Efter att mestadels ha jobbat hemifrån de senaste veckorna är jag nu tillbaka på Stadsbibblan och bakom dess diskar. Det är besvärligare än vanligt att bemanna, med avståndshållande och många begränsningar, men fint att vara bland kolleger och i huset igen, förstås. Detta hus!
Måste bara citera en som som inte kände samma kärlek till Stadsbiblioteket som jag, nämligen fabrikör August Lindmark: ”Jag tycker helt enkelt att huset är fult, förklarar han, och värst är enligt min mening den alltför höga rotundan eller vad jag skall kalla det cisternliknande mittpartiet. Om det sedan ur biblioteksteknisk synpunkt sett är lämpligt eller ej kan jag ju ej yttra mig om.” Detta i Svenska dagbladet 16 juli 1928, några månader efter invigningen. Fantastiskt att kunna hitta sådana här gamla artiklar på tidningar.kb.se. Och ja, vi kallar mittpartiet rotundan.
Hade det varit en normal Kulturnatt hade LW och jag tagit sällskap ute i vimlet, men nu blev den coronaanpassat digital. Efter att ha gått igenom programmet, som bestod av kortare och längre videor och några livesändningar, konstaterade vi att vi hade många överlappande förprickningar, så under gårdagskvällen satt vi på varsitt håll och såg bland annat följande på Kulturnattens Instagram:
Stockholms Improvisationsteater spelade upp improviserade stycken och sjöng improviserade sånger, med publikmedverkan medelst skrivna kommentarer.
Romeo & Julia-kören showade på Vasamuseet.
Italienska kulturinstitutet presenterades i en faktaspäckad film med italienskt tal och engelsk text. Här ska inte Kulturnattspubliken skämmas bort med lättillgänglighet, inte.
Livevisning av Stadshuset med två guider och en aktiv tittarskara som skrev frågor och fick svar.
En visning på Medeltidsmuseet om brott och straff.
Livesändning från Stadsarkivets magasin nere i berget (modigt val, med tanke på svajig uppkoppling) med fokus på historien om Afred Andersson Ander, Sveriges sista avrättade brottsling.
Parallellt med Instagram-tittandet hade LW och jag Messenger-kontakt, mest i text, en stund med video. Det är bara att vänja sig vid att det är så man umgås i dessa tider. Med tanke på hur väldigt snabbt Kulturnatten var tvungen att ställas om till digitalt format var det ett bra program, men jag kunde inte låta bli att tänka på tidigare Kulturnätter och hur mycket jag har uppskattat tillfällena att besöka ställen jag tidigare inte kommit på att besöka (som 1800-talsmöblerade Stigbergets borgarrum och S:t Peters kyrka på Upplandsgatan) och göra saker som annars inte är möjliga att göra (som att gå på Konserthusets tak och se utsikten från Stadshustornet by night).
På kvällens lista stod också ”Den dramatiska berättelsen om Gustav III:s lit de parade”, slottets Kulturnattsbidrag, men den filmen släpptes kvart över elva och efter att ha tittat på filmer från sextiden var jag ganska mör i ögonen och huvudet och sparade den till i dag. Berättelsen var sannerligen dramatisk och jag hade inte hört den förr, om den enormt stora skara som ville se kungens stoft på slottet och hur flera personer trampades ihjäl på väg ut.
Ska man ha ett positivt perspektiv kunde vem som helst i världen ta del av Stockholms Kulturnatt det här året.
Vilket entusiastiskt påhejande från iPhonens bokapp under min läsning av Hjalmar Söderbergs Förvillelser. Jag vet inte om jag ska känna mig uppmuntrad eller förnärmad av den moderata uppfattningen om min läskapacitet.
”Vi ser ju helst att tidningen köps på gatan”, säger Situation Sthlm, men av coronaskäl gör de nu tidningen för första gången digitalt tillgänglig. Swisha och läs!
Ser ni den röda tråden? Och vad som ska bort från respektive bokomslag? Det var lättare att se vilken utsmyckning jag lagt till när bilderna lades ut som ”stories” på Stockholms stadsbiblioteks Instagram, med tanke på att vargen ylade, Eiffeltornet blinkade och så vidare.
Vanligtvis uppdaterar jag inte det Instagram-kontot – det som är för hela biblioteksorganisationen, alltså – men nu hade jag ombetts skapa lite innehåll inför morgondagens digitala Kulturnatt och det blev femton nattliga boktips.
För andra kvällen i rad tog jag en promenad till populära Hornsbergs strand, min aprilvana de senaste åren. Både morgon och kväll funkar bra, men gärna kväll, när nu solen går ner i rätt väderstreck i förhållande till utsikten och det just i april sker vid en ganska bra tid på dygnet. Men framför allt har det inte hunnit bli trångt, högljutt och skräpigt, som senare på säsongen. (Och ja, risken finns att det kommer att bli så även coronasommaren 2020.)
Cirka 8500 steg i dag. Eftersom stegräknaren mer eller mindre har stannat vid det här laget räknas det som bra.
I går, innan jag ringde 1177, hade jag helt seriösa förhoppningar om att få höra att mina luftvägssymtom är så försvinnande små och så många veckor gamla att jag genast skulle kunna styra kosan mot biblioteket, men så blev det inte. Min jobba-hemifrån-period förlängs.
Just i dag hade jag visserligen suttit hemma ändå, för mötesfria tisdagar är Stockholmskälledagar. Jag saknar kollegerna, men det är något visst att kunna fokusera helt framför skärmen. Lunchen slevade jag i mig samtidigt som jag svarade på mail och till slut insåg jag att jag rivit av en tolvtimmarsdag, och då räknade jag inte stunden på slutet, när jag inte kunde ge mig innan jag hittat Fredrika Bremers bostadsadress på 1850-talet. Några digitala källor jag hittade gav vissa ledtrådar, men bäst information stod i en bok i min egen bokhylla. Bra att ha en liten stockholmianasamling.
Förutom påfyllning och redigering i Stockholmskällans databas gick jag loss i KB:s just nu fritt tillgängliga tidningsarkiv och skrev ihop några nostalgiskt betonade Facebook-inlägg till Stadsbibblans sida, bland annat om bibliotekets första tid i slutet av 1920-talet. Nu kanske det mest är jag som inte kan få nog av bilder som den här, men titta bara!
Helt fullt på invigningsdagen för mer än 90 år sedan – inga coronaregler där inte – då fint folk som statsråd, direktörer och prins Eugen lyssnade på tal och levande musik. (Helt oavsett corona får vi absolut inte möblera så där i dag, de tänkte inte alltför noga på utrymningsmöjligheterna på den tiden.) Bilden är från en artikel i Svenska dagbladet, söndagen 1 april 1928.
I morgon är det inte Stockholmskälledag och jag ska vara till större nytta i nuet – svara på kundtjänstfrågor – men i dag har jag stormtrivts i den bästa kombination som finns, Stockholms historia och digitala tjänster i skön harmoni.
När jag var på ICA nyss köpte jag citronsyra, när jag kom hem upptäckte jag att jag redan hade citronsyra och nu har jag glömt varför jag behöver citronsyra.
Efter att ha rådslagit med en kollega – är det för konstigt att lägga upp en bild från sitt eget hem på Stadsbibliotekets Instagram-konto? – blev det ändå så att jag visade upp min filmstudio för världen. Vill man kunna utföra de uppgifter man skulle ha gjort på jobbet trots att man är i hemmaisolering med småsymtom får man plocka fram sin inre MacGyver – och vi har ju inte precis någon riktig studio att tillgå på Stadsbibblan, så det är inte säkert att resultatet skulle ha blivit bättre där.
Just nu tipsar vi förstås lite extra om litteratur och andra resurser som är digitalt tillgängliga, så alla mina sju tipsfilmer (något ”spännande”, ”Nobelprisat”, ”posh”, ”roligt”, ”dystopiskt”, ”upplysande” respektive ”ironiskt”) gäller nedladdningsbara böcker. I går lades den sista upp.
Theomis 