Har fått en ny kompis på gymmet, en asiatisk kvinna som precis som jag både brukar gå på corepasset och pilatespasset direkt därefter, såvida det inte är någon annan än vår favoritinstruktör, då räcker det med det ena. Vi har båda också svårt för den nya pyramidövningen, som tar för hårt på handlederna.
Nu på väg hem efter att ha tryckt i mig hela den lilla påsen med Waitrose Peanut Crackers.
… har redan kommit fram på Vasagatan.
Jag gör en kort uppföljning av rapporten från gårdagens arbetsdag på Sture bibliotek med en från dagens arbetsdag på detsamma.
En inte alls ovanlig typ av fråga representerades av en dam som ville läsa något av Lotta Alsterlind. Jag sökte framgångslöst på alla möjliga sätt och vis, den här författaren var inte bekant för mig. ”Hon har skrivit ‘Tjejerna på stranden’. Eller ‘Flickorna på stranden’.” Aha. ”Du menar Tove Alsterdal som har skrivit ”Kvinnorna på stranden”? ”Ja, just det. [Tonfall: Det var ju det jag sa.] Har ni något av henne?”
Det händer förstås att besökare pratar på och pratar på om personliga ting utan känsla för vår vilja och möjlighet att lyssna, men även det motsatta kan faktiskt inträffa – man hade velat veta mer! En av våra grånade stammisar vid lånedatorerna ville ha hjälp att skriva ut ett gammalt foto som föreställde ett brudpar. På varsin sida om brudparet satt en ung man och en ung kvinna. Han pekade på den unge mannen och sa att det var han som 18-åring hemma i Indien, det var hans bror som gifte sig och hon på andra sidan skulle ha blivit hans fru, men blev det inte. Och det var allt han berättade.
Och sist men inte minst – deckaren av Wolf Haas har nu lånats ut.
Man skulle kunna skriva en bloggpost om dagen om det brokiga arbete man utför som bibliotekarie. Nu utmanade jag mig själv att tänka efter – vad har jag egentligen tagit mig an för frågor och uppgifter i dag? Inget har stuckit ut, arbetsdagen på Sture bibliotek har varit alldeles normal, men innehållet är ju alltid unikt.
Det var den jobbsökande tjejen som behövde hjälp att skriva ett grammatiskt korrekt mail. Och stammisen som den här gången sökte litteratur om – och gärna diskuterade – flockbeteende i aktievärlden. Och den entusiastiska läsaren som var på jakt efter en svårfunnen bok av favoritförfattaren och blev eld och lågor när den visade sig finnas på Bokbörsen till billigt pris. Dessutom tekniskt pyssel med bibliotekets tre informationsskärmar som sällan presterar till hundra procent, ett omtänk i layouten av den affisch som ska användas till kommande konstutställning som invigs nästa vecka och ett visst mysande vid hyllorna som nu dignar av extra många nytillskott. Viktigast är väl att bekanta sig med det mest efterfrågade – de stora svenska romanförfattarnas höstnyheter, framför allt – men roligast är att se de mer obskyra engelskspråkiga alster jag själv bett inköpsgruppen beställa, efter att jag snokat reda på dem i den stora internationella litteraturfloran. Favoriten just nu är Come, Sweet Death!, en deckare av den österrikiske författaren Wolf Haas vars böcker inte blivit översatta till svenska. Melville House, som jag har ett lite extra gott öga till efter besöket i förlagsbutiken i Brooklyn, har gett ut den under avdelningen Melville International Crime. De gör överlag ett tilltalande urval.
Men för två veckor sedan, på samma bibliotek, fick jag en uppgift som visserligen inte var särskilt ovanlig, men som bet sig fast i minnet. En kvinna berättade att hennes bror hade dött och att hon sökte en dikt till hans begravning. Brodern hade haft Downs syndrom och hon ville hitta något som inte var alldeles för sorgligt utan som speglade hans glada personlighet, och alla dikter hon tittat på innehöll alldeles för mycket elände. Jag tog fram vår tjockaste diktsamling från den lilla poesihyllan och bläddrade än här och än där och slutligen fram till Fröding. Hans ”Majvisa” stod med, och jag visade de här två verserna:
Nyss fåglarne sjöngo på nytt om vår
nytt hopp gav den lyckliga låten,
men mig, som åter vid fönstret står,
i halsen sitter gråten.
Nu blommar all världen och sommarn drar in
bland ljusgröna dungar och gärden,
all världen är skön, all världen är min
och jag är en son av all världen.
Ganska otydligt är det, med perspektiv och innebörd, vilket har att göra med att det här bara är första halvan av dikten, men kvinnan tyckte om texten, fotade av den med mobilen och skulle höra med resten av familjen. Det kändes hedrande att få vara med och hjälpa till.
Det här gjorde mig glad. Känns som en liten present, trots att det är en lånebok.
I måndags kom en av våra stammisar in på Sture bibliotek och berättade om hur hon på tillkännagivandedagen hade kommit över ett exemplar av en av Patrick Modianos romaner på Bibliotek Plattan. Hon undrade om jag hade läst någon, vilket jag inte har, och därefter om jag fått tag på någon, men nej, sa jag, jag fick lov att ställa mig i kö till en lånebok som alla andra och det lär dröja innan jag får den. Det dög inte, tyckte hon, jag borde verkligen få ett exemplar att läsa, så hon skulle snabbt läsa ut den bok hon hade hemma, Dora Bruder, och komma över med den i veckan. I dag, när jag bemannade på Slussens bibliotek, kom hon som utlovat, överlämnade den och beskrev berättarstilen, språket och handlingen. Ser nu extra mycket fram emot min första Modiano.
Välkomna! Särskilt till cirkelträffen om Gentlemen, som är först ut och den jag själv leder.
Veckans The New Yorker-omslag tilltalar mig omåttligt. En av mina favorittecknare har tecknat min favoritårstid, favoritmiljö, favoritsysselsättning och … ja, mig, måste det ju vara.
Under rubriken Cover Story kan man läsa att personen på bilden ursprungligen höll i en läsplatta.
Tegelstenen har anlänt, Klas Östergrens Gentlemen och Gangsters i en volym. Eftersom jag leder läsecirkel om den förstnämnda snart högg jag tag i den när den kom med posten hit till Sturebibblan tidigare i dag, men jag har redan fått släppa den. En av våra stammisar dök nyss upp, hon hann inte anmäla sig till någon av höstens litterära salonger innan samtliga var fulla, så jag tipsade istället om Slussenbibblans Östergren-cirklar, som hon genast hakade på. Inte kunde jag då klamra mig fast vid boken. Hon fick låna den och jag återgår till den digitala versionen, som jag redan hade börjat på.
(Jag som gillar e-böcker – varför ville jag ens ha den tryckta, undrar ni. Jo, eftersom jag läser den för jobbets räkning är det bra att kunna läsa på jobbet, och om jag då sitter med näsan i mobilen ser det för besökarna ut som att jag Facebookar eller fördjupar mig i privata sms. Bättre då att det syns vad jag gör.)
Klockan är massor, jag Facebook-pratar med Noomie i Tumba, Anders i Solna och mamma i Colorado och kan inte sluta titta på den norska TV-serien ”I motorriksha genom Indien” eller, på originalspråk, ”Team Bachstad i India”. Fjärde och sista avsnittet sändes på SVT1 i dag, men jag började från början på SVT Play och noterar att första avsnittet kan ses där i nio dagar till, men på NRK:s motsvarande sida finns inget slutdatum. (Och de pratar riktigt begriplig norska, även om det är bekvämt med svensk text.)
Jag vill också korsa Indien i motorriksha, gärna tillsammans med de här två norska gubbarna. Nu vore jag ingen tillgång rent rikshamässigt – kan varken köra eller meka – men jag är rätt bra på högläsning och skulle kunna följa med i egenskap av ljudbok, tänker jag, under de många timmarna längs indisk landsväg.
Theomis 