”Den amerikanska fotografen Lisa Ross vandrade på den lilla stigen mitt ute i Taklamakanöknen. Plötsligt uppenbarade sig en rad obekanta föremål tillverkade av grenar, tygstycken, djurskelett och andra föremål. Hon stod framför Uigurernas heliga platser.”

På väg till Fotografiska tidigare i veckan tänkte jag på hur det skulle vara om jag blev ensam på 18-visningen. Det är visserligen sommarsäsong, men vädret var dåligt och det var en vanlig tisdag, så det skulle kunna bli bara jag. Det blev jag och en till. Och killen som stod och väntade tillsammans med mig visade sig vara kompis med guiden.

Den första utställning vi tittade på var den med bilder av Lisa Ross. Vi fick en ganska detaljerad redogörelse av fotografens ökenresor, hur det började med att hon kom till området i västra Kina tillsammans med en vän som arbetade med en filminspelning och att hon anlitade en chaufför som körde omkring henne i öknen och, på eget initiativ, tog med henne till uigurernas helgedomar.

”Trots frånvaron av människor upplever man bilderna som intima porträtt. Det finns en relation mellan de som har skapat verken, som har passerat och som har skött om dem”, står det i texten som beskriver utställningen, kallad ”Living Shrines”, och återigen blir jag påmind om den stora skillnaden mellan att låta bilder stå för sig själva och att se dem med vetskap om deras sammanhang. Innan visningen började var jag inne i utställningslokalen och tog en snabb runda på någon minut, utan att ha läst på om bilderna. Mitt intryck av ökenmiljöerna med vindpinade rishögsartade formationer med fladdrande små tygtrasor i var total ödslighet. En estetisk ödslighet, möjligen, men för mig kunde det knappast föreställa något annat än något övergivet som naturen brutit ner. Hur skulle jag kunna veta att formationerna skulle se ut så, att de var starkt betydelsefulla, omskötta, ”living shrines” på riktigt, inte som någon metafor.

På sätt och vis är Fotografiskas utställningstext till just den här utställningen föredömlig, eftersom den förutom bildanalys – det om ”intima porträtt”, som för övrigt tycks vara fotografens egna ord – också innehåller kort information om platsen, folkgruppen och religionen och förstås även om fotografen och hennes bakgrund. Men på visningen fick vi veta ännu mer om sammanhanget och om hur fotograferingen gått till. De visningarna gillar jag bäst. Att få hjälp att tolka bilderna genom att guiden ställer frågor och pekar på olika aspekter och detaljer kan också vara intressant, men min upplevelse av fotografierna har nog i hundra procent av fallen blivit mycket starkare och mer givande när jag fått fakta om situationen de uppkommit i, ju mer specifika fakta desto bättre. Där är vi väl olika, men så fungerar jag.

Vi såg också Dana Sederowskys bilder, bland annat de där hon är utklädd till en 50-talsuniformerad sjuksköterska, och den nu borttagna utställningen med Roger Ballens bilder. De senare uttryckte galenskap, smuts och äckel, ibland också ömhet och humor, men var på sitt sätt riktigt svårtolkade. Vilka var de människor han fotograferat? Jag förstod det som att de var psykiskt sjuka och att situationerna man såg dem i var mer eller mindre oregisserade. Utställningstexten avslöjade ingenting. Den typ av fotografier som visades var visserligen så uttrycksfulla att en betraktare med något slags behållning kunde spekulera och associera fritt, men en guidad visning eller annan informationsinhämtning var nödvändig för förståelse av motiven.

När vi arrangerar läsecirklar, föredrag eller andra program på biblioteken och mycket få personer dyker upp är det svårt att veta om till exempel de två personer utöver ledaren eller ledarna som ska utgöra en läsecirkel kommer att känna sig besvärade eller ej. Själv har jag inga större problem med att vara en av två eller till och med den enda deltagaren på en guidad visning på ett museum. Jag är mycket sällan den som kommer med kommentarer i en stor grupp, men ställer gärna frågor och ger feedback lite då och då när antalet personer är mycket begränsat, som det var den här gången. Tack vare att jag sett flera av de tidigare utställningar som guiden refererade till kunde jag dessutom både begripa parallellerna hon nämnde och förstås briljera lite extra. Att jag svarade ja på frågan om jag varit i Sydafrika och dessutom hade besökt just Johannesburg, Roger Ballens hemstad, gjorde det hela ännu bättre. Jag tror inte att jag hade delat med mig av mina erfarenheter av Sydafrika i en stor grupp. Guiden var helt enkelt bra på att inkludera sina båda gruppdeltagare, även den hon inte redan kände.

18.00 varje dag erbjuds visning på Fotografiska.