I min lista över pedagogiska bibelutläggare hamnar nu Leif Carlsson, religionslärare och pastor. I kväll var det ett bibelstudium i Filadelfiakyrkan om ”möjliga svar på omöjliga bibeltexter”, närmare bestämt sådana som står i Tredje Moseboken. Som många gånger tidigare förundras jag över att helknasiga budskap i både Gamla och Nya testamentet kan öppna upp sig, i alla fall till en del, om två förutsättningar uppfylls, nämligen att man besitter relevanta kunskaper om tiden och sammanhanget texten skrevs i och – inte minst – att man har en genuin önskan att förstå. Om man inte har det är det väldigt, väldigt lätt att uppröras över att kvinnor som har mens betraktades som orena och att helt förkasta konstiga regler om att en fisk med fenor och fjäll får ätas, men inte en ål eller en krabba. I det förstnämnda fallet utelämnar den upprörda i allmänhet att judarnas orenhetsregler även gällde män, och tar man i beaktande att kroppsvätskor i sexuella sammanhang hade ett slags mirakulös status – de var inblandade i skapandet av nya människor, ett lika mirakulöst fenomen nu som då – får orenheten en annan innebörd, som aldrig hade med synd eller något skamligt att göra.

Reglerna kring mat är ännu knivigare. Leif Carlsson tog upp en rad teorier som framförts – att förbjuden mat hade med hälsosam kosthållning att göra, att förbuden var ett moraliskt prov i linje med den förbjudna frukten i Edens lustgård eller att uppräkningen av djur är allegorisk och att djuren symboliserar goda och onda karaktärsdrag – och den han själv lutar åt är matregler som identitetsmarkör. Guds utvalda folk fick en rad moraliska rättesnören som skulle utmärka dem, till exempel de som räknas upp i Tredje Moseboken 19, om att behandla invandrare väl, att inte fuska och luras, att inte göra skillnad på fattiga och rika och så vidare, och en avvikande kost var ytterligare ett sätt att visa att de var ett speciellt folk. Dessutom var en poäng med reglerna som rörde vardagslivet förmodligen att judarna därmed ofta behövde tänka på och ta hänsyn till vad Gud ville.

I vilket fall som helst hör regelverket till det gamla förbundet, som i och med Jesus ersattes med det nya. När Jesus botade kvinnan med blödningar brydde han sig inte om att hon, som enligt de strikta skriftlärda var konstant oren, hade rört vid honom och angående mat sa han att det är viktigt att hålla koll på vilka ord som kommer ut ur ens mun och betydligt mindre viktigt vilket slags mat man stoppar in i den. En tid senare gjorde han det slutgiltiga offret som ställde tidigare lagar och dess offerregler på ända. Men Bibeln är en helhet och man vinner mycket på att inte låta sig avskräckas av det svårbegripliga.