
MDLXIX Upplev ett land

Just nu pågår planeringen av sommarens litterära salonger på Sture bibliotek. Vi återanvänder temat ”en bok, en stad”, och jag roade mig i går med att ta fram en lista på lagom nya, samtidsskildrande romaner som utspelar sig i varsin stad någonstans i världen. Det är en kul uppgift, men lika problematisk nu som när jag försökt tidigare. Vissa städer är välrepresenterade, medan andra betydligt mer sällan skildrats skönlitterärt – i böcker som når Sverige och svenska bibliotek, ska tilläggas. Och så finns den ganska stora kategorin städer som förekommer jämförelsevis ofta i litteraturen, men nästan alltid i sammanhang som gäller krig och annat elände. Det är tråkigt, orättvist och missvisande, och ingen av alla dessa titlar passar särskilt bra när temat går ut på att vi erbjuder alternativa ”semesterresor” till intressanta platser under sommaren.
Sedan skadar det inte att även göra våra icke salongdeltagande besökare uppmärksamma på att biblioteket erbjuder litteratur som utspelar sig på en mängd olika platser. Då kan man ta fram det lämpliga bokmärket ovan och gå loss på beståndet och välja ut en spännande blandning. Representerade länder ovan är Spanien, Frankrike, Island, Kina, Japan, Afghanistan och Storbritannien, och då närmare bestämt den avlägsna skotska ön Saint Kilda.
MDLXVIII Regn varje natt under sommaren, tack
MDLXVII Ska aldrig glömma Östermalms- och Djurgårdshyllan
I dag jobbade jag på Östermalms bibliotek för första gången sedan i somras. Det mesta gick bra, om än inte alldeles strömlinjeformat, särskilt inte när jag letade efter boken om Thielska galleriet. Vid en så enkel fråga som ”var står den och den boken?”, en bok som faktiskt finns inne och på sin plats, vill man ju gärna gå raka spåret till rätt hylla, med blixtsnabb blick lokalisera rätt bokrygg och plocka fram den till den imponerade besökaren. Helst ska man också, tack vare sin vana och kompetens, förstå precis vad besökaren menar även om han eller hon ger en lite felaktiga uppgifter. Och det började bra …
Besökaren: Hej! Var har ni Lib-c?
Jag: Lib-c … Menar du Iib-c?
Besökaren: Ja, det kanske inte var ett litet ”L” utan stort ”I” …
Jag: Ja, det tror jag. Här har vi dem. Vad heter boken du letar efter?
Besökaren: Ernest Thiel och hans konstgalleri.
Jag (som inte hittar boken): Jaha … Men det låter ju som en konstnärsbiografi.
Besökaren: Skulle den stå på ”Personhistoria” då?
Jag: Ja, det borde den.
Besökaren: Och då står den efter den det handlar om, eller hur? Thiel?
Jag: Just det.
(Vi letar på ”Personhistoria”, utan resultat.)
Jag: Nej, jag går och ser vad det står i katalogen …
(Kollar och kommer tillbaka.)
Jag: Det var, hrrm, oväntat, den ska vara placerad på ”Stockholm”. Det är här borta. Nähä, inte på Thiel. Inte på författarens namn, Linde. Boken är från 1969, det är ju möjligt att den hamnat i magasinet, även om det inte står så.
(Går mot magasinet, möter Margaretha.)
Jag: Böcker placerade på ”Stockholm” står alfabetiskt, oavsett signum, eller hur?
Margaretha: Ja. Och Östermalms- och Djurgårdsböckerna står för sig.
Jag: Vänta nu, var ligger Thielska galleriet …
(Skyndar ut till besökaren, via rätt hylla.)
Jag: Här är den! Den stod bland Djurgårdsböckerna. Eh … dagens klurigaste, tror jag!
(Besökaren blir glad och tackar, jag ler generat.)
MDLXVI Två väskor till
I dag har jag impulsköpt en kabinväska och en datorväska som ser ut som en miniportfölj. Jag hade klarat mig med de två kabinväskor jag äger, men … jag är en väskjunkie. Och den här har fyra hjul, ett vattentåligt fack och en stor ficka på framsidan som är precis en sådan som jag saknat. Och datorväskan, som bara var oemotståndlig, kan sättas på kabinväskans teleskophandtag.
MDLXV Jag älskar böcker, men samlar inte på dem

Tack och adjö till den här högen böcker, som nu hamnat hos Stadsmissionen.
För en tid sedan fick jag frågan om jag inte önskade att jag bodde större så att ett rum kunde avsättas som bibliotek. Frågeställaren utgick nog ifrån att så var fallet. Jag hade förstås tänkt på min relation till böcker många gånger tidigare, men när jag så här konkret skulle svara på frågan stod det extra klart – nej, det skulle jag inte prioritera. Plats i hemmet att samla böcker och bokhyllor på ett mer överskådligt och sammanhållet sätt – ja. Bibliotek – nej. Det skulle uppmuntra till ett boksamlande som jag är ganska säker på att jag vill undvika, hur frestande det än kan te sig ibland.
De böcker jag läser ut är för det mesta biblioteksböcker som jag då lämnar tillbaka på en gång. Är det böcker jag äger tar jag ofta med dem till Stadsmissionen. Därmed utgörs min brokiga boksamling av olästa böcker eller sådana jag vill ha kvar för att jag fått dem i present eller för att de är signerade eller speciella på något annat sätt. Den som skannar av mina bokryggar – de som inte står i skåp eller är gömda på annat sätt – får alltså inte precis en representativ bild av min litterära smak. (Inte den som kollar mina lästa böcker på exempelvis Boktipset heller, eftersom jag ofta läser de böcker jobbet kräver att jag läser, men å andra sidan tilltalas jag av idén att inte alltid välja sin läsning själv. Men det är ett helt eget ämne som jag får ta upp en annan gång.)
Att jag gärna gör mig av med böcker har förstås med platsbrist att göra, men det beror ännu mer på att fysiska böcker blir mindre och mindre betydelsefulla för mig. Älskar inte en bibliotekarie att omge sig med böcker? Jo, på sätt och vis, men jag kan ju inte tillgodogöra mig innehållet genom att titta på dem. Den som tror att man kan göra det borde testa att just jobba som bibliotekarie. På ett litet bibliotek, som Sture bibliotek, kan jag tycka att jag har full koll på beståndet, eftersom jag hela tiden ser böckerna, lär mig känna igen dem och ganska ofta har läst om dem – tills någon besökare ber om boktips och jag inser att det är väldigt få av alla dessa bekanta böcker som jag mer ingående kan beskriva och säga vad jag har för åsikt om. Nämligen de jag läst.
Jobbet som bibliotekarie har säkert också gjort sitt till för att jag ska undvika att samla på mig ett privat bokbestånd. Böcker är ju till för att läsas! De ska inte samla damm, hellre gå vidare till nästa läsare.
Nu ska jag läsa lite till i den tjocka romanen Fältöversten. Tjock om man läser den som fysisk bok, alltså. Jag har min i mobilen. E-böcker är förträffligt.
MDLXIV Stegtävlingspris

Tredjepris i jobbets stegtävling – citronolja och lakritstabletter! Jag gick ut rätt hårt och ökade mitt steggenomsnitt mellan början och slutet av perioden, men en kollega var något flitigare än jag och en var helt oslagbar, hon presterade 150 % i förhållande till mina dagliga stegresultat.
Men oavsett pris och placering känner jag mig som en vinnare i stegtävlingen. Så många nya platser jag erövrat i stan! Även om jag mycket gärna promenerar runt både i min egen och andra stadsdelar var motivationen att gå långt uppskruvad mycket högre än vanligt mellan mitten av april och mitten av maj. Det var inte okej att gå och lägga sig med en låg summa på stegräknaren.
MDLXIII Helstekt, fågelfylld kossa
I höst är Historieätarna tillbaka. Häromveckan var jag och Lena i Rosendals trädgård och provsmakade 1500-talsmat tillsammans med Erik XIV och … hans fru, antar vi.
Menyn kretsade kring en helstekt kalv fylld med fåglar – två kalkoner och ett antal kycklingar och vaktlar. Ett dygn hade det tagit kocken Göran Svartengren att tillreda det hela.
Lena hade sett den öppna inbjudan till grillfest i 1500-talstappning på Historieätarnas Facebook-sida och jag trodde att det skulle krylla av folk, men vi var inte många själar som inte tillhörde själva inspelningsteamet. När vi hade stått där ett tag i grillrök och iakttagit det präktiga djuret kom de två huvudpersonerna. Vi som utgjorde undersåtarna instruerades då att ställa upp oss lite mer organiserat och kungaparet gjorde en värdig entré med vinkningar och handskakningar framför filmkameran
Därefter var det äntligen dags för festmåltid. Kocken skar och kung Erik höll i fatet och fick provsmaka de första bitarna av det han växelvis under högtidliga utrop kallade ”oxen” och ”kossan”, får se vilket som kommer med i programmet. Sedan arbetade två man med att skära loss köttstyckte efter köttstyckte och plocka ut fåglarna.
En bit bort skars bröd, en majonnäs rördes ihop och vitlök, kirskål, spansk körvel och libbsticka preparerades i fina gröna högar.
Vad gott det var! Jag åt kalvkött och både kalkon och kyckling, tror jag, men ingen vaktel. Det fanns ganska gott om dem, men sättet att äta dem var inte särskilt tilltalande. De som frågade fick veta att man bara började gnaga på de små grillade fåglarna och så fick man spotta ut ben och annat som man inte kunde tugga i sig. Men i övrigt var jag inte blyg. Det fick man för övrigt inte vara. ”Ät! Var inte blyga!” sa kocken gång på gång. Inte så konstigt, det var ju precis hur mycket mat som helst. Jag gjorde till och med i ordning en extra macka med generöst med kött och grönt som jag svepte in i servetter och tog med mig hem.
Miljön var väl inte alldeles 1500-talsanpassad, men trevlig och grön, efter ett regn som upphörde strax innan festligheterna började och som kom tillbaka när vi var klara. Jag och Lena tog Djurgårdsfärjan till Slussen där vi skildes åt för att gå hem och plugga vidare. Det här var nog den mest intressanta paus från studierna jag någonsin haft.








