Tova började engagera sig i luncherna för hemlösa för några år sedan, fick med sig kollegan Anna-Karin som nu också är återkommande sedan länge. Anna-Karin har några gånger tagit med sig sin dotter som nu har tagit med sig sin pojkvän. De två sistnämnda ses här, Christoffer och Camilla, ansvariga för att hålla koll på övervåningen, inklusive utdelning av blåbärspaj. Om vilken en gäst sa: ”Den här blåbärspajen var så mäktig att hela munnen sprängdes av glädje!” Vi tog det som beröm.
Och den enda jag gör är att låta samma 25 dollar arbeta åt mig hela tiden. Eller åt låntagarna. Piece of cake. Tips: Låna ut 25 dollar på Kiva!
Liv i luckan hela dagen på Sture bibliotek. I morse var lokalen full av skolbarn som fick träffa två av mina kolleger och barnboksförfattaren Martin Olczak och i kväll kom det fram lite spretiga vindruvsgrenar från barnens fika när vi möblerade tillbaka efter att jag stått och snackat om filmatiserade Stockholmsböcker. Jag tror att det blev åtta åhörare inklusive två kolleger. Behändigt. Trots att det var betydligt mer prat än filmvisning – bara några klipp på ett par minuter vardera – kändes det rätt med biogodis.
Jag håller med! Hittills har jag inte lärt känna dem, men jag fick ett mycket varmt mottagande min första dag på Stadsbiblioteket, när de var de första jag mötte vid personalentrén.
Ett studiebesök från norra Spanien skulle komma till Stadsbiblioteket. Vi visste att de var omkring 30 stycken, lärare och studenter från någon form av vuxenutbildning, att vissa engelskakunskaper skulle finnas och att de läste nordisk litteratur, t.ex. Stieg Larsson och Arto Paasilinna, i bokcirkelform.
Ewa, informatör i huset, bad bibliotekariekollegan Alice och mig att medverka under besöket, som skulle börja uppe i styrelserummet. Alice skulle tipsa om några böcker av nordiska författare och jag skulle berätta om hela Stockholms stadsbiblioteks läsecirkelverksamhet. Vad ville de veta? Vad var för internt och vad var intressant? Skulle de förstå engelskan? Skulle nivån bli för hög eller rentav för låg? Att ha bilder att berätta till är alltid bra, så jag förberedde några, men hur kul skulle det vara att se soffhörnan på Sturebibblan där vi brukar sitta och diskutera böcker eller en läsecirkelaffisch på svenska?
Den stora grupp som ramlade in i styrelserummet var lite matt efter trapporna men entusiastisk. Vissa förstod engelska, men den av lärarna som ledde gruppen agerade kontinuerligt tolk, vilket gjorde våra små föredrag ganska långa, särskilt mitt, som var rätt omfattande redan från början. De fick höra om våra läsecirklar för olika åldrar, på olika språk, inom olika genrer, om kurser i att leda läsecirklar och även Sture biblioteks ännu inte genomförda matchmakingkväll för personer som vill hitta läsecirkelvänner. De hade av någon anledning extra många frågor om den, som var svåra att besvara eftersom konceptet ännu är oprövat, åtminstone inom Stockholms stadsbibliotek. Tolken pratade ofta ganska länge på spanska, eller om det var galiciska, och jag blev snart tvungen att fråga om jag själv verkligen hade pratat så där mycket. ”I’m adding some other things!” sa hon. Vad det kan ha varit har jag ingen aning om, men åhörarna verkade intresserade.
Efter Ewas introduktion, min redogörelse för läsecirklarna (en genomgång som var lärorik även för mig som satt ihop den) och Alice boktips släpptes gruppen ner i rotundan via gallerierna. Ewa och gruppledaren hade ett sjå att vinka ner deltagarna, som aldrig ville sluta fota utsikten över den runda boksalen, sig själva och varandra.
På skolan studerades olika språk och vi fick veta att de hade tematerminer, just nu Norden. Den nordiska litteraturen lästes på kursernas respektive språk, bland annat engelska och kinesiska, och så gjordes en resa till den aktuella regionen. Jag skulle gärna skriva in mig som student hos dem.
Så har man då sett den omtalade filmatiseringen av Gentlemen.
1. Boken är bättre. (Ja men så är det väl alltid, säger ni. Ja, nästan.)
2. Komprimeringsvarning. Man har tagit en oerhört komplex handling och klämt in i en – visserligen lång – långfilm och istället för att stryka vissa delar valt att inflika kortkorta glimtar av dem. Nog för att berättelsen är svårföljd även i boken, men i filmen blir det dessutom fragmentariskt och summariskt. Kanske borde Gentlemen ha blivit en TV-serie?
3. Henry Morgan. Visst, han ska vara den otidsenlige gentlemannen och dandyn mitt i 70-talets märkliga mix av ovårdade hippies och glittrigt disko, charmören med barnslig och naiv entusiasm, men skrattar man så lätt åt honom i boken? Har han inte hyfsat stor värdighet, ”berest, beläst och belevad” som han är, i god tradition efter sin farfar Morgonstierna?
4. 70-talets Stockholm. Oj oj oj, vad man får frossa! Kläder, frisyrer, bilar, butiker, hela stadsmiljöer. Av den anledningen ses Gentlemen med fördel på bio, på en stor duk där alla detaljer kommer till sin rätt.
Och så kallt att mobilen dör så snart den tas upp ur kappfickan.
Nu har jag fått tillgång till ett gäng snygga bilder som Korskyrkemedlemmen Oskar Hannler tog på en av våra luncher för hemlösa i höstas. Bra att ha när vi går ut i diverse kanaler och söker volontärer. Nästa chans att delta är 21 februari!
Fika med Ivana, alltid lärorikt, för båda parter. Vi pratade om att låna böcker och det visade sig att Ivana, trots att hon skaffat lånekort, trodde att själva lånen kostar pengar. Jag stöter mycket sällan på svenskar som tror något annat än att biblioteksservice är gratis, men det händer att utländska nya låntagare ställer frågan. Får man inte frågan finns däremot ingen rutin att nämna det. Kanske läge att dra igång en liten informationskampanj riktad mot nya svenskar.
Hon berättade också att hon gör framsteg i språkstudierna, men att det finns många fallgropar. Just nu var hon frustrerad över svenska uttryck som ordagrant betyder en sak men som betyder något helt annat som fras. I brist på specifikt exempel beskrev hon logiken med att ”‘bed, window, and phone’ means ‘it’s sunny outside'”.
För att inte tala om svenskars vana att ersätta ett ”ja” med att andas in på bokstaven A. När Ivana hör det tror hon att den som låter så har blivit skrämd av något. Innan hon lärde sig att det är en svensk uttalsvariant satt hon i en stillastående tunnelbanevagn och noterade sådana inandningar omkring sig och trodde att något riktigt läskigt hade hänt.
Theomis 