MMCCXXVIII Lars Wallin på Nobelmuseet

När föredraget med Lars Wallin skulle börja på Nobelmuseet tyckte jag att det var så konstigt – och illavarslande – att det bara stod två stolar för två talare framför de stolsrader där mamma och jag och resten av publiken satt. Ingen skärm, ingen duk. Alltså inga bilder! Hur skulle programmet ”Lars Wallins Nobelkreationer” kunna hållas utan glamourösa foton på Victoria och Madeleine och andra damer i tjusiga klänningar? Men det gick alldeles ovanligt bra. En museimedarbetare intervjuade Lars Wallin rakt upp och ner, om hur han blev designer, hur det går till rent praktiskt med beställningar och provningar och tyger och broderier, om både Nobelfesten och andra slags galaevenemang och kunders olika önskemål. Och kvällens stjärna hade en fantastiskt sympatisk stil och besvarade alla frågor, även de från publiken, på ett uttömmande och öppenhjärtigt sätt.

Bilden ovan är från signeringen efteråt. En katalog såldes, det bildades en kö och både en och annan ville ställa sig bredvid Lars Wallin och låta en väninna fota.

Efteråt lurade jag upp mamma på ostbricka.

Glamour och ost. En bra kväll.

MMCCXXVI Olika budskap i samma hus

Där satt vi, Sofia och jag, i caféet med stans kanske läckraste utsikt, två trappor upp på Fotografiska, och pratade om restauranger i New York. Strax innan hade vi sett utställningen ”Där barnen sover”, om flyktingbarn som tvingas sova i skogen eller på gatan, har mardrömmar efter att ha upplevt nattliga bombningar och kanske har förlorat halva sin familj. Jag är glad att jag hann se den – sista dagen är 24 januari – men upplevelsen är magstark, särskilt i kontrast till lyxen och den trendkänsliga stilrenhet som bara människor med små världsliga bekymmer kan skapa och upprätthålla. För att inte tala om kaoset i min hjärna när vi gick direkt från flyktingbarnen till utställningen en trappa ovanför, ”Avant-Garde” med bilder av den franska modefotografen Guy Bourdin. De som valts ut till hemsidan är av det okontroversiella slaget, men där fanns också en hel del kvinnokroppar i diverse respektlösa sammanhang, motiv som eventuellt hade meningsfulla budskap om man letade efter dem, men när jag hade läst presentationstexten om fotografens önskan att bryta mot tabun och censur fanns bara ett enda stort ”vem bryr sig?!” i mitt huvud.

Satsningen ”Nystartsmobilen” pågår fortfarande på Fotografiska, där varje insamlad gammal mobil, oavsett skick, leder till att Tele2 skänker en smartphone till ett ensamkommande flyktingbarn. Jag har en här hemma som jag inte använder och som jag borde skänka. Mobilen är knappt två år gammal och alltså redan avlagd. Kan jag göra något bra av ett sådant bevis på slösaktig livsstil så … ja, det är bara att få det gjort.

MMCCXXI Avjulning

13 januari. Mormors födelsedag och dagen då julen dansas ut. De flesta julprydnaderna har redan dansat ner i källaren, men några är samlade i hallen tills vidare, till exempel de här:

Ett enkelt änglaspel för värmeljus, fast med rävar. Ett rävspel. Julklapp från Jenny F.

Den här lilla träprydnaden kräver en utvikning. Den är tillverkad av någon intagen på Louisiana State Penitentiary, eller Angola Prison, som det kallas, USA:s största högsäkerhetsfängelse, och Sofia och jag fick varsin med olika motiv när vi var på en gudstjänst i Brooklyn Tabernacle för ett år sedan. Pastorn berättade att de hade nära kontakt med fängelset, att många intagna blivit kristna och att alla i kyrkan – och det går in hur mycket folk som helst i Brooklyn Tabernacles lokaler – skulle få varsin träprydnad på väg ut som en hälsning från deras vänner i Angola Prison.

Vi hade hamnat bredvid den här jamaicanska kvinnan, som tog sig an oss på alla sätt och vis, och när gudstjänsten började gå mot sitt slut tog hon snabbt med oss till foajén, så att vi skulle slippa köa för att få våra små presenter.

Nästa julsak är Cheng, som har haft sin plats i soffan från slutet av november, och som köptes i Hongkong i november 2014. Det var på Muji, jag köpte renen och en liten flaska med grapefruktolja och när jag var på väg ut tjöt det i larmbågarna. Något i påsen – oljan, visade det sig – hade fortfarande larmet kvar och Jenny F skrattade högt när vakten med viktig min packade upp och undersökte en vit, lurvig ren.

I badrummet är det skillnad på julprodukter och resten-av-året-produkter. Nu ska de här bort för säsongen. Den ena har jag fått av Jenny F, den andra är ett New York-minne.

Några sådana här har också hängt i badrummet. Presenter från brorsbarnen.

Och så den lilla julkortskörden. Favoriterna är nog det längst ner i mitten, som Andrea i Milano skrev på ett tåg någonstans i Tyskland på väg hem till Italien, och den broderade julgranen, ett otroligt arbetat julkort som bloggaren Surströmmingen (alltså kollegan Helenas mamma) knåpat ihop. De andra korten har alla sina egna förtjänster och jag blev väldigt glad över allihop.

Tråkigast är kanske att även den elektriska adventsljusstaken försvinner nu. Det blir så mörkt och trist där den stod. Samma sak varje år. Vad ska man ha istället?