CLXX Senaste nytt från Kina

Chattade just med Lena W, som befinner sig på ett hotellrum i Lushui i Kina, med Internetuppkoppling, men inte tillgång till Facebook. Lena jobbar med olika projekt inom Frälsningsarmén, men tycks även ha tid att spela mahjong och äta kinesiska specialiteter – hon skippade de erbjudna njurarna, men tackade ja till söta rispannkakor. Den här gången har hon dock inte blivit bjuden på vildbin och stekta silkesmaskar som sist.

CLXIX Tårtfika

Nygifta Frida (tvåa från höger bland kollegerna) bjuder på tryffeltårta i Stadsbibblans lunchrum. Mmm …

CLXVIII Kulturfestivalens ”walks”

I går släpptes Stockholms kulturfestivals program och jag började en rundringning för att få veta det viktigaste – när och var släpps biljetterna till stadsvandringarna?

Eller ”walks”, som de obegripligt nog kallas i programmet – hur tänkte man där? Attraherar man en annan målgrupp om man tar bort ordet stadsvandringar? Skulle inte tro det, det är mestadels tanter, jag har gått på många av vandringarna de senaste åren och har sett åldersfördelningen. En hjälp för internationella besökare? Inte direkt, själva vandringarna är ju på svenska.

Hur som helst – efter att ha pratat med Kulturhuset och ett par personer på Stadsmuseet var jag inte mycket klokare, men efter att ha skrivit samma fråga på Kulturfestivalens Facebook-sida hade jag svar inom någon minut. När och var biljetterna släpps? Det säger jag inte! Det brukar bli en timmes köande, minst!

(Men ni som är intresserade tar så klart reda på det, och jag kan säga att vandringarna i allmänhet är värda varje köminut. Men så är jag också ett stort stadsvandringsfan.)

CLXVII Krönikor med kraft

Det är långt till Ryssland och mycket båttid är mycket lästid. Under gårdagen hann jag läsa ut Liza Marklunds krönikesamling Nya röster sjunger samma sånger, som jag nämnde för några veckor sedan. Jag håller inte med om precis allt, men mycket. Liza Marklund är bra på att föra fram åsikter och det blir aldrig tråkigt, oavsett om det handlar om terrorism, feminism, journalistik, segregering eller fildelning.

Jämställdhet upptar stora delar av boken och många frapperande orättvisor läggs i dagen – man knyter nävarna i frustration och nickar i samförstånd och skakar på huvudet i uppgivenhet och sänker ögonbrynen i kamplust – men det kommer fram en och annan tolkning som jag inte alls kan skriva under på. Som texten med rubriken ”Expressen – en gapig kärring”, publicerad i Månadsjournalen 1999. Där sägs att kvällstidningarna inte anses vara lika bra som de fina morgontidningarna och andra mer ansedda medier eftersom de förra är kvinnliga och de senare manliga. ”Kvällstidningarnas aggressiva tanter är ganska ensamma på mediernas kafferep. Där finns förstås gott om virkande farmödrar och galaklädda skvallerbyttor, men ingen annan än tabloiderna tar nyhetsjournalistiken på kvinnligt allvar.” Liza Marklund tycker vidare att TV3 Direkt var ett bra försök till ”tabloid nyhets-tv”.

Nej. Nej nej nej. Ge mig en enda god anledning att vilja bli förknippad med de medier som säljer lösnummer med hjälp av kändisskvaller, bantningstips, nakenchocker och skrämselpropaganda om brottslighet och sjukdomar (och vid extra stor nyhetstorka uppgifter om vem som tjänar mest i min stadsdel). Och som gång på gång blir anklagade för att trakassera både skyldiga och oskyldiga individer för att läsarna ska kunna förfasas över andras olycka. Så länge den eventuella goda journalistiken döljs bakom rubriker av det här slaget kommer jag aldrig att köpa en kvällstidning och håller mig alltså till andra medier – de vettiga, inte de ”manliga”.

Nog om detta. De krönikor som upprör mig för att jag tycker precis tvärtom är få, de som upprör mig för att jag håller med är många fler. Läs boken och tyck själv.

CLXVI Rysskryss

Efter några dagar på färjan kändes Stockholm och vardag och jobb riktigt avlägset och nu, efter en arbetsdag, känns kryssningslivet långt borta, trots att jag och Jenny kom tillbaka till Frihamnen så sent som i går kväll, men för att riktigt bryta med resans miljöer tog vi 1:an till Sveavägen och åt varsin tikka masala-rätt på Mandira innan vi skildes åt.

Kryssningen mellan lördag kväll och tisdag kväll i korthet:

Båten: Klassisk färja, heltäckningsmatta, speglar och gulddetaljer, sliten här och var, men okej. Gott om fina solstolar.

Vädret: Väldigt vackert första kvällen, då vi satt ute och såg Stockholms skärgård glida förbi i skymningen, varmt och soligt i Tallinn, grådisigt i Sankt Petersburg, blandat under hemresan.

Musiken: Techno, 80-talshits och 90-talshits i färjans högtalarsystem och melodifestivallåtar skrålande live från någon av restaurangerna.

Maten: I det rabatterade kryssningspaketet vi kommit över ingick alla måltider i bufférestaurangen. Man lärde sig så småningom – kycklingen var torr men ätbar, svartvinbärsgelén stod framme ibland och då passade man på att ta av den, klyftpotatisen var godare än de ungsbakade potatishalvorna och köttbullarna smakade bättre än väntat. På frukostbuffén var omeletten helt okej medan äggröran smakade industriell biprodukt.

Kösystemet: Alla på en gång vid varje på- och avstigning och långsamt, trångt, rörigt och oförutsägbart köande till varje passkontroll. Och vid buffén.

Tallinn-dagen: Somrigt och fint bland pastellhusen i den gamla stadskärnan. Höjdpunkterna var tårtfikat på Café Josephine och den lilla utflykten till Kadriorg-parken. För ganska många år sedan var jag och kursaren Erica på en vinterkryssning till Tallinn då vi åkte skridskor på Kadriorg-parkens svandamm, där det nu istället var en fontän och i alla fall en svan, vad vi kunde se. Övriga parken var också väldigt fin, med massor av kastanjer, ett par tjusiga hus och perfekta planteringar.

Sankt Petersburg-dagen: Efter viss kamp för korrekt information visste vi hur vi skulle ta oss till och från centrum, nämligen med en vit minibuss, obligatoriskt för oss visumlösa. Medan vi åkte längs enormt breda gator mellan gigantiska byggnader var det en engelsktalande guide som berättade för en handfull av passagerarna om stadens historia och de platser vi passerade, och vi försökte höra vad han sa trots att han bara med nöd och näppe överröstade radions ryska version av Living next door to Alice. Den här dagens höjdpunkter blev besöket på Coffehouse Company (en rysk variant av Espresso House som fanns i vartannat gathörn), en sväng på bokhandeln ”Böckernas hus”, beskådande av de superryska, färggranna lökkupolerna på Uppståndelsekyrkan och en märklig rundvandring i ett kvarter som intogs av husockupanter på 80-talet och nu blivit små jättekonstiga konst-, hantverks- och musikbutiker i förfallen, bohemisk miljö. När vi skyndade längs huvudgatan Nevskij Prospekt för att komma med sista bussen tillbaka bestämde vi oss för att köpa en kartong med bakverk från konditoriet Sever. Kön var som vanligt långsam och orättvis och vi stod och trampade nervöst hur länge som helst, men till slut var det vår tur och tjejen före oss kunde engelska och hjälpte till med beställningen. Så med kakaskrosetten i nypan halvsprang jag och Jenny bort till Vinterpalatset, där bussen faktiskt plockade upp oss på utsatt tid.

Hemkomsten: Vi gladde oss enormt åt att börja se den svenska skärgården när vi kom upp från badavdelningen på fönsterlösa däck 2 vid tvåtiden på eftermiddagen, och de återstående fyra timmarna kunde vi speja ut på öarna. Vi var bland de sista som pressade oss ut från färjan när vi äntligen lagt till, och väl vid passkontrollen stod vi i en av köerna en stund innan Jenny märkte att luckan för EU-medborgare var helt köfri (det var över huvud taget få svenskar på kryssningen). Så vi gick dit, passkontrollanten önskade oss välkomna hem och vi funderade på om just den här passkontrollen kanske var det bästa på hela resan. Fast nä, det står mellan Café Josephine och Uppståndelsekyrkan.