Etikettarkiv: Vardag

MMCLXXXIII Snart god natt, resa i morgon

Å nej, golfprogram på CNN, bland det tråkigaste i hela deras tablå. Men nu är CNN min koppla-av-kanal (märkligt nog, kanske), så här sitter jag med min varma choklad (både mjölk och grädde behövde gå åt), varvar ner, tittar på min öppna resväska där jag ska packa ner några paniktvättade plagg som hänger på handdukstorken i badrummet och räknar hur många timmar sömn jag får. I morgon ska jag flyga hela dagen.

MMCXLIV Rovfåglar

2840249772_40b81e012f_zI natt drömde jag att mina föräldrars nya grej var halvtama rovfåglar. En av dem, en stor och ganska vildsint rackare, satt på min hand och bet med näbben på mina lackade naglar och jag bara stod där och tittade på den med något slags skräckblandad förtjusning. Sedan vaknade jag med en förvånad känsla över mitt eget beteende, jag brukar ju vara rädd om naglarna. Den enda gång i livet jag kommit i närheten av domesticerade rovfåglar var på en falkeneringsuppvisning någonstans i närheten av Bad Gastein 2008. Där fanns den här bistra örnen, som istället för att vara fastkedjad borde ha fått flyga fritt.

MMCXXIX Utkastad från SL Hittegods

Hej! Kl. 17.55 stod jag och letade efter mina borttappade vantar på SL Hittegods – stängningstid kl. 18 – och fick höra: ”Vi stänger nu!” ”Får jag titta klart?” ”Nej.” Jag försökte fråga hur det kvarglömda var sorterat, kanske hade jag hunnit titta i alla lådor med vantar, men personalen gjorde klart att de knappt ens tänkte möta min blick och gav ett mycket knapphändigt svar med kommentaren att jag fick komma tillbaka i morgon. Kl. 17.56 gick jag ut genom dörren och en dam som var på väg in och påpekade att klockan ju inte var 18 ännu fick höra: ”Vi stänger nu, vi går inte efter din klocka.”

Jag jobbar själv med service och vill gärna stänga i rätt tid, men skulle aldrig varken bete mig så här oförskämt eller verbalt kasta ut personer före stängningstid.

Jo, jag råkade visst kliva upp på lite höga hästar där på slutet, när jag i går kl. 18.09 skickade iväg meddelandet till SL en aning i affekt. Jag kan ju utan problem se framför mig att de brukar ha besökare med något vilt i blicken som tappat bort något viktigt och minst av allt här i världen bryr sig om att personalen behöver stänga en viss tid och att de börjat agera därefter.

I morse fick jag svaret att klagomålet skulle tas vidare till berörd personal. Då blir man – i alla fall jag, de gånger jag gör mig ansträngningen att klaga – lite illa till mods, trots att det var just det man var ute efter. Kommer de att bli ledsna? Fnysa föraktfullt? Hur som helst är jag fortfarande av åsikten att servicegraden var under all kritik under gårdagens sista öppetminuter på SL Hittegods på Klara Östra Kyrkogata.

MMCXXVII Dyrt slarv med en tekopp

På söndagskvällen 23 augusti satt jag på balkongen och skrev på min lilla fyra år gamla MacBook Air och drack te. Datorn har använts flitigt i princip varenda dag, på bordet, i soffan, i sängen, den har forslats runt i fodral eller löst i väskan på kortare turer genom stan och klarat ett otal tåg- och flygresor över världen. Och så sitter jag hemma på Kungsholmen och spiller te på den.

Jag vände den snabbt uppochner, stängde av den, torkade den så ordentligt jag kunde och slog på den igen. Jodå, den betedde sig som vanligt. Skönt! Sedan började jag skriva och märkte att alla tangenter inte reagerade.

När jag började kolla upp råd och tips vid spillolyckor var den första regeln att absolut inte slå på datorn igen förrän det gått ett par dygn, då datorn gärna ska stå med tangentbordet pekande neråt mot ett galler som tillåter luften att komma åt. För säkerhets skull stängde jag av den och ordnade en sådan plats åt den över natten, men den visade trots allt inga andra symtom än det där med tangentbordet.

För att kunna skriva lånade jag hem ett tangentbord från jobbet några dagar, sedan lät jag det inträffade bli en knuff i riktning mot en uppgradering. Jag hade ju funderat på det ett tag, min stackars dator hade länge kämpat med för litet utrymme för allt jag ville spara på den, så jag slog till på en ny, till utseendet precis likadan. Jag hittade en variant med räntefri avbetalning på tio månader, annars hade jag inte fixat det.

Men varför även ha en obrukbar prima dator stående hemma? Det skulle bli dyrt som stryk att laga den, men efter att ha gjort en kopia av datorns innehåll och stoppat in den i den nya datorn lämnade jag ändå in min gamla trotjänare, fick tillbaka den någon vecka senare och tog itu med att rapportera det hela till försäkringsbolaget ganska nyligen. Jag var inte alls säker på hur de skulle se på en skada på en fyra år gammal dator som har förlorat bra mycket i värde sedan den köptes – det är ingen jätteskillnad mellan priset på ett tangentbordsbyte och en begagnad MacBook Air från 2011 – men i dag fick jag beskedet att jag i alla fall får halva lagningskostnaden tillbaka, resten utgör självrisken.

Och det var ju oerhört mycket bättre än inget. Teet jag satt och drack den där ödesdigra kvällen var Mademoiselle av märket Theodor, det finfina svarta teet med lavendel och bergamott som jag drack på, och köpte med mig hem från, tesalongen Picorette i Granville i somras. Det har stått orört sedan olyckan, men i kväll firar jag med en kopp framför Pang i bygget, som sänds nu igen, den här gången på Sjuan.

Som pricken över i satte jag i mig de halvor som blev över sedan föräldrarna och jag hade en liten pralinprovning. I Göteborg häromsistens sprang jag nämligen på Flickorna Kanolds café med pralinförsäljning, ett märke jag blev förtjust i efter att ha hittat dem på Chokladfestivalen på Nordiska Museet ett par år i rad. Jag köpte två av varje av en variant med getost och honung, en med saltlakrits och den saltsöta, tryffelfyllda Göteborgspralinen.

MMCX En onsdagskvällstimme

Under det pågående ”äppelkakeuppropet”, då vi samlar in hembakta äppelkakor till lördagens lunch för hemlösa, var en av inlämningstiderna timmen mellan sex och sju i kväll och jag hade i uppdrag att finnas på plats i Korskyrkan. Jag antog att det skulle bli en mycket långsam timme och att det inte skulle komma mer än möjligen en äppelkakelämnare. Det kom ingen alls, men den där lugna timmen – då jag skulle få en Stephen King-novell läst till min kurs i populärlitteratur, hade jag tänkt – den kunde jag glömma. Genom den mindre av Korskyrkans två entréer mot Birger Jarlsgatan, där jag satt på pass, passerade nämligen en strid ström människor. När jag kom dit satt redan en tjej där och höll vakt och det visade sig att hon var med i Mission for Nations, en etiopisk församling, vad jag förstått, som de senaste fem åren haft gudstjänster i en skolas lokaler, men från och med i dag träffas i Korskyrkan. Dess församlingsmedlemmar – vuxna och barn – ramlade in pö och pö under hela timmen. ”Har ni samling halv sju?” frågade jag tjejen, medan hon satt kvar. ”Nej, halv fem, de är sena”, sa hon och suckade lite skämtsamt.

Sedan var det knyppeldamerna som hade träff, och mest folk drog gospelkörövningen. Flera av sångarna kommer tidigt och sitter och äter eller fikar ett tag, och sedan märktes det tydligt upp till entrén när de satte igång i kyrksalen, med diverse knasiga uppsjungningsövningar som övergick i repetition av Gläns över sjö och strand.

Just när timmen var slut kom en för mig främmande tjej med flera kassar fulla av tacoingredienser till fredagskvällens tacos-och-bön-samling. Jag hjälpte henne bära maten till köket, dit jag ändå var på väg för att plocka ut ett antal redan inlämnade äppelkakor som skulle byta frys. Nu står alla samlade på ett ställe, bakade i olika kök runtom i Stockholm av snälla människor som ställer upp, allt ifrån församlingsmedlemmar till personer som inte har någon koppling till Korskyrkan alls, men har sett Facebook-eventet via en vän eller vän till en vän.

MMXCVIII Prylskänkningslogistik

Varför det står en flyttkartong och fyra kassar med kläder och prylar i min hall? För att jag vill ge bort en TV-bänk till Myrorna. De kommer och hämtar om man utöver en möbel också ger motsvarande tre flyttkartonger med kläder, husgeråd eller annat, och eftersom jag inte kunde komma upp i den mängden själv har jag tagit hjälp av Lena. Så i kväll har vi forslat utrensade kläder på bussen mellan Söder och Kungsholmen. Eventuellt får jag lov att hämta ytterligare prylar hos vänner innan hämtning kan ske – vilket ändå är enklare för mig än att forsla en TV-bänk med glasdörrar. Man gör vad man kan när man bor i innerstan utan bil.