Jag var redan från början nästan helt säker på hur det skulle bli, eftersom det bara stod ett klockslag och en gatuadress i informationen om den kostnadsfria visningen av radhusen på taket i centrala Stockholm, ovanpå fastigheten som omgärdas av Drottninggatan, Mäster Samuelsgatan, Klara Norra Kyrkogata och Bryggargatan. Max 20 deltagare, ingen föranmälan och ingen information om hur man skulle komma över eventuella biljetter. Fler och fler av oss intresserade samlades i god tid i foajén på den angivna adressen, där det fanns en roll-up med satsningens namn, Open House Stockholm, i väntan på att en guide skulle dyka upp, tills en av de mer handlingskraftiga damerna kom tillbaka ner med hissen och talade om för oss andra att 20 klistermärken delades ut från en receptionsdisk på Vasakronans kontor. Jo visst, det fanns en koppling, med tanke på att det före visningen av radhuskvarteren – det som alla kommit dit för, skulle jag tro – arrangerades en rundtur hos Vasakronan, men skyltar eller annan information om klistermärkeshämtning hos dem lyste med sin frånvaro. Som tur var hade jag räknat efter – jag var femte personen på plats i foajén, så när det blev huggsexa om de sista klistermärkena gjorde jag de övriga uppmärksamma på det och det respekterades, hör och häpna.

Men andra blev utan och ingen lär ha gillat armbågsfajten. Kort sagt, den som arrangerar ett gratisevenemang måste ha en plan.

Även om det var radhusen jag ville se är det inte mycket i visningsväg som faller utanför min nyfikenhetsram, så en rundtur på Vasakronans kontor – varför inte? Med stolthet presenterades modellen med olika arbetsmiljöer att välja på istället för eget skrivbord, ett sätt erbjuda utrymmen anpassade för olika typer av arbete och samtidigt effektivisera genom att undvika personliga platser som ofta lämnas tomma. Det är bara att gratulera medarbetarna och ledningen till den stora nöjdhet som tydligen råder. Själv gick jag mest runt och tänkte på hur glad jag är – alltså verkligen glad på riktigt – över att jag förunnades ett eget skrivbord för ett och ett halvt år sedan efter att i fyra år ha varit utan. Jag förfogar bara över det under halva min arbetstid, den jag tillbringar på Stadsbiblioteket, men ändå. Sedan vann den Vasakronan-representant som guidade oss min respekt genom att på frågan om han rekommenderade modellen till andra arbetsplatser svara nej, med vilket han menade att det inte är en universalmodell som passar alla.

Att se ut genom fönstren och få nya perspektiv på husen runtomkring var minst lika intressant.

Och så åkte vi i gruppen ner till gatuplan igen, lotsades in i ett annat trapphus och tog hissarna upp till radhusen.

Miljön är strikt utformad men med gemytliga, personliga inslag.

Den här familjen kom ut för att titta på oss som kommit dit för att titta på dem. Väntetiden i bostadskö hade varit 23 år lång – och jag tror att hyran är saftig – men de trivdes väldigt bra och beskrev takkvarteret som ett klassiskt radhusområde med barn som sprang mellan husen och grillar på uteplatserna.

Utsikten är minst sagt unik.

Åt alla håll.

Fri och urbant gyttrig på samma gång.

Flytta dit om jag fick chansen? Jag vet inte, jag är egentligen mer traditionellt lagd. Men att någon vän flyttade dit och jag kunde hälsa på och stirra ut genom fönstren, det vore optimalt.