren.
I badrummet är det skillnad på julprodukter och resten-av-året-produkter. Nu ska de här bort för säsongen. Den ena har jag fått av Jenny F, den andra är ett New York-minne.
Några sådana här har också hängt i badrummet. Presenter från brorsbarnen.
Och så den lilla julkortskörden. Favoriterna är nog det längst ner i mitten, som Andrea i Milano skrev på ett tåg någonstans i Tyskland på väg hem till Italien, och den broderade julgranen, ett otroligt arbetat julkort som bloggaren Surströmmingen (alltså kollegan Helenas mamma) knåpat ihop. De andra korten har alla sina egna förtjänster och jag blev väldigt glad över allihop.
Tråkigast är kanske att även den elektriska adventsljusstaken försvinner nu. Det blir så mörkt och trist där den stod. Samma sak varje år. Vad ska man ha istället?
Hur söt är inte den här lilla portionsförpackningen! Mycket skräp blir det, och det visste jag inte när jag köpte den vintermönstrade påsen med Reese’s Clusters, men att jag skulle köpa den rådde det inga tvivel om. En för mig ny Reese’s-variant i Hersey’s-butiken. Med vintermönster. Jag går på allt sådant.
Kollar SVT Play-appen, där jag tydligen sparat några favoriter. Jag kan i alla fall kännas vid de tre första.
Jag såg den skutta fram i den för harben ganska djupa snön.
På väg hem från jobbet i kväll lyssnade jag på ett missat avsnitt av Lundströms Bokradio från slutet av november, där Magnus Halldin och Monica Tranströmer berättar om boken I arbetets utkanter, innehållande valda delar ur Tomas Tranströmers arkiv. Tanken lär vara att läsaren ska ges en inblick i författarskapet – Tomas Tranströmer var själv med och utformade boken, men avled kort innan den var helt färdigställd – och frågor kring hans dikter och diktning ställdes till de båda gästerna i radioprogrammet. Det är förstås inte lätt att svara på frågor om någons skrivande, det kan ju inte ens författaren själv alla gånger, så även om det säkert är en bra och intressant bok hade jag svårt att få ut något av samtalet kring den.
Men så kom en detalj som jag tyckte var genial. Andra har säkert formulerat saken på liknande sätt tidigare, men för mig var det nytt. Det handlade om att det utifrån anteckningar går att följa hur den kända dikten ”Romanska bågar” växte fram till sin slutgiltiga form och att en diktrad, i två olika varianter, tycktes vara central i tidigare versioner av dikten, men till slut ströks den. De spekulerade kring varför och kom fram till att raden hade byggnadsställningens funktion. När dikten var färdigbyggd klarade den sig utan den tidigare så viktiga raden.
Jag är säker på att jag – utan att vara poet – har varit med om det fenomenet vid textbygge, men inte haft något ord för det. Förr eller senare händer det igen, och då är jag förmodligen mer uppmärksam på processen.
När Mireia uttryckte sin sorg över att missa 2015 års julgodisprovning – den inföll under hennes månadslånga Costa Rica-resa – ville jag naturligtvis arrangera en extra. Sofia och Jenny F missade också den första och Jenny H hade inget emot att komma på två.
Av Sofia fick jag hembakta parmesankex och av Mireia klassisk spansk turrón, nytt för mig. Den kommer från Pastisseria Munoz, som verkar väldigt stylish, och där den prisbelönta konditorn är Mireias barndomsvän.
Jag hade hittat ett recept i Anna och Fanny Bergenströms fina medelhavskokbok Kärlek, oliver och timjan – 15 år gammal, men fortfarande tidlöst snygg – på citronkyckling i ugn. Nästa gång ska jag gömma mer av örterna under det andra, så att de inte blir så anfrätta, och tänka på att de små steklökarna är fantastiskt pilliga att skala, annars var det en ganska okomplicerad rätt. Därtill tzatziki och fullkornscouscous, uppiffad med spenatblad, körsbärstomater och lite parmesan.
Det fanns också ett Bergenström-recept på ett bröd fyllt med rucola och fetaost. Det blev lite degigt just vid fyllningen, jag vet inte om det ens går att undvika, men i övrigt blev konsistensen fin. Konstigt nog, tycker jag nästan, det gick så väldigt så lätt att få till ett schyst bröd. Ingen knådning, en timmes jäsning. Busenkelt.
Och så julgodis, förstås. De här pyntade polkagriskäpparna blev inte ens framtagna i julas, och det hemmagjorda var också kompletterat med jul-M&M’s från New York, med jordnötssmör respektive vit choklad och mint, och så plockade jag fram knapriga majssnacks med kanel som brorsan köpt i Litauen. I kannan julte från mormor. Jag försökte maxa på alla fronter …
… inklusive klädsel, och Mireia hade tänkt likadant.
Theomis 