Här läser Lena Endre, med inlevelse, en novell om en skadad jockey som hamnat på akuten, ur Lucia Berlins novellsamling Handbok för städerskor. Jag hade sedan ett par dagar planerat att gå på det här programmet på Rönnells, både för att jag var nyfiken på den omtalade novellsamlingen och för att jag gillar Klas Östergren, som skulle vara med i samtalet om den, men efter en fullspäckad arbetsdag med tvära kast från det ena till det andra var det frestande att bara ta sig hem, trots att det är helt emot min personlighet att backa ur när jag väl bestämt mig. Nu är jag väldigt glad att jag tog mig i kragen och gjorde som jag brukar – går på det jag tänkt gå på för att ganska omedelbart upptäcka att det var värt det.
Lena Endres uppläsningar var fantastiska och diskussionerna mellan Klas Östergren och DN:s Malin Ullgren initierade och lagom kryptiska för en som inte läst boken, lagom på så sätt att man förstås vill kunna hänga med i vad de pratar om, men det gör ingenting om de som läst och gillat något blir så till sig att de glömmer bort publikens perspektiv och sätter igång ett åsiktsutbyte som bara de begriper, bara för en kort stund. Min sista arbetsuppgift i eftermiddags var att spela in en bokcirkelpodd med tre kolleger om Hjalmar Söderbergs novell Aprilviolerna. Det var min tredje poddinspelning av det slaget på ganska kort tid och jag kan absolut inte säga att jag har blivit proffs på att prata om något jag läst tillsammans med andra som läst samma sak med en lyssnarmålgrupp som ska kunna hänga med utan att ha läst, men det är en konst jag väldigt gärna skulle vilja utveckla.
Klas Östergren satte för övrigt stämningen redan från början genom att säga att han sällan stöter på döda kvinnor som han hade velat vara gift med, men Lucia Berlin var en sådan.
Här är Maria Schottenius recension av Handbok för städerskor i DN.









Under den senaste veckan eller så har jag läst Söderberg-biografin En ganska spräcklig ängel, som till stora delar bygger på brev. Den säger inte mycket om den litteratur han producerade men desto mer om Hjalmar Söderberg själv och hans kvinnor och barn, och för den som är intresserad av hans privatliv, i Stockholm och Köpenhamn och på diverse badorter, kan boken verkligen rekommenderas. Den är förhållandevis nätt och lättläst. Bland annat beskrivs hur Hjalle och hans danska hustru Emilie bor i en lägenhet med utsikt mot Ørstedsparken, min favorit bland Köpenhamns parker, och av intendenten fick vi veta att den lilla chiffonjén i Söderberg-rummet kommer från dödsboet, alltså lägenheten i Köpenhamn. Varken Helena eller jag kunde låta bli att peta lite på den.



