8000 uppskattades det att vi var som lyssnade på Kungliga Operan ute på Gustav Adolfs torg. Jag, Sofia, Anna och Elin hade ståplats precis bakom sittplatserna och mycket god sikt (åtminstone jag, som är kortast av oss fyra och fick stå längst fram).
Alla stycken med kör var bäst.
Hittills har det regnat på samtliga stadsvandringar jag gått under Kulturfestivalen, och ganska opraktiskt är det ju, men samtidigt lite härligt opretentiöst att gå omkring i regnponcho tillsammans med alla andra i regnponcho som inte bryr sig om att man ser lite smålöjlig ut.
Under promenaden ”Från Mälaren till Saltsjön” gillade jag mest att få veta mer om alla djur man kan se i Stockholm. Det började med att vi fick höra om det sensationella i att en bäver dök upp i vattnet under Riksdagshuset 2004, vilket kanske inte skulle väcka lika stor uppmärksamhet i dag, eftersom bäverstammen tydligen brett ut sig ordentligt i stockholmstrakten på senare år. Helt omöjligt är det inte heller att se rovfåglar som pilgrimsfalk och berguv mitt i stan, harar förstås och nattetid även rävar. Öring och lax kan fiskas helt gratis och utan tillstånd i stadens vatten och går utmärkt att äta.
Att vattnet i Stockholm är förhållandevis rent och djurvänligt är ju något att glädjas över, men guiden passade – med rätta – på att föreläsa lite om miljömedvetenhet, om rengöringsmedel, biltvätt, vad man får och inte får slänga i toaletten, motorer och bränsle till båtar och gräsklippare … Han berättade också vad som händer med plast ute i naturen. Det bryts inte ner, men det finfördelas i småbitar. När plastbitarna blivit mikroskopiska och hamnat i vatten kan de förväxlas med växtplankton och ätas av planktonätare, och vilka konsekvenser det får med en sådan rubbning allra längst ner i näringskedjan vet vi inget om. En obehaglig tanke. Släng aldrig skräp i naturen, hörni!
Det blev en skön balkongkväll i går. Kollegan Helena har jobbat hela Kulturfestivalveckan på barnområdet och var tvärtrött på tillverkning av ärtmaracas, och jag var också ganska slut efter mer än sju timmar sång och dans och skrän och skrål från uppträdanden och publik i Festivalbibliotekets omedelbara närhet. Varma mackor, varsin ginger ale, jasminte och Ben & Jerry’s. Vi var också överens om att mörka kvällar är bättre än ljusa samt om Hermans historias förträfflighet.
I dag lämnade jag Festivalbiblioteket en stund och gick upp till barnområdet och såg det superpopulära maracaspysslet med egna ögon. Barn och föräldrar satte ihop och pyntade sina maracas på löpande band och Helena höll ett vakande öga över produktionen. Det hade varit väldigt trevligt att efter titten kunna säga ”hej då, vi ses nästa vecka”, men nästa vecka åker Helena till Frankrike där hon ska läsa franska i fyra månader. Mycket tråkigt för oss i Östermalmsenheten, men roligt för Helena. Lite avis är jag också.
Festivalbiblioteket finns på samma plats i år som under förra årets Kulturfestival, nämligen i Brunkebergsporten, utrymmet under tak utanför Kulturhusets huvudentré, men känslan och funktionen är helt annorlunda. I stället för ett slags kiosk som vi stod i i fjol har vi nu en trappliknande sittmöbel med kuddar och lite böcker på, och med tanke på att kanske fem foodtrucks, naturligtvis utan sittplatser, står uppradade några meter bort blir biblioteket för 95 % av dess besökare en uteservering där det av någon anledning ligger böcker i vägen här och var. Och förstår man inte att man är i ett bibliotek har man ingen anledning att bry sig om bibliotekspersonal, så vi har inte mycket att göra där vi går omkring i våra röda mantlar och marknadsför höstens hjältetema. Räddningen är frågesporten som sitter på ett staffli och faktiskt lockar till sig en hel del förbipasserande, särskilt om man påpekar att det finns priser att vinna.
Men eftersom vi har en scen precis intill får vi i alla fall regelbunden underhållning, allt från opera till Kulturskolans dansuppvisning och traditionella spelemän med folkdanslag, men bäst var ändå Hoola Schoola, rockringsworkshop för stora och små. Prestigelös rörelseglädje.
Det här hade kunnat vara min före detta arbetsplats, om inte Gunnar Asplund tänkt om ganska rejält och gjort det arkitektoniskt världsberömda Stadsbiblioteket till en orange fyrkant med en uppstickande cylinder i mitten.
Nu tycker jag att Stadsbiblioteket blev riktigt snyggt, men många andra exempel jag, mamma och resten av den stora gruppen passerade på stadsvandringen om modernistisk arkitektur hade Stockholm mått bra av att slippa. Så många fina tankar om funktionellt boende, takterrasser med plats för grönska och sociala utrymmen i och utanför flerbostadshus – och så fula resultat. En fråga om smak, naturligtvis, men även underhållet är det sisådär med. En kloss till hus med fuktskadad fasad och rostiga balkongräcken bredvid ett sekelskiftespalats för inte mina tankar till arkitektonisk briljans.
Första stadsvandringen vandrad under årets Kulturfestival. Med mig hade jag Anna och Christian, som syns här bakom guiden från Polismuseet, och Jenny F. Jag engagerar gärna vänner i den mån det går, så att det inte bara blir jag och gamla tanter, men den här gruppen var riktigt blandad, och stor. Vi följde i polisers och brottslingars spår, med start utanför Hedvig Eleonora kyrka och runtom på Östermalm. På den översta bilden står vi utanför en tidig polisstation och guiden berättade om vilka sträckor poliserna patrullerade. De arbetade en och en och blåste i en visselpipa för att uppmärksamma kolleger på att de behövde hjälp, men systemet fungerade inte särskilt bra. Idén med piketstyrka kom så småningom, häst och vagn med åtta poliser, och den placerades snart på Östermalm, den stökigaste stadsdelen.
När vi stod på Kommendörsgatan och fick höra om ett sekelskiftesmord på en överstelöjtnant skickades det runt äkta bevismaterial från fallet, patronhylsor och stulna nycklar. Så ska en bra stadsvandring vara, inte bara en vandring med en vandringsledare som berättar något intressant, utan också stark förankring i platsen där man står, och med äkta rekvisita blir det ännu mer spännande.
Tre helt nyligen beprövade Sommarstockholmstips.
Café Panorama, högst upp i Kulturhuset, takplats eller inomhusbord med utsikt över Sergels torg (eller bord utan utsikt, men det är tråkigare). Lite dyrt för att vara självservering i skolmatsalstil, men ett bra alternativ när man vill ha rejäl mat mitt i stan.
Fotografiskas uteservering. Hit går man för den fina utsikten över vattnet, mot Gamla stan och Djurgården, och stämningen som är mittemellan kulturpretto och trafiknära trottoarfeeling, med Stadsgårdsledens bussar och bilar några meter därifrån. Självklart ska man helst kombinera sin jordgubbsbatido alternativt svartvinbärsnektar med att se ett par utställningar. Bäst just nu är ”Bombay Boulevard”, Håkan Elofssons Indienbilder (som sitter kvar till 20 augusti, skynda skynda!).
När man ätit glass på Nytorget tar man med fördel en promenad i Vitabergsparken. Osannolikt tyst och tomt en solig sommarsöndag. Jag vet inte om det är så jämt, men de flesta gånger jag promenerat där har det bara varit jag, mitt promenadsällskap och någon enstaka hundrastare. Om man inte är på väg till eller från ett Parkteater-evenemang, förstås, då parken svämmar över av folk i samma ärende.
För sista gången har jag postat dvd-skivor som ska tillbaka till nu insomnade Lovefilm. Jag saknar faktiskt tjänsten. När Netflix skaffar ett bra utbud Sickan Carlsson och barnprogram från 80-talet med Lasse Åberg kan vi börja snacka.
Jag hade fått förvarningar om att Milano-Andrea med okänt antal vänner skulle göra en Europaturné, inklusive besök i Sverige, men det blev ändå lite hastig och lustig planering när Andrea sms:ade från Prag i går morse och meddelade att han och två till förhoppningsvis skulle anlända i Stockholm vid sex på eftermiddagen. De ville gärna gå ut och äta, och jag hörde av mig till mina två vänner som också träffat Andrea, Jenny F och Anna E, och frågade om de ville haka på. Otroligt nog gick allt i lås, de tre italienarna kom alla med varsin flight, två från Prag och en från Helsingfors, och både Jenny och Anna kunde, med viss omplanering, komma in till stan. Vi åt indiskt med varierande chilihetta på Mandira. Gott och trevligt.
Den kringresande gruppens sammansättning hade skiftat konstant när de tagit sig genom Centraleuropa, och nu var Andrea och Luca i sitt sista land, medan Riccardos planer fortfarande var ovissa. En dag har de i Stockholm, i dag lördag, och sedan åker de till Rättvik. Alldeles nyss sms:ade Andrea att de var på väg upp i Stadshustornet och jag rekommenderade en därpå följande promenad längs Norr Mälarstrand. Ser fram emot en rapport från dagen.
I går inträffade något ovanligt – jag hade ett slags stickafton hemma hos mig. Lena visade min mamma en metod hon använder för strumpstickning och själv var jag enbart värdinna och stod för enkel mat och fika. Men när jag både målat naglarna och läst en halv New Yorker-artikel tröttnade jag på utanförskapet och tog en snabbkurs i stickning. Resultatet ses ovan. Än har jag inte erövrat hela stickkonsten, men räta maskor, hörni, det är jag bra på nu!
