I morse hittade jag Efraim död, ihopkrupen mitt på golvet. Så sent som i förrgår var han en levnadsglad och sällskapssjuk husfluga som promenerade kvickt och spänstigt över tangentbordet när jag skulle skriva, eller satt och vilade upp-och-ner i taket rakt ovanför mig.
När jag annonserade hans bortgång på Facebook fick jag omedelbart stöd i sorgen av vännerna.
Gårdagens ros gick tveklöst till de två väktarna från Bevakningstjänst som kom till Sturebibblan då vi hade problem med två gravt berusade personer som låst in sig på toaletten. När de ockuperat toaletten en bra stund och inte var särskilt samarbetsvilliga när vi pratade med dem ringde vi vaktbolaget, och när väktarna kom hade de varit där inne en timme. Med mycket milda metoder försökte väktarna lirka ut mannen och kvinnan (jag tror att mannen somnat vid det laget). Eftersom de fortfarande inte ville gå och väktarna inte hade befogenheter att tvinga dem ringdes polisen, men utryckningen kunde avblåsas då paret kvicknat till och gick med på att lämna biblioteket. Hela övertalningsproceduren tog nog nästan en timme och det var snart dags att stänga när det var över. Så skönt att slippa stå där, jag och min kollega, och få ut de här svårkommunicerade personerna vid stängningsdags, och så bra jobbat av de tålmodiga väktarna som höll stämningen lugn.
Korskyrkans luncher för hemlösa äger rum en gång i månaden terminstid. Under hösten har tillfällena varje gång krockat med mina jobbhelger förutom jullunchen 15 december, och då skulle jag åka till New York. Lösningen var att välja en eftermiddagsflight och i alla fall kunna vara med ett tag, drygt två förmiddagstimmar (dokumenterade här).
Uppfylld av julmatsbestyr, julmusik och julglädje tog jag därefter mina väskor och åkte till Centralen och Arlanda Express, där jag och Jenny till och med hann med ett tidigare tåg än planerat till lilla märkliga terminal 2, dit Air France flyttat. Tacka vet jag 5:an, trots gyttrig taxfreehandel och avstånd till gaterna. Efter en försening gjorde vi ett hastigt byte på obegripliga Charles De Gaulle och kom med planet till New York, som visserligen lyfte i tid, men som väl framme på JFK stod stilla i kanske en och en halv timme med oss passagerare ombord. Därmed missade vi elvabussen in till Manhattan och vi hade ingen lust att vänta på tolvbussen, så det fick bli taxi.
Jo, jag vet ju att det är oerhört smidigt att resa över Atlanten nu jämfört med förr i världen och vi råkade egentligen inte ut för några allvarliga förseningar, men jag kan inte nog ofta upprepa att flygtrafiken har en del att jobba på när det gäller den totala resupplevelsen. Med tågresan som förebild (från innerstad till innerstad på ett bekvämt fortskaffningsmedel utan bagagerestriktioner och kontroller) skulle man vilja ha något slags komplett, köfritt och sömlöst paket. Skjuts inifrån stan med buss eller tåg, där bagaget tas omhand på en gång för kommande inlastning i planet. Incheckningsmomentet slopas, det är detsamma som att köpa en biljett. Säkerhetskontrollen för passagerare och handbagage är okomplicerad och automatisk, en scanner att gå igenom med ytterkläder och skor på och väskan över axeln. Självklart kollar den även att alla medhavda vätskor är ofarliga. Planet står klart att kliva på samtidigt som passagerarna är på plats, och tydliga nummerskyltar blinkar fram vilka rader som ska gå ombord. Slut på otydliga utrop vid gaten, där alla ändå står i en enda stor folkmassa. Komforten på planet får gärna uppgraderas en aning för alla prisklasser, till exempel genom att sätena är av typen som lutas utan att påverka raden bakom. Kunde man få till avskilda familjesektioner och tysta sektioner vore det ännu bättre.
Det var hur som helst skönt att komma med taxi ända fram till hotellet, även om det kostade lite extra. Chauffören var trevlig och det var läckert att glida in på Manhattan i mörkret. Vi bodde på nya Pod 39, på 39:e gatan, i ett litet men mycket rent, fräscht och fint rum med våningssäng och varsin TV. Men vad tänkte de på när de designade badrumsdörren? En skjutdörr i tämligen genomskinligt glas med glipor längs kanterna. Det är inte vad man önskar sig, särskilt inte i ett så litet rum, där man aldrig är så många meter ifrån varandra. Men i övrigt var vi nöjda. Ett överkomligt hotellrum i New York utan lortig heltäckningsmatta, solkiga gardiner, trasiga lampor, spruckna kakelplattor och ofräsch dusch är en dröm.
Sitter på pendeln och susar förbi höghus efter höghus därute i mörkret. Det är kanske bara vart femte fönster som saknar en glatt lysande adventsljusstake, och då finns där i allmänhet en adventsstjärna eller möjligen en vanlig lampa. Jag gillar det lika mycket varje år och uppfattar det aldrig som tråkig likriktning. Och sannolikt, och förhoppningsvis, förekommer inte heller någon särskilt stark social press som tvingar människor att mot sin vilja pynta med vinkelformade elektriska ljusstakar i fönstren. Istället ser jag det som en hög form av nördskap. December – dags att ta fram sin vinkelformade elektriska ljusstake! Ha den tänd varje kväll, eller dygnet runt! Skarp eller lite mjukare vinkel, kanske bågformad, möjligen rak. Aldrig på våren, sommaren eller hösten, alltid vid jul. Alla på en gång.
Den sex dagar långa New York-resan med hemkomst strax före jul gick fort men var enormt innehållsrik. Det här blir det första i en serie New York-relaterade inlägg som rapporterar om valda resdelar, och jag börjar i Stockholm på fredagskvällen 14 december. Packning pågick, jag letade upp adaptern, som låg kvar i en väska efter vårens Europaturné, och plockade fram min bästa New York-karta, en nätt, laminerad historia som visar hela Manhattan på hyfsad detaljnivå och har alla tunnelbanelinjer inritade på baksidan.
Under tiden tittade och lyssnade jag på Carmen på dvd. Tanken med den lånade filmen var egentligen att jag skulle hinna se den inför besöket på operan i slutet av oktober, men istället för en förberedelse blev det nu repetition. Jag minns med glädje Carmen-föreställningen jag gick på den där måndagskvällen. Jag och Jenny hade bokat biljetter till föreställningen en vecka tidigare, men den blev tråkigt nog inställd och av de få kvarvarande speldatumen var det inget som passade oss båda. I sista stund bestämde jag mig för att gå själv en kväll då jag för en gångs skull var ledig och tänkte chansa på att få en billig sista-minuten-biljett. Inne på biljettkontoret en timme före föreställningens början var det fullt av oss förhoppningsfulla, snåla operabesökare. Jag hade varit hyfsat tidigt på plats och fått ett bra könummer, men medan jag väntade var det en äldre dam som sa till oss närmast stående att hon hade en parkettbiljett att sälja på grund av ett sent återbud. De flesta skulle förstås ha två biljetter, eller kanske fler, men för mig funkade en enstaka plats utmärkt. Jag köpte den för halva priset, gick och fikade lite snabbt och kom sedan in i salongen och satte mig bredvid sällskapet som bestod av den äldre damen och två äldre herrar. Jag log och nickade diskret åt damens håll, men blev snart involverad i samtal. Den ene herrn behövde hjälp med att stänga av ljudet på sin iPhone. Den andra berättade att jag satt på hans dotters plats och att det ursprungligen skulle ha varit ytterligare en dotter med den kvällen. Jag kände mig nästan som en i gänget.
Med Toreador-låten ekande i lägenheten la jag ner de sista prylarna i resväskan och fyllde en papperskasse med kläder att ge bort. Kassen skulle jag bli av med nästa förmiddag, på jullunchen för hemlösa i Korskyrkan, innan jag skulle träffa Jenny vid Arlanda Express. Tänk att allt faktiskt gick som beräknat lördagen 15 december. Fortsättning följer.
Kämpar vidare med Antikkabinettet. Hör bara på den här beskrivningen av en åldrande markis: ”Hans vackra, ädla panna, som påminde om den man beundrar på bilder av Ludvig XIV, Beaumarchais eller marskalken av Richelieu, företedde varken den breda fyrkant man finner hos marskalken av Saxen eller den lilla, hårda, hopklämda och överfulla cirkel man finner hos Voltaire; utan en graciös, konvex, fint utmejslad oval, med mjuka, gyllene tinningar.”
Det ni!
Läser på Ajour om svenskarnas favoritlåtar på Spotify. På tio-i-topp-listan känner jag igen tvåan, Loreens låt, och inte bara känner igen, jag vet hur den går också. De andra är helt främmande. ”Dansa pausa” har jag nog hört någon prata om. Det är allt.
Kanske ids jag lyssna igenom listan för att uppdatera mig, kanske inte.
I morse åkte jag fel med tunnelbanan och kom sent till jobbet, där jag skulle ha varit på plats i informationsdisken när vi öppnade. Vid arbetsdagens slut, då jag hade bråttom vidare, tappade jag ett vattenglas och hade vatten och glassplitter i hela arbetsrummet att städa upp. När jag en kvart senare klev på en buss vid Karlaplan upptäckte jag att jag fortfarande hade bibliotekariefrisyr, det vill säga knut ihophållen med en av jobbets blyertspennor. Jag hann också under dagen säga till en kollega att jag i morgon behöver gå tidigt för att jag ska höra Karl Ove Knausgård på Kulturhuset, fast det är nästa vecka. Måste komma ihåg att ta tillbaka det.
I dag har jag haft en ledig dag, vilket inneburit intensivt research- och skrivarbete morgon och förmiddag, föreläsning för pensionärer vid två, en sväng förbi jobbet, träning, under kvällen genomgång av jobbmail och förberedelse för jobbmöte. (Jag hann faktiskt se klart det långfilmslånga Christmas special-avsnittet av Downton Abbey också.)
Theomis 