”God middag fru Sandra. Det är inget problem att checka in vid sju på kvällen, men var snäll och ring min mobiltelefon 30 minuter innan ni kommer till stan för jag är inte på B&B (men jag kommer till er omedelbart).”
Fri översättning av ett mail på småknackig engelska från ett Bed & Breakfast i La Spezia på italienska rivieran där jag och Anna E (som jag inte rest med sedan vi var i Indien 2010) planerar att bo över en natt i mitten av juli. En liten juvel i inboxen.
Stoppar in några bestick i diskmaskinen, de där besticken jag fick i present av mamma någon gång och som jag verkligen gillar. Om inte mamma då och då bidrog till det här hushållet skulle det inte vara mycket till hushåll, mer en samling udda köksgrejer och inredningsdetaljer från studenttiden. Några krukväxter skulle jag inte heller ha. Den enda jag haft de senaste åren fick jag ärva vid något tillfälle, den är en tålig sort som har överseende med min högst sporadiska vattning (det kan handla om månaders glömska) och i förrgår fick jag en till. Den har väldigt snygga lila blommor, som jag undrar hur länge jag lyckas hålla vid liv.
Nu unnar jag mig en kopp Clipper Organic Indian Chai Tea, trots att jag bara har tre påsar kvar. Mamma ska ju trots allt med bror, svägerska och deras yngsta till London snart och kan köpa hem mer åt mig.
Här är tre tips på aktuell och omtalad … populärkultur, kanske man kan säga, även om de skiljer sig åt starkt vad gäller genre och seriositet.
Lyssna på: Narkotikalandet
Förtjänster: Reportageserien i tre delar i P1 är ett brutalt dopp i verklighetens isvak. Man inser hur nära inpå sig, rent fysiskt, man har narkotikans och missbrukets alla led, här i Stockholm och på andra orter. Särskilt sorgligt är att höra intervjun med den självsäkre 21-åringen som inte har blivit nedgången ännu, men är det uppenbara stereotypfallet – uppväxt med en våldsam pappa, har fosterföräldrar som bönar och ber att han ska sluta ta det han tar, arbetslös och ständigt på jakt efter droger, erkänner villigt för flickvänner att drogerna är viktigare för honom än de. I nästa andetag säger han att han skulle kunna sluta när som helst. Fast förresten är cannabis bara hälsosamt. Och så glömmer han både fosterföräldrarna och att han påstått att han inte är beroende och säger att det inte är ett alternativ att sluta, för ingen skulle stötta honom genom det. Man vill bara ruska om hela stackars killen.
Baksida: Journalisten som gjort reportagen har visserligen satt ihop en tydlig och pedagogisk helhet, men använder i egenskap av speaker en sagoberättarröst och sagoberättarrepliker, långsamt och repetitivt. Ett besvärande grepp.
Läs: Stockholmsnatt 3
Förtjänster: Hipstersatiren nummer ett, Stockholmsnatt, finns nu att köpa (eller låna!) i ett tredje seriealbum med samlade strippar. De trendslavar man fått följa i Söders klubbmiljöer är nu plågsamt medvetna om att klubbåldern är passerad och de nojar mindre över att bära fjolårets tröja än över frågan om det de gör fortfarande är coolt eller bara patetiskt.
Baksida: Enligt uppgift är Stockholmsnatt en sådan där serie som gör att man ”sätter skrattet i halsen”, och i och med att hipstrarnas ålder ungefär följer min tycks det bli mer och mer sant. Å andra sidan börjar de liksom komma ikapp mig. Om Bokmässan nu, som de säger, är det nya Hultsfred har jag varit nere med rätt crowd länge. En annan baksida är möjligen att vi fans som redan läst stripparna på Svenskans sajt eller Facebook bara får repriser i albumet.
Se: The Bible
Förtjänster: Efter tittarprotester förra året visade SVT en hel massa påsk-TV i år, varav det mest spektakulära var den amerikanska serien The Bible i fem delar på vardera knappt en och en halv timme. Jag såg alla delar med stort intresse, inte riktigt i en följd, men nästan. Oavsett om man är troende eller inte kan man konstatera att Bibeln är ett arv som påverkat hela världen på genomgripande sätt under mycket lång tid. Säger man att det ”hör till allmänbildningen” att ha koll på Bibeln blir perspektivet ofta förminskat, man tolkar det lätt som att alla bör veta att det var Noa som byggde en ark och lastade på djur och att Maria och Josef letade husrum i Betlehem men fick nöja sig med ett stall. Snarare handlar det om bakgrunden till att det i vårt land, långt från Bibelns spelplatser i både rum och tid, sticker upp kyrktorn överallt och att Maria är vårt vanligaste namn. Avsnitten kan ses fram till 1 maj.
Baksida: Seriens ambition är att hålla sig så nära Bibeln och verkligheten som möjligt, men självklart finns det en massa att haka upp sig på. Om man låter bli att nämna alla händelser som skurits bort av komprimeringsskäl var det den teatrala tonen jag blev mest besviken på. Väldigt få personer pratar som det vanliga folk de var. Okej att farao domderar från sin tron, men hans antagonist Mose var enligt Bibeln en harig typ, vilket väl vem som helst skulle bli inför ett helt ofrivilligt uppdrag att leda ett folk från slaveri till frihet. Men här pratar han från första stund som den fantasihjälte man gärna gör honom till. Med Jesus-karaktären är det ännu värre. Snickarsonen som ingen kunde tro att det var något särskilt med är här märkligt ljushyllt i förhållande till alla andra och huvudet högre, och, det värsta av allt, han pratar som en gammal bibelöversättning! Det här var ju mannen som påstod att man kunde kalla Gud för ”pappa” och överförde de stora livsfrågorna till jordbrukstermer så att alla hängde med. Men, som sagt, det är inte bibelberättelserna i sig utan deras innebörd som är det väsentliga. Även om jag har problem med inramningen finns alla centrala bitar med.
När jag kom till porten hade jag glömt portkoden och fick söka fram den i ett mail i mobilen. När jag kom upp i lägenheten såg det så där främmande ut som det gör efter en tids bortavaro, men trevligt. Mina föräldrar hade tagit undan posten och ställt en pärlhyacintkruka på bordet. När jag packade upp väskan hittade jag stegräknaren som varit oanvändbar under resan (den räknade tusentals steg under våra timmar i den hoppiga bussen) och satte på mig den igen.
I dag har jag varit ledig, i morgon börjar vardagen.
Första kvällen ramlade badrumsdörren av, andra kvällen rummets spegel. Det är smutsigt både här och där och finns ingen plats för resväskor. Om toalettpappret tar slut eller det fattas en handduk kan personalen kanske hjälpa till, när de får lust. Från duschen kommer lite strilande vatten med växlande temperatur. Men vi har vant oss någorlunda. En natt kvar.
Jag tyckte det hade blivit sämre med bön och bibelläsning på sista tiden, så under eftermiddagen bestämde jag mig för att i alla fall slå upp Bibeln lite snabbt och läsa något på måfå. Stycket jag hamnade på när jag öppnade Bibeln – The Message-översättningen – var riktigt bra, början av Första Timotheosbrevets andra kapitel. Det börjar med en uppmaning som jag behövde och fortsätter med att kortfattat beskriva, ja, meningen med livet.
Mitt främsta råd är att du ska be. Be på alla sätt för alla du känner. Be i synnerhet för makthavare och myndigheter att de ska styra väl, så att vi i lugn och ro får lov att leva enkelt i innerlig andakt – så som vår Frälsare Gud vill att vi ska leva.
Han vill inte bara att vi ska bli räddade utan alla; han vill att alla ska ta till sig samma sanning som vi: att det finns en Gud, bara en enda Gud, och en enda Präst och Medlare mellan Gud och oss, nämligen Jesus, som offrade sig själv i utbyte mot alla som hölls fångna av synden och befriade dem. När det är dags blir det allmänt känt. Detta och inget annat är det uppdrag jag har fått: att sprida denna nyhet till dem som aldrig förr har hört talas om Gud och förklara vad det innebär med enklaste förtröstan och renaste sanning.
Min bror skickade häromdagen en länk till George Orwells essä The Lion and the Unicorn från 1941. Första stycket är oemotståndligt och bara ber om att citeras.
As I write, highly civilized human beings are flying overhead, trying to kill me.
They do not feel any enmity against me as an individual, nor I against them. They are ‘only doing their duty’, as the saying goes. Most of them, I have no doubt, are kind-hearted law-abiding men who would never dream of committing murder in private life. On the other hand, if one of them succeeds in blowing me to pieces with a well-placed bomb, he will never sleep any the worse for it. He is serving his country, which has the power to absolve him from evil.
Ingen har väl missat de senaste dagarnas hästköttdebatt. Häromsistens åt jag lunch tillsammans med kyrkkompisen Carolina, som jobbar med att kontrollera att restauranger och livsmedelsbutiker har god hygien och ordning och reda. Till exempel, sa hon, är det inte bra om man i ett kylskåp hittar köttfärs på tining som står och droppar ner i en sallad. Och det förstår ju jag också. Sedan sa hon att det inte heller är så bra om det restaurangen i menyn kallar oxfilé visar sig vara fläskfilé, och då slog det mig att jag aldrig tänkt på att sådant kontrolleras. Hade någon frågat mig hade jag nog trott att det var upp till restauranginnehavarens ärlighet och kundernas uppmärksamhet.
Bara att skärpa sig, alla häst- och fläsktillagare där ute. Ni vill inte bli upptäckta av Carolina.
Sådant jag känt:
– Wow, jag är och hämtar sparris hos byns sparrisodlare i lilla Gündlingen i södra Tyskland!
– Wow, jag tar ut blöt tvätt ur maskinen i Mireias kök i Barcelona och hänger den på strecket på balkongen, som alla andra i lägenheterna runtomkring!
– Wow, jag sitter på en buss i Glasgow på väg till ett stödcenter för ungdomar!
– Wow, jag befinner mig på en engelskalektion på universitetet i York!
– Wow, jag har gått hela vägen från den lila staden Camogli till den ännu mindre staden San Rocco, vid norra Italiens västkust!
Sådant jag – på allvar – försöker känna:
– Wow, jag står vid mjölkdisken på Daglivs vid Fridhemsplan!
– Wow, jag sätter igång torktumlaren i en tvättstuga mitt på Kungsholmen!
– Wow, jag går på ett tåg på Rådhusets tunnelbanestation på väg till gymmet på Söder!
– Wow, jag sitter på ett möte på Östermalms bibliotek!
– Wow, jag har gått hela vägen från Polishuset till Karlaplan!
Tänk att det blev efter-kyrkan-fika med mamma på Café Hagagränd i dag. Att vara kvar i kyrkan på kyrkkaffe är förstås trevligt och gemytligt och extremt prisvärt, men det blir helt annat slags prat när man sitter med många.
Café Hagagränd är ett utmärkt lunchställe, och en fin miljö även för fika förstås, men sötsaksutbudet är inte fantastiskt. Mamman, däremot, är den bästa på alla sätt.
Theomis 